Långhelg i Lissabon - ett stadsporträtt i pastell

Utsikt över staden.

Det är lätt att förstå varför Lissabon har blivit en mycket populär destination för weekendresor. Portugiserna kallar sin huvudstad med det milda klimatet och rimliga levnadskostnaderna för landets ”levnadsbara” stad. Och med en halv miljon invånare boende i centrum är staden också både lätt att hitta i och trygg, jämfört med andra huvudstäder.

Från Málaga tar det cirka sex timmar att köra till Lissabon längs fina vägar, och när man närmar sig staden på Ponte 25 de Abril-bron ligger den framför en som ett konstverk i rosa, blå och gula toner, och bara väntar på att bli utforskad.

400 år äldre än Rom

Lissabon är en av världens äldsta städer och Europas näst äldsta huvudstad efter Aten. Stadens ursprungliga namn var Olisippo, som kan ha kommit från feniciernas alis ubbo, som betyder ”charmerande liten hamn”, men det kan också härstamma från stadens mytiska grundare Odysseus. Vad man vet med säkerhet är att fenicierna slog sig ned här runt år 1200 f.Kr. och att Julius Caesar gav stadsstatus till municipium Feliecitas Julia några århundraden före Jesu födelse. Här finns fortfarande underjordiska romerska gallerier som öppnas för begränsad publik en gång om året. Ingången till dessa finns under ett brunnslock på gatan Rua da Prata. Låter det lockande? Jag kommer i alla fall planera mitt nästa besök kring brunnslocksöppningen!

Sedan den kristna armén återerövrade Lissabon från morerna 1147 har staden varit Portugals politiska centrum, men inte alltid huvudstad. Namnet förkortas Lx efter den gamla stavningen Lixbõa, och i dag är staden ett viktigt centrum för finans, handel, konst och turism.

Härs och tvärs

Efter att ha parkerat bilen lämnas väskorna på hotellet från 1758 med portugisiskt handmålat kakel, antikviteter och mycket personlighet.

Lissabon är perfekt att utforska till fots och precis tillräckligt stort för att gå vilse i. Man kan alltid orientera sig genom att se efter var floden finns, eller titta upp och se var man befinner sig i förhållande till stadens högsta referenspunkt – Castelo de Säo Jorge (Sankt Georges borg).

Det finns ett stort utbud med guidade turer men vi väljer att utforska staden på egen hand. Någon gång, när vi behöver en paus från att klättra upp och ned för stadens många backar, hoppar vi på en buss eller tuk-tuk. Kollektivtrafiken i Lissabon är annars alldeles utmärk. För bara några euro får man en tunnelbanebiljett med bussbyte. En del tunnelbanestationer är värda biljettpriset bara för att få se kakeldekorationerna!

Lissabons kända spårvagn ingår inte i biljettpriset för tunnelbana och buss, men å andra sidan erbjuder den utan tvivel några av världens mest pittoreska spårvagnsturer. Stadens elektriska spårvagn från 1873 är dessvärre offer för sin egen popularitet. Alla turister vill åka med den legendariska spårvagn 28, så på den riskerar man att stå packad som portugisiska sillar ihop med turister från Taiwan och Texas.

Ett annat sätt för att undvika backarna är att åka hiss. Den 45 meter höga Ascensor de Santa Justa tar folk från det låga Baixa-kvarteret till Barrio Alto. Lokalbefolkningen försöker att undvika detta alternativ på grund av den långa kön med turister, men stadens sista existerande vertikala hiss är en imponerande syn. Denna hiss startades 1899 och tar med en över sju våningar i en dubbelkabin inbyggd i en nygotisk järngrindstruktur designad av Raoul Mesnier de Ponsard, som sägs ha vari en av Gustav Eiffels lärljungar.

Jordskalvet som blev stenläggning

På Allhelgonadagen 1755 förstördes Lissabon av ett jordskalv som krävde 40 000 liv. I stort sett hela staden fick därefter byggas upp, vilken gör att byggstilen i dag känns ovanligt enhetlig. Fåtalet exemplar av äldre arkitektur finns kvar men det mesta av stadens centrum är byggt i Pombaline-stil, som fått sitt namn efter adelsmannen som stod för återuppbyggandet av staden. Den nya stadskärnan blev färdig på bara några år men byggnaderna med enkla neoklassiska detaljer känns inte alls förhastade. Markisen försäkrade också att materialen från ruinerna efter jordskalvet skulle återanvändas till kullersten, som i dag kan beundras på staden trottoarer och torg.

Trottoar.

Kakel på kakel

Man kan inte skriva om Lissabon utan att nämna kakel. Egyptierna, assyrierna, babylonierna och många andra har genom historien lagt dekorativa kakel. Det var araberna som tog azulejos (på arabiska: az-zulayj – polerad sten) till Lissabon och sedan dess har kakel varit en symbol för staden.

