Det kommande parlamentsvalet kan de det viktigaste för Spanien sedan det första demokratiska valet som hölls 1977. Landet står inför ett jordskredsval som inte bara kommer att vända upp och ned på den politiskt viktfördelningen utan även ställa hittills icke ställda krav på politike
I Norden hade vi mellan 1940-1960-talen ett stabilt fempartisystem men på 1970-talet hände någonting i Norge och Danmark, som båda (speciellt Danmark 1973) mötte jordskredsval som skakade om det gamla partisystemet. I Sverige dröjde det längre innan ett utmanande parti ruskade om i riksdagen och det hände egentligen inte förrän 1991 när Ny Demokrati valdes in i den svenska riksdagen med 6,7 procent av de svenska rösterna och 25 riksdagsmandat. Annars har det varit lugnt i de svenska farvattnen fram till 2014 när Sverigedemokraterna blev landets tredje största parti med en jordskredsseger som resulterade i 12,86 procent av rösterna och 49 riksdagsmandat av totalt 349.
Nu ser det ut som om det spanska tvåpartisystemet kommer att skakas om liksom det norska och danska fempartisystemet gjorde på 1970-talet, när 35 miljoner spanjorer ska träda till valurnorna den 20 december.
De två nya partierna på vallistan, Ciudadanos och Podemos, har redan fått marken att skaka under de två stora etablerade partierna under kommunal- och regionalvalen som hölls tidigare i år. De två nya partierna är i mångt och mycket väldigt olika men gemensamt för dem båda är att de utmanar det traditionella tvåpartisystemet. Och det verkar som om det kan komma att lyckas, vilket skulle vara en seger för demokratin. Men det skulle också utmana demokratin, för då ska politikerna möta varandra i samarbete, någonting som de aldrig tidigare gjort.
Farväl till tvåpartisystemet
Mycket förenklat har spansk politik under de senaste 30-35 åren varit en duell mellan det konservativa partiet Partido Popular (PP) och socialistpartiet (PSOE). Båda partierna har traditionellt haft 40 procent av rösterna var, så med en handsträckning från dem ute i landet, små katalanska och baskiska nationalistpartier, har en av ”tungviktarna” alltid kunnat bilda majoritetsregering – och därmed styra landet efter eget behag fram till nästa val. Det är därför som nationalistpartierna haft så stor makt genom decennier samt kunnat vidta så många av deras viktiga frågor. Men deras vikter väger sannolikt inte längre tillräckligt för att få avgörande inflytande i spansk politik. Fokus nu är riktat åt ett helt annat håll.
Podemos kan – eller kan de?
Det har inte saknats fokus på partiet Podemos, som helt oväntat fick sitt genombrott genom att få fem mandat i Europaparlamentet vid EU-valet under våren 2014. Sedan dess har det gått fort, kanske lite för fort, för partiets ledare Pablo Iglesias och hans gäng som i vårens opinionsmätningar snuddat på hela 25 procent av rösterna. Det råder delade meningar om partiet men hos Podemos fick man tydliga budskap från en alltid skarp och förberedd Pablo Iglesias, som under de stora debatterna inte saknar varken mod eller förmåga att sätta de etablerade politikerna och partierna på plats. Men sedan i somras verkar det som om partiet har fått pyspunka. Två av Podemos frontfigurer har lämnat partitoppen efter tvister med Pablo Iglesias och flera av landets kända ekonomer – även de vänsterorienterade – har kritiserat Podemos nyckelfrågor som är t ex högre minimilön, lägre pensionsålder, upprättande av en statsägd bank och högre skatter till företag och rika. Sedan dess har orden från Pablo Iglesias och hans närmaste varit mindre tydliga. ”Partikamraten” Alexis Tsipras svaga resultat i Grekland har inte heller hjälpt Podemos och optimismen har inte stärkts efter regionalvalet i Katalonien i september, då partiet inte lyckades nå upp till tio procent av rösterna.
De senaste opinionsundersökningarna visar att Podemos får 14-18 procent av rösterna – vilket fortfarande skulle göra dem till en av valets stora segrare, även om segern blir lite sötsur.
Det orange alternativet
Sötsur blir i gengäld inte segern för partiet Ciudadanos som knappast nöjer sig med att marken skakar under det etablerade systemet. Man kan med rätta gissa på att Albert Riviera och hans stab kommer att slå de största sprickorna i det kommande jordskredet. Partiet har under de senaste sex månaderna gått från ca 10 – 18 procent i opinionsundersökningarna och siffran fortsätter att stiga. Ciudadanos har, tillskillnad från Podemos, lyckats organisera sig från topp till tå genom att vara presenterat i samtliga kommuner och landsting. Och så har de lyckats hålla fast vid sina nyckelfrågor. Även den ömma punkten om mindre inflytelse för kyrkan. Ciudadanos anser inte att kyrkan ska konsulteras när det handlar om utformande av abort- och skolreformer. Samtidigt menar de också att kyrkan bör betala fastighetsskatt på sina många fastigheter.
De största nyckelfrågorna för Ciudadanos är emellertid fortfarande en ny vallag, en stark antikorruptionslag för politiker samt ämbetsmän, mindre offentlig administration och en lång rad åtgärder för att stärka och motivera människor till att bli egenföretagare.
