Arbetslösa fångade i ett dysfunktionellt system

Arbetslösa fångade i ett dysfunktionellt system

arbejdsmarkedet
Med över fyra miljoner arbetslösa är det kanske svårt att förstå varför de spanska politikerna inte omorganiserar sina system, skapar effektivisering och inte minst lyssnar på dem som varje dag står ansikte mot ansikte med de arbetslösa. Flera led i kedjan av propositioner till arbete på gatuplan har hoppat av, vilket sätter stopp för de många positiva utvecklingsmöjligheter som annars finns i de olika regionerna.
 
Kylan har hållit sitt grepp om Spanien under vintermånaderna och medan många människor har förlorat både jobb och hem i en osäker tid tycks politikerna vara passiva och oförstående inför konsekvenserna av de propositioner som de antagit. På ”arbetsförmedlingen” IMFE (Instituto Municipal para la Formación y Empleo) i Málaga märker de konkret hur systemet har brutit samman och politikernas bristande förståelse för den situation som de arbetslösa befinner sig i.
 
”Under 2012 infördes den nya arbetsmarknadsreformen vilket har inneburit betydliga förändringar, som inte fungerar”, berättar avdelningschefen på IMFE, 50-åriga Joaquín Artacho Campaña.
 
Reformen fråntar arbetstagaren rättigheter
När Mariano Rajoy intog statsministerposten i november 2011 följde en del systemändringar. En av de omfattande reformerna som genomfördes gällde arbetsmarknaden, varmed hjulen skulle sättas i rillning med hjälp av olika förslag. Det inkluderade bland annat att det skulle bli mycket lättare samt billigare för företag att kunna avskeda personer som varit anställda i företaget under kortare tid än ett år, liksom att avgångsvederlagen också skulle regleras. Den officiella förklaringen från PP (Partido Popular) löd på den tiden: ”Det kommer att skapa fler arbetstillfällen då företagen nu kommer att bli mer motiverade till att anställa nya medarbetare tillskillnad från tidigare, när det har varit för dyrt att avskeda anställd personal.” Häri hänvisades det till de så kallade finiquitos (dokument som skrivs under av båda parter när en tjänst upphör, varmed företaget ska betala avgångsvederlag till den före detta arbetstagaren), vilket gör en uppsägning till en mycket dyr sak för företaget.
 
Alltså kunde arbetsgivarna nu avskeda nya medarbetare inom loppet av ett år utan vidare konsekvenser. Arbetstagarna gick en osäker tid till mötes och risken att bli avskedad eller få hot om det, ingick i många spanjorers löneavtal, vilket ledde till mycket svåra levnadsvillkor. Trots regeringens goda intentioner spekulerade nu flera experter, bland dessa Julia López, professor i arbetsrätt på Universitat Pompeu Fabra, Barcelona, kring om regeringen i verkligheten strävade efter att sänka lönerna och därmed skapa en intern devalvering, så att de spanska företagen skulle bli mer konkurrenskraftiga.
 
”De grundläggande rättigheterna förändrades inte men det skapades en gråzon, som fortfarande i allt högre grad suddar ut normer och konventioner erkända av ILO (International Labour Organization)”, har López sagt under en intervju från 2014, då han även tillade: ”Det är fel att hålla fast vid tron på att konkurrenskraft skapas genom sänkta löner.
 
I en e-mail-kommentar från Clemente Pignatti, ekonom och forskare på ILO går det att läsa:
”Reformen från 2012 siktade, med rätta, på att bryta arbetsmarknadspolariseringen och uppmanade till att under kristider hyra arbetskraft. Men trots att det ser ut som om reformen har haft en positiv effekt på den totala ökningen av sysselsättningen i Spanien har fortfarande inte den största svagheten på den spanska arbetsmarknaden (tillfälliga arbeten) tagits hand om. Exempel från andra länder visar att det är fel och att man inte kommer åt arbetsmarknadsproblem genom att försämra arbetstagarnas rättigheter. I stället bör reformer riktas mot att förbättra arbetstagarnas anställningsmöjligheter (aktiv arbetsmarknadspolitik) samt kompensera för bristerna kring de anställdas möjligheter (kollektiva löneförhandlingar, socialförsäkring m.m.).”
 