Det mest traditionella kaklet är blått på vit bakgrund men när Portugals kung Manuel I besökte Sevilla på 1400-talet tog han med sig andra sorters kakel, vilket har påverkat designstilen sedan dess. Kakel ingår som en essentiell del i Lissabons arkitektur och kultur. Här ser man kakel överallt; på fasader och som inredning, som skyltar, i fontäner och på bänkar.

För att lära sig mer om kakel kan ett besök på kakelmuseet rekommenderas, eller en enkel promenad på gatorna, som ett ”levande museum”, där man kan beundra den enorma variationen av handmålat kakel. Vill man köpa kakel kan det tipsas om att gå till en erkänd antikvitetshandlare, då det äldsta kaklet kan kosta flera hundra euro styck, och det är nästan helt omöjligt att särskilja kopiorna från originalen.

Böcker, loppmarknad och sardiner

Då vi ändå pratar om shopping… Som alla turistdestinationer så finns det i Lissabon en souvenirbutik i varje gatuhörn. Då och då kan man hitta några riktigt bra butiker med färggranna keramikserviser som är värda att packa in i bubbelplats och ta med sig hem i bagaget. Lissabon är också antikvitets- och bokälskarnas paradis. Jag tror aldrig jag har sett så många bokhandlare. Livraria Bertrand, som öppnade 1732, är världens äldsta bokhandel i kontinuerlig drift, därefter kommer bokhandlare i Nürnberg och Betlehem. I Lissabon finns även världens minsta bokhandel, som knappt har plats för kunder bland sina 4 000 boktitlar.

På den fashionabla Avenida da Liberdade hittas internationella exklusiva märken som Burberry och Cartier, men det är stadens alternativa butiker som är mest spännande. I Lissabons bohemiska kvarter Chiado eller i det ombyggda Lx Factory hittas begagnat och återanvända saker som du troligtvis inte hittar någon annanstans.

Den som tycker om loppmarknaden bör inte missa en lördagsmorgon på Feria de Ladra (tjuvmarknaden) på torget Santa Clara. ”Ladra” betyder kvinnlig tjuv på portugisiska men det är även namnet på en träborrande insekt, och bägge må ha varit vanliga på denna historiska marknad. Tjuvmarknaden är spännande att utforska och här hittas äkta antikviteter bland ”lopporna”, men håll i plånboken.

Om köplusten ännu inte är tillfredsställd kanske det går att locka med sardiner på burk? Detta var den vanliga kosten för den sjöfarande befolkningen men nu för tiden hittas moderna sardinbutiker där det går att köpa årgångssardiner i samlar-sardinburkar, med eller utan tillsatt smak.

Gastronomiska Lx

I Lissabon har lokalbefolkningen en enorm svaghet för sötsaker, så i denna stad hittas oändliga mängder pastelarias (konditorier) och caféer där diskarna bågnar under alla godsaker. De mest kända bakverken är Pastéis de Nata som är fyllda med vaniljkräm. Den traditionella delikatessen har varit orsak till kulinariska stridigheter och hot mellan de lokala konditorierna. Originalreceptet från 1837 ägs av bageriet Pastéis de Belém. Receptet har aldrig skrivits ned utan har i stället viskats genom generationer till de i dag tre levande personerna som är de enda som känner till det. Dessa skyddar hemligheten med sina liv, de flyger aldrig med samma flygplan och äter aldrig samma maträtt när de är ute på restaurang (i fall en avundsjuk kock skulle försöka förgifta dem). Då jag själv inte är så mycket för sötsaker kan jag inte bekräfta om något av de många andra bagerierna som hävdar att deras krämbakelser är bättre har rätt.

Lissabon har ett stort utbud med internationella restauranger. Vi hittade en förstklassig japansk restaurang med bara lokala gäster, en otrolig vietnamesisk soppa, och – var snäll och berätta inte detta för våra portugisiska värdar – hade en fabelaktig måltid på Jamie Olivers italienska restaurang i Lissabon.

Den bästa gastronomiska upplevelsen i Lissabon är dock deras frutos do mar (fisk och skaldjur). Med det läge som staden har, med närheten till Atlanten, kan man alltid vara säker på att all fisk och skaldjur alltid är purfärsk. Dagens fångst skyltas i restaurangernas fönster, med all världens fisk, olika sorters musslor, ostron och bläckfisk på menyerna. Min personliga favorit är deras himmelskt goda bacalao (klippfisk).

Ett trevligt sätt att dela en måltid med lokalbefolkningen är att stanna till vid en av de många opretentiösa familjerestaurangerna som hittas i de flesta kvarter. På dessa serveras man små färska gräddostar och sardinpaté med brödkorgen och dagens meny kostar ca 10 euro, inklusive dryck.

Det går inte att besöka Portugal utan att provsmaka portvin, men det som föll mig i smaken var en lokal likör som heter Ginjinha, som görs på Morello-körsbär. Den bästa platsen för att njuta av ett glas är på någon av de små kvarterskrogarna. Vi köpte med oss en flaska från en farmor som sålde sin hemlagade brygd sittande vid ett hopfällbart bord på en trottoar i kvarteret Alfama. Här följs garanterat inga EU-regler, men desto charmigare, speciellt då flaskan kom med ett litet smakprov.

