Änkan som förändrade portvinets värld

Vin ses oftast som männens domän, men så är inte alltid fallet – i alla fall inte när det kommer till portvin. Detta söta vin, som har fått sitt namn efter hamnstaden Porto, i Portugal, dricks fortfarande runt om i hela världen och är en tidlös klassiker som hela tiden förnyar sig. Men portvinets historia är inte lika känd som själva drycken. Därför har vi begett oss till Porto, eller Oporto som spanjorerna kallar det, för att besöka portvinbodegornas hemmahamn, Vila Nova de Gaia.

Gaia ligger precis över floden Douro och det är lätt att ta sig dit från själva Porto, antingen via en gångbro eller med en uppfriskande femminuters båtfärd. I det charmiga hamnområdet kan man promenera mellan olika historiska portvinshus och beundra de felucca-liknande Rabelo-båtarna, som transporterade vinfaten från vingårdarna till hamnen. Nästan alla portvinsproducenter i Gaia erbjuder guidade turer, som i slutet av turen har vinprovning, så det är inte lätt att välja vilken bodega man ska besöka. Det är dock bara ett av portvinshusen som har haft en kvinnlig frontfigur, så det är den bodegan som jag bestämmer mig för att besöka. Detta portvinshus är varken det äldsta, det kändaste eller det största, men kanske är dess förflutna det mest spännande.

Portvinets historia

Precis som champagne bara får kallas champagne om det kommer från den franska regionen Champagne, är det bara söta viner som produceras på druvor från Dourodalen som får kallas portvin. Förr fanns regler om att vinet också behövde lagras i dalen, men senare blev det tillåtet att även lagra vin i hamnen i Gaia.

Vindruvor har odlats i Dourodalen sedan romartiden. Med sin robusta terräng och sitt mikroklimat är detta den äldsta avgränsade och reglerade vinproducerande regionen i världen, etablerad redan 1756. Denna vinregion, som är med på Unesco:s världsarvslista, har också Portugals högsta lagligt skyddade ursprungsbeteckning – Denominaçāo de Origem Controlada (DOC).

Portvin utgör en viktig del av Portugals ekonomi, och står i dag för 1/5 av landets export. Den engelska vinhandlaren Croft från 1588 säger sig vara världens äldsta portvinshus. Även om berättelserna skiljer sig åt, är det dokumenterat att Croft i alla fall stod bakom den första registrerade exporten av vin från Duoro mellan Portugal och England i slutet av 1600-talet. Enligt andra källor grundades Kopke som det första portvinshuset 1638 av Nicolau Kopke och hans son som kom till Porto som representanter för Hansan. Även detta portvinshus finns fortfarande kvar i Gaia i dag. Å andra sidan bekräftar skriftliga källor att det engelskägda portvinshuset Warre’s arrangerade den första registrerade transporten av portvin till England 1678.

Eftersom vanligt vin lätt blev förstört under resan till sjöss, tillsatte producenterna ett stänk av ren druvsprit i vinet. Detta gav vinet bättre hållbarhet samt ”sjöben”. Från andra hälften av 1700-talet hade britterna det största inflytandet över portvinets historia, särskilt efter att Portugal och England skrev under ett handelsavtal 1703, vilket gav engelsmännen möjlighet att handla portugisiskt vin i utbyte mot brittiska tyger. Framgången var så överväldigande att engelsmännen 1799 importerade hela 44 miljoner liter portvin, vilket på den tiden motsvarade cirka fem liter per capita per år.

Det allra äldsta portvinet som fortfarande i dag går att köpa är en Ferreira Vintage Port från 1815 – detta vin är alltså från innan vinlusen Phylloxera tog kål på nästan alla druvodlingar i Europa. Ett exemplar av de extremt sällsynta flaskorna finns fortfarande tillgängligt tack vare änkan som blev föregångsfiguren för Portugals portvinsproduktion och vinhistoria, och som vi nu ska möta.

Änkorna tar över

De allra flesta känner till champagnen Veuve Clicquot, som rätt och slätt betyder Änka Clicquot. Fru Clicquot (född Barbe-Nicole Ponsardin, 1777–1866) blev änka vid 27 års ålder och var tvungen att ta över sin makes verksamhet, som inkluderade champagneproduktion. Den duktiga affärskvinnan uppfann nya produktionsmetoder, skapade den första rosa champagnen och hon var en viktig person i utvecklingen av champagne som en global produkt. Men medan La Grande Dame de Champagne blev världsberömd, (om inte änkan personligen så i alla fall flaskan med den igenkännliga gula etiketten), har andra änkor som påverkat vinvärlden fått långt ifrån lika mycket uppmärksamhet.

