Formel 1 Grand Prix i Fuengirola

– en motor som havererade innan den ens blev varm

Tänk dig Costa del Sol på 1980-talet – en magnet för glamour, jetsetliv och drömmar. Tänk dig också vidräckta stränder, palmkantade vägar, vrålande motorer med flera hundratals hästkrafter vina förbi på en stadsbana, mitt i Fuengirola. Det var här som drömmen uppstod – en vision om att placera den populära, spanska turiststaden på världskartan inom motorsportens mest glamorösa tävlingsform. En dröm, som nästan blev sann, men som på grund av ekonomi och praktiska hinder blev förvisad att vara just bara en dröm precis innan mållinjen nåddes.

Inspirerade av tidens anda

Det var i början av 1983 som idén om en Formel 1-bana i Fuengirola föddes. Marbella hade redan satt sin prägel som lyxdestination och Málaga hade under fotbolls-VM 1982 utmärkt sig med sin nyrestaurerade fotbollsarena La Rosaleda. Tidpunkten var idealisk. Under Francos tid hade det inte funnits en tanke på att stå värd för ett Formel 1 Grand Prix. Nu hade den politiska scenen ändrats och både politiker och entreprenörer var intresserade av att stimulera ekonomin.

Inspirerade av tidens anda med utveckling och optimism fick de två engelsmännen Richard Ratcliffe och Mike Dee (bägge då boende på kusten, den första entreprenör inom turism och den andra Formel 2-förare) en idé – att göra Fuengirola till Spaniens svar på Monaco på Formel 1-scenen. Och idén föddes inte ur intet. Costa del Sol var redan populärt bland Formel 1-eliten. Stora namn inom sporten, som Graham Hill, Damon Hill och James Hunt tillbringade ofta sina somrar på kusten. Även den tidigare Formel 1-föraren och senare VD över Formel 1-gruppen, Bernie Ecclestone, lockades av Costa del Sol. Och det var med ingen mindre än Bernie Ecclestone som Rickard Ratcliffe och Mike Dee förhandlade om hur projektet kunde genomföras.

Storslagna planer

Planerna för racingbanan i Fuengirola var storslagna. Att valet föll på just Fuengirola baserades på stadens topografi och gaturum. Designen skulle arkitekten José Antonio Ballesteros stå för, som lovade en snabb stadsbana som skulle imponera på både förare och åskådare. Längden på banan skulle vara 4,4 kilometer, och den skulle gå genom stadens gator med skarpa kurvor, långa raksträckor och utsikt över Medelhavet. Banan skulle börja där Fuengirolas tågstation i dag ligger och fortsätta längs gatan Jesús Santos Rein till Seat 600-rondellen i Los Boliches. Därifrån skulle den fortsätta ner till strandpromenaden och vidare till hamnen. Sedan upp till huvudgatan, där den efter två vänstersvängar kom ner till strandpromenaden igen. Efter en skarp högerkurva skulle banan fortsätta uppför gatan Jacinto Benavente och vidare på gatan Alfonso XIII för att till slut gå i mål vill startlinjen.

Visionen var en banan som skulle bli en symbol för modernitet, spänning, elegans och lyx, som i Monaco.

Fuengirola Grand Prix 21 oktober 1984

Projektet fick starkt stöd från Fuengirolas borgmästare Sancho Adam (PSOE), som hade stora framtidsutsikter för staden. Han hade bland annat möten med Bernie Ecclestone och FIA (Fédération Internationale de l’Automobile), och fick löfte om att Fuengirola skulle bli en del av Formel 1 officiella kalender 1984 – med sitt första Grand Prix den 21 oktober 1984.

I mars 1983 visades åtta Formel 2-bilar upp på strandpromenaden inför förväntansfulla invånare och beslutsfattare, varefter testkörningar genomfördes. Resultaten som kom var dock långt ifrån perfekta. En av bilarna skadade sin fjädring på en trottoarkant och förarna menade att banan både var för snabb och osäker för att vara realistisk för ett Grand Prix. Men trots motgångarna fanns det en överväldigande känsla av att en Formel 1-bana i Fuengirola kunde bli verklighet. Projektet fick nu naturligtvis mycket uppmärksamhet i medierna, särskilt när de internationella testkörningarna ägde rum. Snart såg det också ut som om drömmen kunde bli verklighet – om rätt investeringar gjordes.

Tunga ambitioner men svag ekonomi

I ett första skede hade det kalkylerats med en initial investering på 107 miljoner pesetas (i dag motsvarande drygt 650 000 euro, men utan hänsyn till inflation) för att förbättra infrastrukturen, asfaltera vägar och göra de säkerhetsåtgärder som krävdes för ett modernt Formel 1 Grand Prix. Sedan skulle ytterligare 150 miljoner pesetas behövas för att täcka tävlingskostnader och attrahera stjärnteamen. Siffrorna som krävdes för att göra banan konkurrenskraftig blev snart mycket högre än vad det budgeterats för från början, och finansieringen var ett stort hinder. Trots detta möttes projektet av stor entusiasm från både lokala och internationella aktörer. I början av 1984 hoppades fortfarande många på att Fuengirola Formel 1 skulle bli verklighet.

Problemen växte dock och projektet började spricka på grund av tyngden av sina egna ambitioner. Nu uppskattades budgeten uppgå till över 250 miljoner pesetas och utöver det krävde Bernie Ecclestone en garanti på 150 miljoner för att säkra evenemanget, ett belopp som Fuengirola inte skulle klara av att betala. Det började bli tydligt att finansieringen inte skulle gå ihop. Och som om det inte vore nog låg den planerade premiären, den 21 oktober 1984, utanför högsäsongen, vilket ytterligare minskade stadens chans att locka sponsorer. När sedan ett tobaksföretag som hade förväntats stödja projektet drog sig ur började också Fuengirolas kommunfullmäktige att tveka kring de ekonomiska riskerna.

Drömmen kraschade

I april 1984 nådde projektet sin brytpunkt. Bernie Ecclestone, som tröttnat på förseningar och osäker finansiering, meddelade att han skulle flytta loppet till en annan plats om inte garantierna kunde uppfyllas, vilket inte lyckades. Den nya platsen blev Estoril i Portugal.

För Fuengirolas del kraschade drömmen. Kuststaden förlorade sin chans att bli en Formel 1-stad och de investeringar som hade gjorts gick förlorade. I dag utgör projektet, som föll offer för ekonomi och praktiska hinder, ett kapitel i stadens historia – ett kapitel som nästan helt fallit i glömska.

Foton: FuengirolaForever.com