Kunstminnen - Anne-Marie Swedin minns Elviria

I dag är Elviria ett område på kusten som sprudlar av liv. Här finns lugna bostadsområden, shoppingcenter, golfbanor och strandklubbar. Och rör man sig uppåt, lite mot bergen, i trakterna kring Elviria Hills och La Mairena, befinner man sig i ett av UNESCO:s biosfärreservat.

Någon som känner Elviria väl är Anne-Marie Swedin, som kom till Elviria för första gången redan 1970. Då hade hon funderat på Solkustsemester en tid, efter att tidigare semestrat på Mallorca. Hon tog en charterresa till Marbella, där hon en kväll träffade ett par från Halmstad. Efter någon dag följde hon med och tittade på parets nyinköpta hus, en liten casita, i Nueva Andalucía. Och det var där hennes Costa del Sol-äventyr började.

”I samband med att jag såg vännernas casita träffade jag mäklaren Bengt Rosenberg, som tog mig med till ett litet radhusområde i Elviria för att visa mig en casita till salu på Paseo Cuba. Dock fick vi veta, när vi var på plats, att huset just sålts. I hopp om att köparen skulle ångra sitt köp lämnade jag honom mina kontaktuppgifter”, berättar Anne-Marie.

En del tror på ödet och kanske det är riktigt. En dag ringde ägaren till huset och berättade att han ångrade köpet, och erbjöd Anne-Marie att köpa det. Priset skulle vara samma som han betalat, närmre bestämt 65 000 svenska kronor, som på den tiden var en hel del mer pengar än vi uppfattar det i dag.

”Nu började ett riktigt äventyr. Ägaren till huset var nämligen tysk och bodde i Lübeck, och 1972 var det inte tillåtet att föra ut mer än 30 000 kronor ur Sverige. Jag hade precis mottagit ett arv, som just räckte till att köpa casitan, men jag hade inte tillstånd för utlandsköp samt summan var mer än dubbelt det tillåtna. Jag talade med min man som var i byggbranschen och så en dag fick jag ett telefonsamtal att pengarna fanns att hämta i kontanter på min bank”, berättar hon.

Och så blev det. Anne-Marie packade sedlarna i en tårtkartong, tog färjan till Kiel därifrån hon fortsatte till Lübeck med buss. Väl framme stegade hon in på banken med tårtkartongen, som hon inte släppt ifrån sig en enda sekund – vilket innebar att hon inte heller sovit en blund under resan. Pengarna överlämnades till säljaren och Anne-Marie återvände till Sverige med ett kvitto på överlämningen av pengarna samt ett kvitto på att hon betalat ersättning för en casita i Spanien. Sedan på plats i Spanien fick hon hjälp av Bengt Rosenberg med nödvändigt pappersarbetet. När det var dags att skriva under kontraktet inför notiare öppnade denne fönstret till sitt kontor och bad två okända personer komma upp och bevittna handlingarna.

Året var 1972 när Anne-Marie i juni packade bilen tillsammans med sina två barn för den tredagars långa resan ned till Spanien.

”Här var helt annorlunda jämfört med i dag. ’Vårt Elviria’ låg i kvarteren kring det som nu är Acosol, alltså lite uppåt och till höger från där affärscentret ligger i dag. Området ägdes och sköttes av Salvador Guerrero, som var mycket aktiv i utvecklingen av Marbella, bland annat elnätet – en av de saker han erhöll guldmedalj för 1961. Han var förövrigt gift med en kvinna som hette Elvira, som kom från Taillefer-familjen. Men här fanns inga asfaltsvägar och att korsa den gamla vägen, för att t ex gå till stranden, skedde med andan i halsen. Det fanns ingen gatubelysning, sopbilen kom när den kom, mat och vatten köpte vi ofta från en skåpbil som skumpade fram på vägarna. Närmaste matbutik låg nämligen i Marbella eller Calahonda, dit vi ibland liftade med brödbilen, då vi fick sitta på flaket. Ibland kom det också en fiskare från Capobino, som på den tiden bara var en fiskehamn, som sålde färskfångad fisk. Det var lite roligt för han sjöng alltid spanska boleros. Om nätterna hörde vi åsnorna från markerna i närheten”, berättar Anne-Marie och fortsätter: ”Tillskillnad från andra sidan av vägen hade vårt område alltid både elektricitet och vatten. Kanske hade det samband med att General Francos släktingar bodde högst upp i Elviria.” Anne-Marie fick flera gånger frågan om hur hon kunde bo i ett Franco-område. Men kanske var det just därför som det varje dag kom Guardia Civil-tjänstemän cyklande i området, där det bara bodde svenskar och danskar, och noterade vem som nu bodde i sitt semesterhus och vem som hade åkt hem. Det skapade en säkerhet, som inte var självklar på andra platser.

”Och gatubelysningen tog vi tag i själva och bildade en förening för att lösa detta. Nu var det dock så att danskarna inte ville betala för att belysningen skulle dras fram, så det lyste bara vid de svenskägda husen”, berättar Anne-Marie.