Sänkta löner och försämrade rättigheter kunde bland annat genomföras eftersom reformen även gav arbetsgivarna möjlighet att förhandla lön med enskilda anställda i stället för med förtroendevalda eller fackföreningar, som tidigare. Nu var det således upp till den enskilda löntagaren att förhandla sig till de euro som denne behövde, och blev priset för högt stod en kö av kvalificerad arbetskraft redo till att sänka den. Den nya reformen skapade således en ”provanställning” på ett år, då socialförsäkringen (Seguridad Social), som träder i kraft om en person blir arbetslös, också sattes ur spel. I Spanien baseras nämligen de bidrag som utbetalas på den anställdas tid i företaget, och denne ska ha varit anställd i minst ett år innan det börjar ”sparas” ihop till socialförsäkringen. Allstå ger reformen företagen lov att göra vad de vill under det första året.
 
Konsekvenser och den svåra tillvaron
Reformen har alltså bidragit till att ta ifrån löntagarna deras viktiga rättigheter, vilket lett till att allt fler personer befinner sig i en hopplös situation, och de får ingen hjälp över huvud taget. Enligt de senaste siffrorna från Ministeriet för Arbete och Socialförsäkring (Ministerio de Empleo y Seguridad Social)ligger andelen av antalet arbetslösa, som mottar någon form av ekonomiskt bidrag, på lite över två miljoner personer. Alltså är det bara hälften av de arbetslösa i Spanien som får någon form av ekonomiskt stöd. De andra måste själva lösa situationen och hitta vägar till att överleva, varför många väljer att arbeta svart eller helt enkelt är beroende av de soppkök och hjälporganisationer som stöttar landets fattiga familjer.
 
”Som arbetslös i Spanien kan du få bidrag i maximalt 18 månader. Därefter finns det olika sorters ekonomisk hjälp som du kan söka om du t ex är över 45 år, över 55 år, ensamstående mamma, under 25 år etc. men här är hjälpen i genomsnitt 400 euro – alltså nästan ingenting alls”, berättar Joaquín Artacho Campaña från IMFE.
Genomsnittsutgifterna för en privatperson i Spanien uppskattas ligga på ca 800 euro i månaden, och då är det bara är tal om utgifter för mat och hyra. Sedan tillkommer transportkostnader, försäkringar och diverse extrautgifter, och den verkliga siffran landar egentligen på 1 200 euro i månaden för en värdig tillvaro i Spanien. Stora delar av befolkningen tjänar dock långt under detta belopp och nästan 30 procent av invånarna befinner sig på fattigdomsgränsen med en genomsnittslön på 663 euro i månaden. Fler än 3,2 miljoner personer betecknas tillhöra kategorin svår fattigdom med en intäkt på 332 euro i månaden – och fler än 11 procent av den spanska befolkningen kan inte betala grundläggande utgifter såsom värme och belysning.
Det är inte bara ekonomiskt som de låga lönerna och den omfattande arbetslösheten påverkar de spanska familjerna. Det har också fått stora konsekvenser rent socialt då hårda levnadsvillkor även får effekter som våld, skilsmässor, övervikt, självmord och kriminalitet, som provoceras fram för att ingen i familjerna har överskott eller möjlighet till att förändra den svåra situationen. Flera par fortsätter därför också att bo ihop efter en skilsmässa eller separation, då de inte klarar av att betala hyran själva – speciellt inte om det finns barn med i bilden.
 
