La Senda Litoral (kuststigen) är ett storstilat projekt och trots att den 163 km långa promenadstigen, som går längs med kusten hela vägen från Nerja i öster till Manilva i väster, ännu inte är helt färdig är detta initiativ någonting att verkligen vara glad för. Turistmyndigheterna har uppmärksammat att det finns många som gärna motionerar och vad kan vara skönare än att ge sig ut längs med Medelhavets vackra stränder på ett jämt underlag? Vi har varit ute och upptäckt några av de färdiga sträckorna väster om Málaga och vi tyckte att de var helt fantastisk. Och när vi ändå var i trakterna tog vi oss upp till Sierra Bermeja (den röda bergskedjan) för att se vad som sker där uppe.
La Senda Litoral heter också GR 92, och i skrivande stund håller det på att tas fram både en logo samt upprättas en webbplats. Kuststräckan är gjord för sammanbinda alla de redan existerande strandpromenaderna med nylagda gångstigar och -broar, och redan nu är 3/4-delar av projektet färdigt. Där det ännu inte finns anlagda stigar kan man många gånger ta sig fram genom att gå på stranden. I ett bergigt land som Spanien, där det är ont om jämna sträckor, är kuststigen ett riktigt bra initiativ.
Det är tänkt att stigen ska börja på Balcón de Europa, i Nerja, men där kunde jag inte hitta någon skylt. Den första skylten jag hittade när jag var ute står i Chillarflodens mynning, precis väster om Nerjas centrum. Därifrån har jag vandrat hela vägen till nudiststranden som ligger väster om Torre del Mar – en sträcka på ca 30 km. Detta har inte varit något problem, trots att just denna bit av kuststigen ännu inte är färdig, men man kan gå på stranden eller längs med vägen vid vägrenen. Från Lagos till västra Torre del Mar finns det en jättefin stig/strandpromenad, som är en fröjd att promenera. Från Torre del Mar västerut får man lov att gå på stranden eller uppe på vägen intill Torre de Benagalbon. Därefter finns det en stig som lededr hela vägen till Málaga.
De färdiga stigarna kan man se på denna länk: http://www.andalucia.com/walking/senda-litoral-malaga.htm
Vi har också tagit en tur väster om Málaga för att upptäcka stigen som går mellan La Cala de Mijas till Cabopino, och som invigdes 2015. Innan vi gav oss ut hade vi fått höra att denna sträcka skulle vara spännande, och det var den, för stora delar av den går man på gångbroar som byggts några meter över havet. Just där finns det helt enkelt inte tillräckligt med plats på stranden för att kunna anlägga en stig, på grund av klippor, så här har man i stället byggt en 6 km lång gångbro i trä. Vi tog bilen till La Cala de Mijas, väster om Fuengirola. Där parkerade vi på den stora parkeringen som ligger alldeles intill motorvägen. Den går inte att missa när man kör av motorvägen och kommer in i den stora rondellen. Kommer man från Málaga så ligger parkeringen på höger sida när man kör av motorvägen. Härifrån parkeringen går man sedan under motorvägen, korsar den stora rondellen samt den fina breda huvudgatan i La Cala, och hela tiden med kosan mot havet. Och fortsätter man bara rakt fram kommer man förbi det gamla fina tornet, som på 1500-talet utgjorde del av kustens försvar mot pirater.
Från tornet är det bara ett stenkast till havet och här startar vår kuststigsvandring i västlig riktning (mot höger). De första två kilometrarna går man på La Cala de Mijas strandpromenad och när denna tar slut fortsätter stigen på den nämnda gångbron, som svänger till höger och vänster mellan klippor och språng. Det är en mycket spännande promenad. Och, det är värt att säga att fotgängare har företräde samt att det är förbjudet att cykla här på söndagar. Vi gick denna stig en måndag men såg trots det ingen cyklist. Å andra sidan var det fullt med människor som promenerade åt båda hållen. Det råder alltså inga som helst tvivel om att stigen är populär.
Vårt mål var Cabopino, dock tar gångbron slut efter 6 km och om det är lågvatten kan man gå längs stranden, men denna dag var det högvatten, så vi var tvungna att gå in i en strandnära urbanisation, trots att det stod Privado på en skylt. Men man behöver bara ta vägen igenom urbanisationen i ca 100 m innan man kan ta sig ned på stranden igen. Den sista biten till Cabopino gick vi på stranden och när vi kom fram till den lilla hamnen i Cabopino hade vi gått 8,7 km. Här i hamnen njöt vi sedan av en glass och vilade fötterna lite innan vi vände om och tog samma väg tillbaka till bilen.
Totalt blev promenaden 17 km men man kan ju själv välja var man vänder om. Vi tycker jättemycket om denna kuststig. Den bjuder på vyer över så många platser från vattensidan som vi tidigare aldrig lagt märke till för att vi bara susar förbi dem på motorvägen. Bland annat såg vi att det finns ett riktigt rikt naturliv längs stranden och att det också finns mer natur än vi tidigare trott. På en del platser går det utmärkt att bada, om det skulle locka, men man ska räkna med att alla sträckor inte är badvänliga på grund av stora klippartier i strandkanten, som kan vara farliga att simma in i och färdas på.