Grannarna löste även andra problem på egen hand. Ett av dessa var att de inte kunde hänga ut tvätten på tork, för kläderna stals ofta av zigenare som sökte sig till området. Men då de inte hade telefon och alltså inte kunde ringa för att varna varandra fick det komma på en annan metod. Lösningen blev att de köpte sig varsin drillande fotbollsvisselpipa, och därefter, så fort en zigenare uppmärksammades drillades det mellan husen och alla kläder plockades in, i tryggt förvar.

I det vardagliga livet i Elviria var Anne-Marie beroende av bil. Ibland körde hon ned från Sverige men andra gånger, när hon flög, hyrde hon en för en billig peng, för bussen, den visste man aldrig när den kom för det fanns helt enkelt ingen tidtabell.

”Vardagen var annorlunda. Det fanns ju inte någon service i närområdet. Och tänk om någonting gick sönder, som en gång när toalettstolen inte fungerade. Då körde jag först till Marbella, men där hade de inte rätt märke. Nästa stopp blev Fuengirola, men nu hade det hunnit bli siesta. När de öppnade igen visade det sig att reservdelarna skulle beställas, så det hela avslutades med att det köptes en ny toalettstol”, berättar hon och fortsätter med ytterligare en anekdot: ”Det var helt klart omständigt ibland, men vi kände varandra väl och hade en nära samhörighet. Vi flög bland annat på varandras biljetter. Charterresorna var bara veckolånga så när man skulle stanna längre tid gick man till traktens bodega och informerade att man hade en returbiljett om en vecka, som någon gärna fick köpa. Och likaså när man senare skulle till Sverige, då gick man till bodegan och köpte en returbiljett. Flygbolaget kontrollerade inte att namnet på biljetten stämde med namnet i passet.”

På dessa flygresor minns hon också att det ofta smugglades hundar, vilket hon själv dock var för rädd för att göra. Men när det gjordes sövdes hundarna och lades i ett handbagage. Karantäntiden var nämligen hela sex månader och dyr, så medan hundägarna sparade pengar tjänades det pengar på att transportera andras hundar.

”I det gamla Elviriacentret, alltså bakom dagens Acosol, fanns också en telefonkiosk. Telefon var ingenting som man hade hemma, så det var ett nöje att samlas vid telefonkiosken på lördagar för sina Sverigesamtal. Vi stod på kö och var noga med att bara prata en kort stund så att alla i kön skulle hinna ringa innan det blev för sent”, berättar Anne-Marie leende, och lyser upp ännu mer: ”Och visst var det också glamour. Vi brukade åka in till ett fint konditori i Marbella. Där kunde vi titta på förbikörande limousiner och hit kom också Khashoggis fru och döttrar för att fika.”

Anne-Marie minns Onassis i hamnen i Puerto Banús, där grannbåten hade två stora livs levande tigrarna i stället för vakthundar, Anita Ekbergs djonk som också låg där, Sean Connery som hon såg handlandes i saluhallen. Konserterna som hölls på en scen byggd precis vid infarten till Puerto Banús hamn, där bland annat Liza Minelli uppträdde. Och i mitten av 1970-talet såg hon svenskarnas egen Alice Babs när hon uppträdde under en minneskonsert för Duke Ellington på den lilla tjurfäktningsarenan, en het spansk natt.

Nog är det mycket som har passerat utanför dörren om man har haft hus på Costa del Sol sedan 1970-talet.

”En av våra grannar visade sig vara en svensk finansman, som köpte mark i Elviria, varpå han byggde och sålde till investerare. Först trodde alla att det var lagligt men så en dag knackade polisen på min dörr för att höra få vägvisning till hans bostad. Namnet vill jag inte nämna, men han var en av Sveriges största finanshajar på den här tiden. Andra kända människor i området var den spanska premiärministern Blanco, som ju dog vid ETA-attentatet 1973. Och när barnen fick veta att bilen han färdats i flög 20 meter upp i luften då den sprängdes började de kalla hans övergivna hus för astronautens hus. Ett annat övergivet hus kallades skorpionens hus, helt enkelt för att det var fullt med skorpioner”, berättar Anne-Marie som också förklarar att området på andra sidan vägen, där Hilton (i dag hotel Don Carlos), utgjordes av ett stort obebyggt landområde. Detta köptes en dag upp av dansken Jørgen Kragh, som på 1980-talet chartrade ett helt plan från Spies Rejser och delade upp marken och sålde ut den till köpglada danskar under en enda helg.

Anne-Marie har i dag lämnat området kring Paseo Cuba, men bor kvar i Elviria. Hon strålar när hon njuter av utsikten över kusten – ja, från sin terrass ser hon hela vägen till Sierra Nevada när vädret är klart. Samtidigt saknar hon den omtanke som rådde mellan skandinaverna i det tidiga Elviria.

_____

Anne-Marie Swedin är i dag 77 år. Hon är född i Stockholm och uppvuxen i Småland. Under sina yrkesverksamma år hade hon bland annat underklädesagenturen Janira i Spanien, som handlade med marknaden i Skandinavien. Hon hade också tre egna butiker samt agenturer och var återförsäljare av bland annat det kända märkena Marie Jo och Primadonna som nu finns att köpa i Fuengirola.

I dag är hon livsnjutande pensionär och delar livet med sambon. I Sverige bor hennes son och dotter, hon har två barnbarn och ett barnbarnsbarn.