Dona Antonia Adelaide Ferreira (1811–1886) blev änka vid 33 års ålder och ärvde familjeföretaget Ferreira Port House och herrgårdarna Quinta do Vallado. Som fjärde generationen i familjen och som första kvinna, tog hon över rodret till företaget och utvecklade det till ett av Portugals viktigaste och mest framgångsrika portvinshus. Men änkan, som på den tiden var den rikaste kvinnan i landet, lät sig inte begränsas till att bara hantera familjens förmögenhet. Hon investerade i Douro-regionen, som hon älskade, och blev en respekterad producent i en helt mansdominerad värld. Dona Antonia kombinerade tradition med innovation och introducerade bland annat ett nytt system för att tappa vinet på flaska. Hon insisterade på att kvalitet var det viktigaste för företagets rykte, vilket stärkte hennes namn i vinvärlden.

Dona Antonia var inte bara en symbol för entreprenörskap och innovativt tänkande inom vinframställning, utan även för altruism. “Alla bör göra allt de kan för mänsklighetens bästa”, förklarade änkan som var en förkämpe för lokala arbetare och bidrog till byggandet av sjukhus och andra sociala institutioner. När vinluspesten förstörde levebrödet för tusentals människor i Dourodalen på 1870-talet åkte den framsynta affärskvinnan till England för att lära sig moderna vetenskapliga tekniker, för att bekämpa vinlusen. Med de nya kunskaperna anlade hon odlingar med amerikanska druvor som grundstammar och skapade arbete åt lokalbefolkningen. Hennes odlingsmetoder spreds över hela regionen, så druvorna på flera av dagens vingårdar i Douro härstammar direkt från Ferreiras vinstockar.

När Dona Antonia dog 1896, nästan 85 år gammal, lämnade hon inte bara en betydande förmögenhet, dussintals vingårdar och tusentals fat årgångsportvin efter sig. Hon lämnade även efter sig ett humanitärt arv som har gjort änkan och hennes portvinshus erkänt långt utanför Portugals gränser.

Och när vi ändå är inne på temat bör vi också nämna vinänkan Hannah Weinberger. Hon tog nämligen över sin makes vingård i Napa Valley 1882 efter att han sköts av en missnöjd anställd som var oförskämd mot parets dotter. Hannah Weinberger blev Kaliforniens första kvinnliga vinmakare, och som de andra vinänkorna banade hon vägen för andra kvinnor i branschen.

Ett besök hos portvinshuset Ferreira

Ferreiras vinkällare ligger lite bortom de andra portvinshusen vid Dourofloden. Portvinshuset, som grundades av familjen Ferreira från Régua i Dourodalen 1751, håller fortfarande på sina traditioner och kunskaper, som har förts vidare från generation till generation i över 270 år. Detta är också det enda portvinshuset som fortfarande är och alltid har varit i portugisiska händer. Nuvarande ägare, Sogrape Vinho S.A – ett portugisiskt familjeföretag, har bevarat varumärket Porto Ferreira samt den ursprungliga gården Quinta do Porto. Bodegans kvalitetsvin odlas fortfarande på dessa gårdar i Douro, men sedan 1825 har allt deras portvin lagrats i bodegan i Vila Nova de Gaia.

Vår unga guide, som pratar utmärkt engelska, möter upp vid huvudingången till den enorma bodegan som är från början av 1700-talet. Den guidade turen börjar i ett ombyggt kontor som hedrar Dona Antonia med hennes brev, kontrakt, frimärken och en kopia av hennes karakteristiska svarta änkeklänning. Nästa stopp är ett stort ekfat som rymmer över 70 000 liter, och i vilket husets Ruby Port lagras. Varje år tvättas dessa fat med kokhett vatten genom att någon klättrar in i faten och skrubbar rent träet. Ferreira har fortfarande sina egna tunnmakare och vi får veta att dessa enorma fat kan hålla i 40–50 år innan de återvinns, medan traditionella ekfat kan hålla i ungefär ett sekel.

