Loja – en blomma bland törne

Loja ligger 60 km väster om Granada och det var själva Isabel la Católica som när staden överlät sig till de kristna 1786 kallade den en ”un flor entre espinas” (en blomma bland törne). Vi reste till Loja för att se om den fortfarande lever upp till det blomstrande citatet, men vi fann en by i dekadent förfall. Trots det var utflykten fin och bjöd på många underligheter samt en supergod måltid i Río Frío – platsen som producerar prisbelönt spansk kaviar.
Loja ligger på den norra sidan av floden Genil, där floden är bred vilket skapar en attraktiv flodslätt. Därför är det inte så konstigt att man har funnit lämningar av bosättningar som går att datera hela 15 000 år tillbaka – till den allra tidigaste stenåldern. Det må vara av den anledningen som några av de första spanjorerna bodde just här på bredden av Genil. Om dessa tidiga invånare vittnar fynd av primitiva stenredskap. Senare kom romarna och därefter araberna, så på det sättet är inte Loja mycket annorlunda än andra städer i Spanien, men 1932 fick denna stad besök av de fyra bröderna Marx, som där filmade delar av den galna filmen ”Duck Soup” – det kan inte andra spanska städer skryta med.
Vi kör in till Loja från Granadasidan och möts här av en marmorstaty föreställande en vacker, ung kvinna som sträcker upp armarna mot himmelen. Hon är förvirrande lik vår dotter Maja, och saken är den att det kan det mycket väl vara, för Maja var under en tillsammans med den unga bildhuggaren Brígido López, som är statyns mästare. Så muntra fortsätter vi in mot Lojas centrum.
Det var Isabel la Católica som lovordade staden 1486 då den överlämnade sig själv till de kristna utan motstånd. Idag utgör resterna av den gamla arabiska borgen en av stadens sevärdheter och dit kommer man genom att köra mot ”zona de monumentos”, Iglesia Mayor de Incarnación (kyrkan som är byggd ovanpå resterna av en arabisk moské) eller Plaza de la Constitución. Vi parkerar mitt emot kyrkan, som tyvärr är stängd när vi är där, men precis bredvid den ligger Plaza de la Constitución med monumentet där Isabels berömda ord: ”flor entre espinas” ses mitt på och mitt emot ligger turistkontoret. Lite till höger om turistkontoret ses en öppning med en arabisk valvbåge och det är genom detta ”hål” som man tar sig upp till den gamla delen av staden, där resterna av den arabiska borgen ligger.

På väg upp mot borgen möter vi en fin staty föreställande en av de sista arabiska överherrarna, den beryktade Ali al-Attar, som regerade i staden under mer 20 år. Hans dotter, Moraima, blev gift med Granadas sista kalif, Boabdil, och blev därmed drottning av Granada. Samma Moraima kan man här se en staty av föreställande henne sittandes och olycklig – kanske för att hon tillsammans med Boabdil fängslades av sin svärmor strax efter bröllopet och för att hon därefter, när Granada föll, förvisades till en liten by i Las Alpujarras, där hon dog 1493.
Uppe vid sidan av statyn av Ali al-Attar finns det en fin ”mirador” med storlagen utsikt ned över Loja och floddalen. Här kan vi se någonting underligt – att det ovanpå de gamla borgresterna har byggts ett helt vanliga hus vars trädgårdar ligger ovanpå borggrunden. Där, ovanpå resterna av borgen, bor idag helt vanliga, moderna människor. Det är en av anledningarna till att gå upp till denna gamla borg, längst den lilla gatan som leder hit upp, helt enkelt för att se ett besynnerligt sammelsurium av gammalt och nytt.
Uppe vid borgen byggde de kristna ett hus på 1500-talet: ”Caserón de los Alcaides cristianos”. Detta hus är idag fint restaurerat och fungerar som museum. Inträdet till detta hus är gratis och det är faktiskt värt ett besök då det ligger mitt i spillrorna av den gamla arabiska borgen.
Efter besöket på borgen går vi tillbaka ned till torget och fortsätter ned för några trappor till ”el mercado”. På torget ligger en Pósito Nuevo – som på 1500-talet inhyste kornlager som skulle säkra tillgången av korn till stadens invånare under de magra åren. Det är en fin klassisk byggnad som dock omges av mer eller mindre fallfärdiga, halvmoderna byggnader. En mycket underlig blandning av gammalt, restaurerat och halvnytt, samt halvt förfallet. I Loja kan man tydligt se krisen.
Vi går tillbaka till torget med turistkontoret och in till stadens gamla konditori för att köpa en ask med de berömda ”roscos de Loja” med oss hem. Dessa ”roscos” är intressanta – de är runda kakor med kräm i och ovanpå det ligger ett lager maräng. De är mycket söta, och liksom resten av staden är de lite underliga.

