Spaniens underliga sida: Att sparka i gräset till nationalsången – eller hymnen

Spaniens underliga sida: Att sparka i gräset till nationalsången – eller hymnen

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Man kan bli förvånad över att se att de spanska idrottarna bara står och sparkar i gräset eller tittar sig runt när den spanska nationalsången spelas i samband med idrottsevenemang. Det verkar nästan som om de önskar att de kunde berätta för omvärlden att det varken handlar om uppfostran eller pli varför de inte sjunger med. Faktum är att det inte finns någon sångtext att sjunga med till. Om det skulle sjungas skulle det vara med orden från en version från diktaturens tid, men det skulle vara rent politiskt inkorrekt.

Melodins ursprung

Själva melodin, La Marcha Real, är en av världens äldsta nationalsånger. Den ska ha skrivits ned på notpapper första gången 1761, då den kallades La Marcha Granadero. Enligt notpappret skulle kompositören ha varit Manuel Espinosa de los Monteros.

År 1770 valde Carlos III melodin till landets officiella honörsmarch, som man kallade den då. Senare blev den allmänna uppfattningen att kompositören var Fredrik II av Preussen, som var en stor musiker, för det stod nämligen skrivet i några tidningar från både 1861 och 1864. I dessa tidningar beskrevs melodin vara en gåva från Frederik II till en spansk soldat som hette Juan Martín Álvarez de Sotomayor, som tjänade i den preussiska armén. Övertygelsen om detta blev allt starkare genom åren då påståendet trycktes i fler tidningar, även om namnet på soldaten byttes ut mot Pedro Pablo Abarca de Bolea.

Misslyckade försök och omskrivna versioner

Efter revolutionen 1868 utlystes en tävling av general Prim för att få fram en text till melodin. Dock fick man inte något resultat som man kunde acceptera och från 1908 samt åren som följde med monarken Alfonso XIII användes en annan version av samma hymn, medan man under den Andra Republiken föredrog en helt annan melodi, nämligen El Himno de Riego.

Efter inbördeskrigets slut, 1939, återtogs Marcha Real och under Francos tid, fram till 1975, spelades den ofta med en text författad av poeten José María Permán. Sedan 1978 har man spelat versionen utan text, som 1997 antogs som landets nationalsång. För kungen spelas denna i en längre version medan en kortare variant spelas för drottningen, statsministern samt i samband med sport- och idrottsevenemang.

År 2008 fattade den spanska olympiska kommittén beslut om att arrangera en tävling i vilken poeter och andra med lyriska ambitioner kunde skicka in förslag på en ny sångtext. Kommittén fick in ca 7 000 förslag. Den vinnande texten skrevs av Paulino Cubero och tenoren Placido Domingo skulle vara den första att sjunga den. Men så långt hann man aldrig på grund av protester mot att ordalydelsen nådde en gäll ton och bara fem dagar efter att texten offentliggjordes lades sången och hela projektet på hyllan. Kritiken handlade bland annat om att sången började med ”Viva España” och att just dessa ord påminde för mycket om texten från Franco-tiden. Dessutom finns det många spanjorer som känner att nationalsången inte är deras, och många vill helt enkelt inte vara spanjorer – både katalanerna och baskerna har sedan länge sina egna nationalsånger. Kataloniens heter Els Segadors medan baskernas heter Guernikako Arbola.

Sedan 2008 har ingen gjort något nytt försök att sätta text till landets hymn och det är helt enkelt därför som idrottarna får fortsätta med att bara nynna. Men, de kan trösta sig med att de inte är ensamma om detta, även om det är ovanligt; Spanien är nämligen ett av bara fyra länder i världen som inte har en nationalsång – alltså en hymn. De andra länderna är: Bosnien-Herzegovina, Kosovo och San Marino.

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Kanske gillar du även

Sök på En Sueco