Det diskuterades på gator, i tidningar, i det katalanska parlamentet och även i olika domstolar. Men debatten om huruvida tjurfäktning är djurplågeri eller inte, om det ska förbjudas eller förändras så att tjuren inte förblöder och dödas, är på väg att få ett slut. Folk har nämligen tydligt förmedlat sin åsikt: bara ett fåtal tycker att det i dag är värt att lägga tid och pengar på att bevara den gamla kulturtraditionen.
Det var en gång
För bara tio år sedan var det livlig aktivitet i nästan alla tjurfäktningsarenor på Costa del Sol. När de kända tjurfäktarna kom till stan var det rusning efter biljetterna och ingen höjde på ögonbrynen om ett spanskt par hoppade i sina finkläder en söndag och begav ut för att se en kamp på den lokala arenan. Många kamper marknadsfördes också på engelska, då ofta hälften av publiken var utlänningar.
Det är bara tio år sedan som tjurfäktningen utgjorde ett plus för turismen samtidigt som det var en bra inkomstkälla för dem som hyrde tjurfäktningsarenorna, tjuruppfödarna, tv-bolagen och alla andra inblandade. Men så är inte fallet längre. Varken på Costa del Sol eller i övriga Spanien.
De övergivna arenorna
José Ramon längtar tillbaka till de dagar då tjurfäktningsarenan i Marbella fylldes till bristningsgränsen och prominenta personligheter satt på de allra dyraste platserna. Under fyra årtionden har den spanska impressarion stått i spetsen för flera arenor i Spanien, men nu har han valt att avbryta sitt hyresavtal i Marbella, som annars var en av Málagaprovinsens två högborgar.
”Ekonomin går inte längre ihop och kommunen har dragit in de bidrag som vi fått under de senaste åren för att hålla arenan vid liv”, förklarar José Ramon till En Suecos reporter.
Samma öde har arenan i Puerto Banús mött, som inte haft en tjur i ringen, eller någon annan form av aktivitet för den delen, sedan år 2009. Arenan är nu till salu, men på grund av dess dåliga skick är intresset för den svalt och den är oduglig för andra aktiviteter. Och det samma gäller i Benalmádena Pueblo, där en konflikt mellan kommunen och hyresgästen, som handlar om vem som ska betala för en renovering av läktarna, har slutat i domstolen. Därför har arenan nu stått tom i inte mindre än fyra år, och dagarna går. Hade hyresgästens kamper varit stora publiksuccéer hade han nog själv avklarat renoveringarna ganska snabbt, men sanningen är den att publiken till arenans sista kamp uppgick till bara ett par hundra. En liknande situation kan också ses om man vänder blicken mot Estepona.
Mycket bättre än så är det inte heller i Torremolinos och Fuengirola, där respektive kommun och privatpersoner har investerat stora summor pengar för att renovera och bygga ut arenorna. Men investeringarna har gjorts i helt fel tid, för på båda platserna lyckades man bara samla ihop tillräckligt med publik för att täcka en enda kamp, under hela 2016, och den kampen hölls under den årliga ferian.
Lider gör man också i provinshuvudstaden. Málagas ”Plaza de Toros” tar sig annars in på en fin plats bland landets mest attraktiva arenor, men under de senaste fem åren har landstingen nu haft tre olika hyresgäster av arenan. Den ena av dessa gick i konkurs.
Under fjolårets feria, i augusti, när flera av landets toppnamn prydde programmet med kamper hela veckan, vanan trogen, lyckades biljettkassorna bara sälja drygt hälften av biljetterna. Och under årets påskhelg var det bara en enda ynklig liten kamp, till vilket det bara såldes drygt en tredjedag av de 4 500 platserna. Jämfört man detta med för tio år sedan, då var man tvungen att vara ute i god tid när biljettförsäljningen började om man ville ha en biljett till påskveckans och feriaveckans kamper. På den tiden var det också tjurfäktning i staden varannan eller var tredje vecka under hela sommarhalvåret. Det var då. Det samma säger man i resten av Spanien, där man i städer vari tjurfäktningen förr var tungt traditionsbunden som i Bilbao, Valladolid och Salamanca, där tjurfäktningsarenorna nu i perioder stått utan hyresgäster. På en del platser har man dock lyckats lösa problemet och blåsa liv i de gamla arenorna på andra sätt.
Mer fest utan blod
I bland annat La Coruña, Vistalegra (Madrid) och Madridförorten Alcalá de Henares stod de gamla byggnaderna och samlade damm fram till dess som man med hjälp av privata och offentliga investering lyckades blåsa liv i dem igen – och viktigt – lyckats montera moderna rulltak. På så sätt kan arenorna användas hela året om, oberoende av väder och vind, och locka för arenorna nya sorters aktiviteter som konserter, mässor, modevisningar, bröllop och idrottsevenemang som basket- och tennismatcher. Och ibland, men bara ibland, kommer det också att ges plats åt lite tjurfäktning.
”Jag varken tror eller hoppas att kulturen försvinner. Men det är uppenbart att ingen arena eller hyresgäst kan överleva på bara tjurfäktning. Användandet av arenorna måste göras multikulturellt, precis som om det skulle vara kongresscenter eller kulturhus”, säger José Ramon, som också hyr tjurfäktningsarenan i Fuengirola. Han har själv, under halva sitt liv, levt till och från med tjurfäktningen, och jublar inte över det minskade intresset från publiken.
”Men det gör mer ont att se plazorna stå tomma, för ofta är det vackra byggnader med lång historia”, avslutar José Ramon, som redan för samtal med Fuengirolas kommun om ett nytt projekt för stadens tjurfäktningsarena. Den gamla impressarion är inte rädd för att ta tjuren vid hornen. Han vet att det måste göras någonting, för annars är det Game Over.
I säng med tjurarna
När man kommer till gården El Añadio, i det natursköna Sierra Morena, i nordöstra delen av Jaénprovinsen möts man av vänliga miner och glada leenden. Detta trots att de senaste åren varit långt ifrån en dans på rosor för familjen, som genom fem generationer dedikerat all sin tid åt tjuruppfödning för tjurfäktning.
Flera tjuruppfödare har antingen trappat ned på sin verksamhet eller lagt ned den helt, medan andra har lyckats finna andra vägar. Och det är det sistnämnda som gäller här.
”Vi har renoverat och gjort om en stor del av vår gård till ett hotell. Detta har gett oss åtta fina rum, som hyrs ut till både spanjorer och utlänningar, som tycker om att vistas ute i naturen när de har semester”, berättar María Jesús Gualda Bueno, som levt hela sitt liv nära tjurarna.
”Våra gäster får när de vill komma nära tjurarna och vår uppfödning. Många överraskas över hur bra tjurarna har det innan de skickas iväg till arenan”, berättar den erfarna tjuruppfödaren.
På El Añadio har man alltid ca 300 tjurar under uppfödning. Varje år säljs mellan 30 och 40 tjurar i fem-sex-årsåldern till kamper.
”Vår försäljning har bara minskat marginellt under de senaste åren, som tur är. Men det beror på att vår uppfödning är känd för att vara bra. Men vi är som alla andra uppfödare i dag, beroende av annan inkoms. Det får vi genom vårt jordbruk, som vi inte utnyttjat optimalt tidigare, och våra hotellrum”, avslutar María Jesús.
Gästerna på gården bokar vanligtvis en långhelg eller en veckas uppehåll på gården för att ta det lugnt samt för att njuta av naturen. Därför erbjuds en mängd aktiviteter i naturen antingen i bil, till fots eller på hästryggen.
Gården kan ses på:
www.elanadio.es
