Högsta domstolens viktigaste uppgift är att leda rättstillämpningen, att harmonisera samt hålla ihop praxis, och på så sätt bidra till att förstärka rättsskärheten samt allmänhetens tilltro till rättsväsendet.
Den spanska Högsta domstolen är indelad i fem olika avdelningar. Dessa huvudavdelningar delas i sin tur in i sektioner (secciones) och varje sektion är domför med sex ledamöter (domare) och varje sektion är lika behörig att ta upp de mål som Högsta domstolen handlägger.
Av de fem avdelningarna är Högsta domstolens 3:e avdelning (Sala 3ª Tribunal Supremo) den högsta instansen i förvaltningsrättsliga frågor, vilket innefattar bland annat skattefrågor.
Det var en sektion av Högsta domstolens 3:e avdelning som den 18 oktober 2018, i ett mycket uppmärksammat beslut, fastslog att det är långivarna (vanligen banker eller finansinstitut) och inte låntagarna, som är skyldiga att betala stämpelskatten som förekommer i samband med inskrivningen av bolån i Spanien.
Sektionens beslut avvek radikalt från Högsta domstolens tidigare praxis (prejudikat/beslut) i denna fråga då Högsta domstolen vid minst tre tidigare beslut hade fastslagit att det var låntagarna, inte långivarna, som var skyldiga att betala stämpelskatten vid bolån. I Lagen om stämpelskatt som har gällt i Spanien de senaste 25 år har det även angetts att det var låntagarna som var skyldiga att betala denna skatt.
Domen av den 18 oktober i år blev snabbt föremål för en hetsig offentlig debatt och redan dagen efter, den 19 oktober, meddelade Högsta domstolens ordförande (Sala 3ª Tribunal Supremo) att det fanns skäl och förutsättningar för att målet, eller en viss fråga i målet, skulle avgöras av Högsta domstolen i dess helhet, det vill säga i plenum (som består av 28 medlemmar). Den allmänna uppfattningen som rådde var att plenumavgörandet med all sannolikhet inte skulle förändra det grundläggandet i sektionens beslut, det vill säga att det var bankerna som skulle betala denna skatt framöver utan i stället definiera betydelsen av beslutet för gamla lån, den så kallad retroaktiva verkan, det vill säga hur långt tillbaka i tiden beslutet skulle gälla samt vem som i så fall skulle vara skyldig att återbetala skatten – långivarna eller det spanska skatteverket.
Det är sällsynt att mål avgörs av Högsta domstolen i dess helhet (i plenum), det vill säga med deltagande av samtliga medlemmar (domare). Det är främst när Högsta domstolen överväger att avvika från en av domstolen tidigare antagen lagtolkning som plenum blir aktuellt.
Men plenumavgörandet, som offentliggjordes den 6 november, fastslog definitivt, och mycket överraskande, att det var låntagarna som skulle vara skyldiga att betala skatten, och därmed gick de tillbaka till den praxis som hade gällt före den 18 oktober 2018.
Det uppstod omedelbart en förståelig förvirring i den offentliga debatten som pågick för fullt. Ingen hade förväntat sig ett sådant beslut. När en domför domstol, i synnerhet en behörig sektion av Högsta domstolen, beslutar att det är långivarna som är skyldiga att betala stämpelskatten till staten, och den andra domstolen, i det här fallet Högsta domstolen i plenum, nästan samtidigt kommer fram till att långivarna inte ska betala skatten, blir det problem.
Det blev angeläget att lagstiftningen skulle ändras omedelbart, det är mycket viktigt att beskattningen sker på ett korrekt och rättssäkert sätt. Och detta gjorde regeringen den 8 november genom en förordning, så kallad ”Decreto Ley”, som fastslår att det är långivarna (bankerna) som är skyldiga att betala stämpelskatten i samband med bolån i Spanien.
Så för dem som undrar om det går att få tillbaka skatten som redan har betalats blir svaret mest sannolikt: Nej. Lagen kommer inte gälla retroaktivt, samtidigt som praxis från Högsta domstolen inte längre verkar ha någon större betydelse i sammanhanget.
Dock kan man fundera vidare kring om det inte finns rätt för den enskilde att få i alla fall ekonomisk kompensation, men inte från bankerna utan i stället från staten – staten som är den enda slutliga ansvarig för dessa brister i rättssäkerheten. Spanien, staten, kommer sannolikt att fällas av Europadomstolen för hanteringen av problemet, inte bankerna.
