La Sueca på toppen av Calamorro

Ibland behövs det inte mycket för att göra en vanlig dag till ett litet äventyr, och en vinter som den som varit, när solen skinit mest hela tiden och kvicksilvret ofta hållit sig nära härliga 25 grader, har det varit lätt att ge sig ut på upptäcktsfärd.

Det gjorde jag så en dag för inte så länge sedan. Direkt när jag vaknade kände jag doften av nyklippt gräs, fick en förnimmelse av den vår som nu nalkas och kunde helt enkelt inte ligga kvar i sängen och dra mig, som jag annars gärna gör en ledig dag. Mannen min grymtade lite, men efter att jag mutat honom med att laga thaimat till middag svängde även han benen över sängkanten och välkomnade dagen.
Så bar det av, men vad skulle vi göra? – ett beslut som vi brukar ta när vi väl sitter i bilen och ser någonting intressant svischa förbi. Denna dag styrde vi kosan mot Málaga. När vi närmade oss Benalmádena såg vi så Teleféricon – linbanan som man kör under varje gång man ska västerut från Málaga längst A-7 och som har sin station utanför Tivolit, med vilken man kommer upp till toppen av Calamorroberget. Den ville jag testa!
Vi parkerade på den nästan tomma, jättelika parkeringen, inte en levande själ i sikte, så vi undrade om linbanan överhuvudtaget var öppen eller om den rullade på test, jag hade ju hört att den renoverats. När vi kom närmare såg vi dock att det satt en tjej i biljettluckan. Vi betalade de 13 euro per person som en tur och retur-vuxenbiljett kostar och snart satt vi i en kabin.
Jag är inte höjdrädd men jag måste erkänna att jag nog blev lite nervös när jag såg marken försvinna under oss. Och det var inte bara nervositeten som yttrade sig. Kabinerna på denna linbana är inte speciellt stora (dock stora nog för fyra personer om man inte är lika larvig som jag), och stängda dörrar, fönster som bara går att öppna några enstaka centimeter och vetskapen om att jag inte kunde ta mig ut, väckte min undantryckta cellskräck som nu började göra sig påmind. Men instängd i en för mig liten bur, flera meter över marken, fanns det ingen återvändo.
Snart lyckades jag övermanna mina demoner till känslor och fokusera på att det var kul att titta på husen som vi svävade över, se hur människor har det bakom de höga murarna, lite som att öppna en skvallertidning.
Vår kabin kom in på plattformen och vi hoppade av. Vi tog ett informationsblad och såg att vi missat fågelshowen som de har på toppen av berget med bl.a. falkar, örnar och ugglor. Vi hade inte heller vandringsriktiga skor, totalt finns det 2 750 meter vandringsled, så vi bestämde oss för att bara ta oss upp till toppen. Stigen upp är ojämn, trappstegen likaså men väl uppe var det verkligen mödan värt. Utsikten är fantastisk och ramas i söder in av Afrika, i öster såg vi Sierra Nevadas vita toppar och vi kunde till och med skymta Gibraltar. Att stå där, 769 meter över havet, i linne mitt i vintern, kändes lite underligt. Jag blev lite sentimental och insåg att jag skulle sakna livet här om jag någonsin flyttar härifrån; snö, värme, hav, strand, tradition, kultur, internationellt, spanskt, cava, tinto de verano, utsökt kött, skaldjur… Spanien har lyckats fånga mig. Kameran i handen liksom knäppte foton av sig själv medan jag dagdrömde. Det var inte bara utsikten som fångade kamerans lins, det gjorde även alla fjärilar som, liksom jag, av någon anledning verkade stortrivas där på toppen av berget. Och det verkade även andra besökare göra. Hittills hade vi bara mött ett fåtal människor i närheten av linbanan, men häruppe, ja, vi var inte ensamma direkt.
Eftersom jag har en vana att inte gå i promenadvänliga skor var jag som sagt inte beredd att promenera ned, någonting som jag skulle kunna tänka mig en annan gång, så vi hoppade på linbanan igen, tog bilen till Benalmádenas hamn och åt lunch. 
En perfekt, oplanerad dag!

För mer info om Teleférico besök deras hemsida: www.telefericobenalmadena.com.