Ciudadanos har visat sig vara öppna för både de blå och de röda och har sedan kommunal- och regionalvalet i maj lyckats ingå samarbeten med båda parter. Just denna förmåga har ofta varit en bristvara inom den spanska politiken och det har troligtvis bidragit till det stora stödet till partiet att Ciudadanos inte bara kan bli vikten på vågen utan själva vågen efter den 20 december. Om PP eller PSOE vill ha makten måste de, med all sannolikhet, få med sig Ciudadanos.
De nya socialisterna
Efter historiens sämsta val för PSOE år 2011 kom Pedro Sánchez till makten med den tydliga uppgiften att städa upp i partiet. Och det har gått fort för i dag är det i stort sett ingen kvar i partitoppen sedan den tid då Zapatero och Rubalcaba körde ned Spanien i botten och tvingade utlysa ett tidigarelagt val. Ny partiledare och ny ledning. Men annars är det inte så mycket nytt. Det kan naturligtvis visa sig när valkampanjen börjar på riktigt nu i december. Ett röstantal i opinionsundersökningarna på 22-23 procent visar att Pedro Sánchez har återvunnit stora delar av de socialistiska kärnväljarnas förtroende. I flera kommuner och regioner har partiet också återvunnit sitt politiska inflytande men det har skett tack vare koalitioner med Ciudadanos, Podemos och/eller lokala partiet. Det beror alltså inte på partiets eget resultat. Tvärtom står PSOE fortfarande inför att förlora mandat jämfört med katastrofvalet 2011.
Optimism trots dåliga resultat
Tro kan flytta berg. Och det gör man i Partido Popular. Tror på det alltså. Det trots att partiet aldrig fått sämre resultat än de fick i kommunal- och regionalvalen i maj. I PP:s två högborgar Madrid och Valencia förlorade partiet mellan en tredjedel och hälften av deras röster och mandat. Opinionsundersökningarna pekar också på ett stort bakslag för PP i det kommande parlamentsvalet men partiet kommer fortfarande att vara landets största parti med omkring 25 procent av rösterna, även om det är långt ifrån den majoritet som de har i dag. Inom PP hoppas man på att återvinna många av de förlorade rösterna i valkampanjens slutspurt tack vare de nya tillväxt- och arbetslöshetssiffrorna. Objektivt sett har regeringen gjort ett utmärkt arbete. Den spanska ekonomin orsakar inte längre huvudvärk i EU, nolltillväxt har vänts till EU:s högsta tillväxt på 3-3,5 procent och under de sista fyra åren har omkring 550 000 arbetstillfällen skapats. Men när Partido Popular trots allt fortfarande förlorar mark beror det på att partiet inte lyckats flytta på de berg liksom de gjorde 1996, när PP med Aznar i spetsen lyckades städa upp efter PSOE och Felipe Gonzáles på rekordtid, och dessutom lyckades skapa en därefter aldrig återigen sedd hög tillväxt. Det framgår tydligt att många av dem som gav PP chansen vid förra valet trodde på någonting mer, speciellt när det kommer till reformer och initiativ som skulle främja tillväxten och sysselsättningsgraden, som med sina 22 procent fortfarande är landets största problem.
Och så har Partido Popular visat en förfärlig tendens till att trampa i klaveret. De många korruptionsskandalerna kostar många röster. Det samma gör partiets gamla konservativa förslag om ändring av abortlagen samt uttalanden om samkönade äktenskap.
Tålamodet ska växa
Partido Popular går till val på att följa den lagda kursen och har just sänkt inkomstskatten för att stimulera konsumtionen samt ge en tydlig signal om att de hårda spartiderna i landet är över. Samt att PP är landets väg ut ur krisen. Men om partiet ska stå i spetsen för Spanien under ytterligare fyra år måste partiet visa vilja samt förmåga att långsiktigt kunna samarbeta med Ciudadanos, som är deras enda riktiga samarbetspartner. Här kommer partiet testas på allvar, för Partido Popular är helt enkelt inte vana vid att samarbeta.
Socialistpartiets närmaste möjlighet är också ett samarbete med Ciudadanos och kanske med Podemos, för, som Ciudadanos ledare Albert Rivera sagt flera gånger behövs det kanske tre partier för att samla ihop de 176 mandat, som säkrar majoritet. Den tredje grenen kunde också vara det lilla vänsterkantspartiet IU, eller något av de små regional-/nationalistpertierna. Andra talar om att PP och PSOE, trots tre-fyra årtionden fyllda med olidliga kontroverser i dag står varandra närmare än någonsin och borde kunna ingå ett politiskt nära samarbete.
Möjligheterna är många, eller i alla fall fler än tidigare. Och det är just här som de nyvalda samt de återvalda politikerna kommer att ställas inför ett jättetest. För det är bara genom konstruktiva och nära samarbeten som Spanien kan få en stark och handlingskraftig regering, som kan på landet ut ur krisen. Om inte det lyckas kan Spanien sluta i en politisk situation liksom Italien och Grekland. Och det skulle vara en katastrof för landet.
Det är därför som vi inte bara står inför ytterligare ett val utan inför det viktigaste valet sedan 1977.
