På andra sidan… Vart tog generationsskiftet vägen?

Förhoppningarna var stora inför parlamentsvalet 2015 – återigen. Efter tre årtionden med ett tungt tvåpartisystem stod Spanien inför nya tider och sitt första jordskredsval sedan demokratin återinfördes 1977. De två nya partierna Podemos och Ciudadanos stormade fram i opinionsundersökningarna, ledda av unga, fräscha och vältaliga politiker. Både Pablo Iglesias och Albert Riviera var symboler för ett generationsskifte inom spansk politik. Nya tider med moderna politiker, som förstår konsten av kompromisser samt det att föra konstruktiv opposition – precis så som man är van vid i större delar av Europa. Hoppet om nya tider karaktäriserades också av att just detta parlamentsval innebar att stora delar av den gamla, etablerade garden inom spansk politik, ledd av Rubalcaba, Zapatero och senare Mariano Rajoy, lämnade över sina stafettpinnar.

Det nya blodet i det spanska parlamentet spred sig snabbt till de yttersta delarna i landets landsting och kommuner, där både Podemos och Ciudadanos fick betydande roller på flera platser. Den nya generationen var entydigt med hopp för det trängda Spanien, som led med oerhört hög arbetslöshet, en lika hög statsskuld och sociala problem som man måste se för att förstå. I dag, en handfull år senare, måste man dessvärre konstatera att det nya blodet snabbt koagulerade och att landet i dag har behov av en rejäl blodtransfusion för att läka politiskt. Dagens partiledare och frontfigurer i de spanska partierna är nämligen värre än deras föregångare. Det bästa – eller värsta – exemplet på detta sågs efter parlamentsvalet i april i fjol. Tillsammans hade PSOE och Ciudadanos absolut majoritet i parlamentet. Saken var klar, för bland de nu fem stora partierna i spansk politik är det just dessa två partier som står varandra närmast. MEN, Albert Rivera hade förolämpat Pedro Sánchez, för Ciudadanos i Andalusien hade avslutat samarbetet med fiaskot Susana Días och vägrade att sätta sig vid förhandlingsbordet. Detta faktum lockade fram en mörk sida hos Albert Rivera, som utan tvekan beordrade sina trupper i landets alla landsting och kommuner att bryta all kontakt till PSOE. Och så var vi tillbaka till de gamla, stela blocken, som vi hade hoppats få upplösta.

På rekordtid lyckades Albert Rivera göra om Ciudadanos från ett modernt och flexibelt parti till ett gammaldags, fyrkantigt parti, som gick med vägvisare – precis som alla de andra.

Vid nyvalet ett och ett halvt år senare gick Ciudadanos från 57 till 10 mandat och Albert Rivera tvingades lämna sitt parti och återgå till sitt gamla dammiga advokatkontor. I hans arkivlådor ligger det projekt och den starka majoritetsregering som landet onekligen skulle haft glädje av i dag. I stället har den nya generationen av hoppfulla politiker gjort om parlamentet till någonting som påminner om en blandning av loppmarknad och amatörteater. Det prutas lite på priset för de avgörande rösterna från de katalanska och baskiska separatistpartierna och när Pablo Iglesias, Pablo Casado och Santiago Abascal går upp i talarstolen leder deras inlägg tankarna till den stand-up som ges gratis på kustens amatörteatrar. En del skrattar. Andra gråter. En del hetsar upp sig. Så finns det personer som inte bryr sig. Och till slut har vi dem som är lite av allting. Jag tror att jag hör till denna sistnämnda grupp, för det är lite svårt att inte gå igenom känsloregistret när man se hur dagens politiker beter säg, väl medvetna om att Spanien står inför sina största ekonomiska och sociala problem sedan inbördeskriget. 

Första mötet för rådet som regeringen satt ihop, tvärs över partierna, för att samla ihop gemensamma förslag för att bygga upp landet igen pågick i knappt 30 minuter. Sedan började glåporden flyga genom luften, och när Pablo Iglesias började kalla Vox för fascister och själv kallades för marxist, tvingades ordföranden kasta in handduken och förklara mötet avslutat. En tråkig syn – men en tydlig bild som visar nivån på den nya generationens spanska politik. Jag är säker på att ”de gamla” hade gjort det bättre. Speciellt Alfredo Rubalcaba (PSOE) och Mariano Rajoy (PP) skulle nog klarat av att samla trupperna till en bred politisk majoritet till ett starkt, gemensamt projekt för att resa nationen igen. Det är i dag ett näst intill naivt önskescenario.

Ska spanjorerna, och vi andra, vidare så måste vi själva kavla upp ärmarna. Det kommer ingen hjälp från Madrid.