Möt los Lisboetas

Personer från Lissabon kallas Lisboetas och under vårt besök hade vi glädjen att lära känna några. Alla vi träffade pratade engelska eller spanska, och många pratade bägge språken. Portugisiska är annars inte så lätt att förstå. Även om jag kan gissa mig fram när jag läser språket i skrift (det påminner om en blandning av spanska, franska och latin), så låter det helt annorlunda än något annat språk jag känner till.

Portugisiska är det sjätte mest talade språket i världen och det officiella språket i inte färre än nio länder. Språket har en vacker och långdragen melodi, vilket gör att portugiserna låter lugna och bekymmerslösa jämfört med deras temperamentfulla och ibland högljudda grannar i öst. I Lissabon hörs dessutom knappt något biltutande eller ropande, vilket annars utgör en del av vardagen i Andalusien. Lugnet sjunker även över en som besökare, då man här gradvis börjar anamma den avslappnade Lissabon-stilen.

Sorgliga ballader

Alla städer har sin färgpalett. Lissabon är krämvit som gamla spetsar, gyllene beige, mjukt gul, blekrosa och ljusblå. Man skulle kunna tro att detta skulle ge ett överdrivet sött urbant uttryck men Lissabon är absolut inte naiv. Staden är klassisk men alternativ. Mild men fördomsfri. Rättfram men aningen bohemisk och esoterisk.

Tillskillnad från andra turistdestinationer är inte Lissabons centrum avbefolkat. Här bor och jobbar fortfarande lokalbefolkningen, om än inte lika många fiskare och sjömän som förr. Ett av de mest unika kvarteren är Alfama, som är också är det äldsta kvarteret samt det enda som överlevde det stora jordskalvet. Detta kvarter känns fortfarande som en mindre by med tvätt hängandes från tvättlinor i pittoreska gränder.

I Alfama kan man om kvällen höra levande Fado-musik. Detta är en musikstil som började på Lissabons gator, och vari sången ackompanjeras av bara några få instrument, men med desto mer patos. Fado kommer från det latinska fatum, eller ödet. De melankoliska sångtexterna handlar om fattiga förhållanden, obesvarad kärlek och drunknade sjömän, medan melodierna låter som om de kommer flytande med vågorna från främmande länder. En del Fado-restauranger serverar trerättersmiddag medan andra är mer informella och där kan det plötsligt bli ett improviserat uppträdande från en lokal gäst eller till och med från ägaren själv.

Här finns det alltid någon som knäpper på en gitarr eller klämmer på ett slitet gammalt dragspel, och alla gatumusikanterna låter som om de har en gnutta Lissabon Blues när de sjunger sina vackra sånger om livets många besvikelser och sorger.

Sjöresor

Varje morgon möter den salta havsluften oss liksom för att påminna om att vi är i en kuststad samt att detta är en sjöfararnation.

Portugal var en pionjärnation för havsupptäckter mellan 1400- och 1700-talet, vilket senare kom att kallas Upptäcktsresornas epok. Landet var känt för sina duktiga kaptener, lättnavigerade Caravel-skepp och utmärkta kartografi. Kapten Bartholomeu Dias var den första att runda den afrikanska kontinenten 1487. På 1400-talet hittade Vasco da Gama en kortare segelrutt till Indien och Pedro Álvares Cabral ”upptäckte” Brasilien. Portugisiska sjöfarare var de första européerna som tog sig till Japan och Ferdinand Magellans expeditioner till Fjärran östern resulterade i den första världsomseglingen år i 1522.

Lissabon var en av Europas mest trafikerade hamnar, där det landade exotiska saker som ingefära, peppar och saffran från Indien, muskotnöt från Indonesien, nejlika från Moluckerna och kanel samt te från Ceylon. Folkets smak för det utländska bara fortsatte och Lissabon blev den första storstaden i världen som importerade ölet Guiness år 1811.

Det bästa sättet att få en överblick över staden är från vattnet. Förutom två broar (den 17,2 km Vasco Da Gama-bron är Europas längsta), kan man ta båt över floden Tagus. Vi följde rådet vi fick av den koketta nattportieren, Pablo, på hotellet och tog båten till Cacilhas med lokalbefolkningen som skulle iväg och jobba. För priset av en vanlig bussbiljett kan man tuffa över till den lilla byn på andra sidan floden för att njuta av en oförglömlig fiskmiddag i solnedgången.

Nästa morgon vaknade vi till tjock dimma. Det var dags att bege sig av hemåt igen, men vi kommer att återvända till Lissabon för mer fisk och skaldjur, morell-likör och om vi har tur även ett besök ned genom ett brunnslock till de hemliga romerska gallerierna från Lissabons forna tider.