System lagda på is hindrar utvecklingen
En annan åverkan av som arbetsmarknadsreformen är att den aktiva arbetsmarknadspolitiken näst intill stagnerat under de senaste fyra åren. Det har speciellt märkts av personer som Joaquín Artacho Campaña.
”I Spanien fungerar det så att regeringen ger pengar till de autonoma regeringar som i sin tur har ansvaret att fördela pengarna till de olika kommunerna samt ska kontroller att pengarna går till rätt ändamål. Men i dag går regionernas pengafond till att skapa arbete baserat på resultat, vilket i korta drag innebär: ingen positiv utveckling, inga pengar. Men då många lokalregeringar, som t ex Junta de Andalucía, inte har pengar över till nya investeringar ses inte heller någon positiv utveckling – och utan utveckling får de ingen hjälp från regeringen. Det har skapat en kollaps inom den aktiva arbetsmarknadspolitiken vari alla de jobbskapande projekten har stannat upp. Det är en ond cirkel som, förutsägbart, har lett till att flera utbildningsinstitutioner har stängts ned, som skolan Escuela de Hostelería La Cónsula, där pengarna helt enkelt tog slut”, berättar Campaña.
 
De arbetsskapande projekten som annars går bra stängs ned därför att pengarna går till andra utsatta sektorer som sjukhus, skolor, äldrevård m.m. Och när valet står mellan att investera i att skapa arbete eller låta pengarna går till sjukhus, ja, då råder det inga tvivel på vad som prioriteras.
 
Hos IMFE i Málaga finns det ett stort problem som gör det svårt att få sakerna att gå ihop. Ett av de bra projekt som lagts på is är de så kallade ”skolverkstäderna” (Escuelas Taller), var unga under 25 år kan få bli lärlingar som snickare, murare m.m. En kurs består av sex månaders utbildning och sedan sex månaders praktik, under vilken de arbetar på projekt runtomring i staden och sedan ofta får jobb hos den byggfirma som de gjort sin praktik hos.
 
Ett annat exempel på det trasiga systemet har koppling till ett nytt projekt som ska skapa en form av företagspraktik. Här har regeringen bett de autonoma regeringarna om att införa det nya systemet, men i t ex Andalusiens fall har saken hamnat i en lång byråkratisk historia eftersom det inte finns några pengar till det.
 
”Innan ett förslag från regeringen implementeras i de olika kommunerna ska det också behandlas i de regionala regeringarna, och ofta stannar det där. För många gånger är det den perfekta ursäkten för att dra ut på saken till det återigen finns pengar”, säger Campaña och tillägger: ”Det är det som händer just nu med den nya företagspraktiken. Vi har väntat på pengarna från Juntan länge men ’ärendet utreds fortfarande’, säger de”.
 
Dessutom kan Joaquín Artacho Campaña berätta att det inte bara handlar om att få pengarna och projekten från A till B, som bryter ned systemet utan även den otillräckliga bokföringskontrollen.
 
”För ett par år sedan infördes ett liknande projekt men det var allt för lätt att fuska med bokföringen, så företagen gjorde helt enkelt falska ’elevavtal’ som de sedan fick pengar till att finansiera. Och problemet är att det inte heller finns några pengar till att kontrollera systemet, vilket gör det både möjligt och lätt att fuska.”
 
I Spanien råder det således ett stort behov av reformer, inte minst på det administrativa planet, där det finns stora problemet med systemet. Det finns inte någon riktigt effektiv kontroll av de arbetslösa, liksom att det kan ta flera månader att gå projekt godkända och andra förbättringar, då pappren måste igenom så många led. På marknivå lämnas således människor som Joaquín Artacho Campaña, som till vardags kämpar för att knyta ihop trådarna och som bara har en önskan: ”Det skulle klä politikerna att lyssna på oss som sitter med de arbetslösa varje dag, i stället för att införa oanvändbara reformer.”
Av Christine Petersen

Dela

Kanske gillar du även

© 2009-2019 En Sueco – Norrbom Marketing.
Designed and developed by yummp.

Sök på En Sueco

Planerat underhållsarbete: Lördagen den 5 augusti 2023 från kl. 08.00 kommer det att göras uppdateringar på ensueco.com. Under tiden som underhållsarbetet utförs kommer sidan att vara otillgänglig och detsamma gäller för En Suecos app. En Sueco ber om överseende med detta.