Sierra Bermeja
Efter detta gav vi oss iväg för att vandra runt på toppen av Sierra Bermeja, som når 1 450 m ö.h., men först övernattade vi i Estepona. Denna utflykt har länge funnits med på vår ”att göra”-lista, så nu var det dags. Bermeja är ett gammalt ord för rött, och när vi har kört förbi nere på kusten har vi spejat beundrande mot denna koloss. På kartan kan man se att den är ganska öde och att det bara finns en väg dit upp. Men vi har också hittat en vandringsstig runt på toppen, så när vi vaknade följande morgon körde vi in till Estepona för att leta oss fram till vägen MA 8301 som skulle ta oss till Jubrique. Denna väg utgår från stadens norra del, där Mercadona ligger, dock fick vi tillslut lov att ta fram vår GPS för att hitta vägen till Jubrique, som ligger på andra sidan av Sierra Bermeja. Och så hittade vi den spännande vägen som slingrar sig upp längs berget. Efter 15 km kom vi upp till passet Puerto de Peñas Blancas. Här finns det är skylt med information om området. Därefter svänger man av till vänster mot Los Reales och efter 2,75 km kommer man fram till ytterligare en skylt. Denna visar en karta samt berättar om en vandring som kallas Paseo de los Pinsapos. Här parkerade vi, för här börjar vandringen på 7 km. Denna vandring är både svår och lätt, med andra ord; början är svår med en stigning på 300 höjdmeter, men väl uppe vid telefonmasterna går det sedan lätt nedför längs en jämn grus-/asfaltsväg tillbaka till bilen.
Vi parkerade vid sidan av skylten, det får bara plats två bilar, och så tog vi på oss vandringskängorna och tog tag om våra stavar, och stavarna är verkligen nödvändiga för först är det uppförsbacke som gäller i drygt en timme. På vägen mötte vi en mycket trevlig miljövårdare som var mycket nyfiken på vad vi har tänkt oss att göra. När vi berättade om vår vandring gav han oss en massa tips och förslag. Han berättade också om en händelse som skedde förra året, då fyra danskar fick läggas in för observation på sjukhuset i Estepona efter att ha fått förfrysningsskador under sin vandring (samma som vi skulle ut på) då de inte hade tillräckligt med kläder på sig och inte tog en vandring i bergen på riktigt allvar. Och ja, det är svårt att förstå när man står nere på Senda Litoral och svettas, att det bara några km inåt land råder helt andra temperaturer och vindar, vilket gör att man behöver ordentligt med kläder på sig. Det är någonting som vi nu tillslut har förstått, men det har tagit sin tid. Denna dag hade vi därför långbyxor, fleecetröjor, mössor och vindjackor med oss. Och vi fick behov av alltsammans, så det kan inte sägas nog många gånger: bergen är inte att leka med och bara en dåre tror att det är Disneyland.
Glada vandrade vi vidare på vår 7 km långa vandring, som, värt att nämna, inte är identisk med den som visas på skylten vid nämnda Paseo de los Pinsapos, som bara är på 4,5 km. Men under de första ca 500 m är rutterna identiska. Till att börja med leder stigen jämnt nedåt, tills den kommer förbi en liten betongbro över en liten bäck. Kort härefter kommer man fram till La Plazoleta, en plats med en massa skyltar varav en är en stor keramikskylt med en dikt av den stora spanska skalden Federico García Lorca. Dikten är en hyllning till träden. Vi läste den med ära och nickade till de poetiska orden. Sedan svängde vi till vänster, in mot Los Realillos/Los Reales (2,2) och nu var ”smekmånaden” över. Stigen går ganska brant uppåt under en timmes tid och slingrar sig fram och tillbaka. Emellanåt är stigen dessutom ganska bevuxen och det ligger stora stena här och var, så det är inte direkt en avslappnande söndagspromenad. Hur som helst så är det bara att följa stigen, som är välmarkerad med pålar och pilar, som även visar den väg som vi kom ifrån. Här befinner man sig i pinsapoernas land, och det finns det en skylt som talar om att Pinsapoer är ett speciellt och sällsynt barrträd som är endemiskt för detta område, och det är superfridlyst. Så, varje gång man möter en pinsapo bör man buga och hälsa fint, och det gjorde vi.
Vid en tidpunkt närmade vi oss bergsryggen och stigen blev, till vår stora lättnad, lite jämnare. Det är en praktfull stig, som längs med underkanten av ”ryggen” leder ända fram till den plats där man korsar ryggen för att komma över på andra sidan. Här uppifrån har man vanligtvis en storslagen utsikt ned över Algecirasbukten och mot Afrikas kust samt Rifbergen, men inte den dagen när vi var där. Det blåste nämligen ordentligt från öster och sikten var nog inte mer än en halv km. Men strunt i det. Det är, trots det, mycket fint här uppe, och ned mot vänster kan man se telefonmasterna, som var vårt mål. Efter att ha promenerat på en mycket fin stig längs med ryggens västra sida ett par hundra meter nådde vi botten av en skog, och så promenerade vi uppåt mellan träd och klippor. Plötsligt mötte vi en jättestor padda på stigen, som var så snäll att den lät sig fotograferas. Vi var överens om att det var den största paddan vi någonsin sett.
Strax under masterna hittade vi en plats där det var lä, där vi åt vår medhavda matsäck. Därefter följde vi stigen ned till grusvägen. Nu var det dags att ta på sig vindkläderna, för på denna sida blåste det ordentligt, och så snart det började gå nedåt slutade vi svettas. Och så följde vi bara grusvägen tillbaka till bilen. Efter en kämpig vandring uppåt var det en sann njutning att kunna vandra i rask takt på vägen, som består av en nedförsbacke hela vägen fram. Vid en tidpunkt kom vi till en plats där en skylt till höger pekar mot Mirador de Salvador Guerrero. Denna avstickare, på bara 2 km, hade vi nog tagit om det hade varit bättre sikt. Men det var ingen idé att ge sig iväg till utkiksplatser dagen vi var där, på grund av vädret, så vi fortsatte till vänster längs vägen var snart framme vid bilen, efter en jättefin rundvandring på toppen av Sierra Bermeja.
Denna vandringsrutt kan man se på: www.elsebyskov.com under hikes, där man också kan ladda ned GPS-spåret.