När vi fortsätter vår rundtur i bodegans väldoftande salar får vi lära oss mer om portvinkonstens kända och mindre kända särdrag. Enligt uppgift finns det fler än 80 druvsorter som kan användas till portvinsproduktion, men de viktigaste sorterna som används i traditionellt rött portvin är Touriga Nacional, Tinta Roriz, Tinta Cão, Tinta Barroca och Touriga Franca. Den sistnämnda är den som är lättast att odla och därför den vanligaste sorten, medan Touriga Nacional är druvan med ”mest humör” och som på grund av det, naturligtvis, ger det mest eftertraktade portvinet.

Doft av vildrosor och tobak

I slutet av vår guidade tur sätter vi oss ner för att nu provsmaka ett urval av Ferreiras portviner. Vi börjar med de lättare och vita portvinen, innan vi fortsätter till de bärnstensfärgade och sist rubinröda sorterna. Med sin unika karaktär och komplexitet erbjuder portvin en helt unik upplevelse för vinkännare. Läs bara hur Ferreira beskriver ett av sina portviner:
Ferreiras Vintage Vinhas Velhas 2016 har en mörk, nästan ogenomtränglig röd färg samt utmärkt komplexitet och intensitet. Det har balsamico-toner av kåda och tobak, blommiga toner av vildros samt kryddiga toner av svartpeppar och kryddnejlika, plus en hint av mentol, mineralnyanser och en aning kakao – resultatet av en utmärkt mognad. Mot gommen är vinet tätt, med levande syra, vilket ger en utmärkt balans. Det har fasta och kraftiga tanniner av god kvalitet och ytterligare toner av grönt te, vildros och basilika. Avslutningen är extremt långt, elegant och komplex.

Med den tragiska vinluspesten i minnet behöll Dona Antonia mycket av vinodlingen och lagrade en säkerhetsinventering på gården Quinta do Vallado Manor. När några av hennes barnbarn övertog portvinshuset 1986, 90 år efter hennes död, upptäckte de därför stora mängder portvin från historiska årgångar i vinkällarna. Fyndet inkluderade årgångar som 1815, 1820, 1834 och 1847, något som inga andra annat portvinshus har tillgång till längre. Tack vare Dona Antonias framtidsvisioner kan vi därför njuta av hennes utsökta portvin fortfarande i dag.

Olika sorter, lagring och serveringstips

*Det finns många olika portviner, men de flesta faller inom fyra kategorier:
Ruby Port lagras normalt under en relativt kort period och blir inte bättre om det lagras längre. I denna klass ingår bland annat Vintage Port (som anses vara toppen av portvin och kan mogna i flaskan i flera årtionden) och Late Bottled Vintage (LBV).

Tawny Port är ett bärnstensfärgat, fatlagrat portvin som går igenom en annan lagringsprocess med långvarig mognad på mindre ekfat, vilket ger Tawny Port dess komplexa nötaktiga karamellsmak. Colheita Port är ett unikt Tawny gjort av en enda årgång som lagrats på fat i minst sju år innan det tappas på flaska.

Vitt portvin är mindre känt än de röda varianterna, men förtjänar erkännande för sina friska och mångsidiga smaker som går från torrt till sött.

Det senaste tillskottet på portvinsfamiljens släktträd, roséport görs som ett rosévin och har en elegant och uppfriskande smak.

* Portvin ska serveras strax under rumstemperatur, runt 16°C. Det passar bra att kombineras med kraftiga maträtter och även till lagrade ostar, stekt kött och fylliga efterrätter.

*Lagringen följer samma regler som för andra röda viner – svalt och mörkt. Portviner som lagras eller produceras med traditionella metoder är ofiltrerade. Detta innebär att det med största sannolikhet finns sediment i flaskan.

*Portvinens hållbarhet efter att en flaska har öppnats varierar, men den är mycket kortare än de flesta tror. För att försäkra dig om att du njuter av ditt portvin på bästa sätt, följ denna enkla guide: portvin med en vanlig kork bör drickas inom två eller tre dagar. Portvin med en kork som tas av för hand och lätt dras ur flaskan kan i allmänhet förvaras på en ständigt sval plats i tre till fyra veckor utan att dess kvalitet försämras betydligt.