Nu får vi lov att sätta oss i bilen igen för nu ska vi till den berömda ”Balcón de Sylvania”, som ligger i den stadens västra del. Vi kör ned mot floden och följer den i västlig riktning. Under resans gång tar vi en titt på den gamla, fina bron över Genil som heter ”Gran Capitan”. Därefter passerar vi den fina källan ”El fuente de los 25 caños”, som under arabtiden ledde in vatten till staden och som hade (och har) 25 kranar, ur vilka det alltid rinner vatten. Förr i tiden sa man att om man under en och samma dag drack ur alla 25 kranar så skulle man snart bli gift med den man älskade. Vi hade således tänkt oss att testa denna intressanta teori, man vet ju aldrig om han på den vita springaren plötsligt dyker upp, men nuförtiden går det tyvärr inte att dricka vattnet här, det står ”agua no potable”, så någon romans blir det inte av det.
Lite trötta fortsätter vi upp mot Balcón de Sylvania. Vi är faktiskt lite nyfikna på vad balkongen har att bjuda på då vi som förberedelse inför vår lilla utflykt såg Marx-filmen ”Duck Soup”. Och helt rätt, här, från denna vinkel ÄR Loja den beryktade staden ”Sylvania” som ses i ”Duck Soup”, hemstad för fienden som vill besegra det av de fyra bröderna Marx bebodda landet Freedonia.
Filmen är en tokig, anarkistisk komedi från 1933 och idag är nog intresset för den rätt så begränsat hos moderna människor. Men att filmen delvis spelades in i Loja och att Loja VAR Sylvania går inte att ta miste på. Här på El Balcón de Sylvania har dessutom Lojas kommun låtit resa några ”profiler” av The Marx Brothers samt några affischer som berättar den underliga historien om Loja i en Hollywoodfilm från 30-talet.
När är det tid för lunch. Då vi alltid har fått höra hur bra restaurangerna är i Río Frío, och då det bara är små 7 kilometer från Loja, så vi kör till Río Frío och parkerar utanför restaurangen Quintana som ser inbjudande ut. Här sprakar elden i den öppna spisen, servitörerna är muntra och glada och vi njuter av en härlig spansk måltid bestående av byns specialitet: öring (trucha). Dessa öringar odlas i jättestora bassänger mitt i byn, så det är det man äter här. På Restaurante Quintana är de mycket duktiga och tillagar fisken på alla tänkbara sätt, så vi kan varm rekommendera denna härliga och opretentiösa restaurang.
Vi har innan vårt besök läst om att man i Río Frío också ”tillverkar” kaviar och att denna kaviar till och med har fått åtskilliga priser för sin höga kvalitet. Men när vi är här är kaviaren slut, så det verkar som om byn inte kan hålla jämna steg med efterfrågan.
Efter lunchen är det dags för en liten promenad till ”El nacimiento de Río Frío” – flodens källa. Promenaden börjar på Plaza de San Isodro i Río Frío det är en fin liten tur som först leder över bron över Río Salado och därefter förbi en gammal ermita. Promenaden går över en slags äng där det står gamla lämningar av hydrauliska anläggningar och kvarnar, som drevs av vattnet i floden. Man kan följa flertalet små bäckar som löper samman och skapar Río Frío. Det är inte bara i de stora bassängerna som öringen lever, floden kryllar faktiskt av dem, och om man har tur kan man se hur stora hägrar fångar dessa fiskar i flodens vatten. Det är en fin liten promenad på 1-2 timmar, beroende på hur långt man vill följa bäckarna.
Om man nu har blivit så nyfiken på att se Loja att man inte kan hålla sig hemma så kan man övernatta i Río Frío på hotellet Almazara, det ser fint ut: www.almazarahotel.com. Hotellet är 4-stjärnigt och ett dubbelrum kostar ca 65 €. Men man ska inte glömma bort att ett av Spaniens finaste hotell, ”La Bobadilla”, ligger ca 10 kilometer väster om Loja, så om man vill skämma bort sig själv är det där man bör övernatta.

Det bör tilläggas att Lojas sevärdheter även innefattar det vattenfall som kallas Los Infiernos – helvetena (helvetet i plural). Till detta når man genom att ta av till höger när man på den moderna bron på A4154 har passerat floden Genil. I den lilla byn La Esperanza hittar man en skylt som visar vägen till Los Infiernos. Här parkerar man och går sedan ned till floden där man finner en plattform byggd i trä varifrån man kan se över till ett hästsvansformat vattenfall. Det gjorde vi, men det kan ifrågasättas om det handlar om någon stor sevärdhet.
Sevärd är däremot utsikten från vägen A4154 mot Ventorros de San José, som leder norrut från Loja. Vägen slingrar sig upp längst berget och den är vacker (och grön på Michelinkartan) hela vägen till Algarinejo. Från vägens högsta punkt kan man se milslångt mot La Sierra Subbética, som ligger i väster, och ned över vattenreservoaren Iznájar.
Tillslut ska det tilläggas att även väg A341, söder om Loja mot Alfarnate, också är vacker – ja, alldeles speciell. Här kör man förbi en typ av stenmark söder om Sierra de Loja. Och ja, Sierra de Loja är ju ett kapitel för sig med den högsta punkten Cabras på 1 642 meter, men det får vi ta en annan gång.