Eckhardt Metzner - En sällan berättad historia

I 25 år har han varit aktiv i AHN Fuengirola-Mijas. Och fortfarande i dag, som snart 82-åring, fortsätter han att lägga enormt mycket tid på den ideella föreningen, som 1968 bildades av prins Carl Bernadotte som en förening för information och samverkan för skandinaver på Costa del Sol.

Han är glad och driven, och berättar stolt om att föreningen bara den senaste månaden fått 360 nya medlemmar, och därav rundar 2 000-sträcket.

Mitt möte denna månad är med Eckhardt Metzner, som allt som oftast ses i sammanhang när det handlar om just AHN. Eckhardt förklarar att han tycker om att genom AHN kunna ställa upp, finnas till och göra någonting bra för andra människor.

Någonting som han speciellt brinner för i föreningen är utan tvekan golfen, även om han skrattar till när jag frågar om hans handicap: ”Det blir bara sämre”. Men han fortsätter att spela golf när han är i Spanien om vintrarna, för det är om vinterhalvåret han är här och njuter av vädret och den härliga atmosfären.

En annan historia än AHN

Men denna gång handlar inte vårt möte om AHN, utan om Eckhardt själv.

”Det är jättesvårt att beskriva sig själv som person”, säger Eckhardt, när jag frågar vem han är – utanför AHN och golfen. Han börjar trevande: ”I stora drag har jag en viss tillfredsställer av att göra någonting bra för andra människor. Men så har jag ju en historia, som jag sällan pratar om…”

En lång vandring

”Min bakgrund är att jag är född 1940 i Liegnitz, då tillhörande den preussisk-tyska provinsen Schlesien, där vi plötsligt befann oss mitt i kriget när det bröt ut. När landet delades hamnade vi i Östtyskland. Jag minns när pappas chaufför kom och hämtade oss – min mormor, mamma, min bror och mig själv – för att fly till pappas sida av familjen, som befanns sig i Västtyskland. Vi lämnade gården där vi bodde när den ukrainska 10:e pansararmén var bara 3 km bort. Chauffören körde så långt västerut han kunde tills bensinen tog slut, men vi var då fortfarande långt ifrån gränsen. Jag minns att mormor inte kunde gå så bra, så mamma lyckades köpa en skottkärra i vilken hon körde mormor, medan jag och min bror gick bredvid. Jag vara bara 4 år, skulle fylla 5. Runt omkring oss pågick hela tiden kriget och det var massor av människor i flyktingtåget, som bevakades av polska soldater.”

Eckhardt tar ett tungt andetag och fortsätter: ”Man fick aldrig sacka efter. Då sköt de. När soldaterna såg att skottkärran var tung för mamma tog han den från henne och välte ned den i ett dike och sköt mormor.”

Eckhardt andas djupt. Själv håller jag andan, och jag har för länge sedan lagt ned pennan, för att bara lyssna.

”Mormor var den som jag hade mest förtroende för. Hon betydde väldigt mycket för mig. Sekunden när han sköt henne tittade vi på varandra. Mitt minne, bilden av detta, är lika klart som om det hade varit igår”, säger Eckhardt, och fortsätter: ”Det var bara att lämna mormor. … Nätterna sökte vi skydd i bombskadade hus längs vägen. Mat fanns inte. Vi åt blad. Vid bondgårdar hittade vi ibland potatisskal – det var fantastiskt, de var ju skalade med kniv så det var mycket potatis kvar på skalen.”

Kort info
Namn: Eckhardt Metzner
Född: 1940 i Liegnitz
Bor: Elviria och Järfälla
Familj: Fru Kristina och två döttrar
Gör: Aktiv i AHN Fuengirola-Mijas

Grym verklighet

Intervjun har bara pågått en kort stund, men jag känner redan sorg och rädsla för vilken brutal smärta vissa människor kan orsaka. Eckhardt fortsätter: ”Längs vägen kom vi förbi ett koncentrationsläger, Buchenwald. Det var nu stängt. Senare har jag fått veta 80 000 människor dödades där. När vi gick förbi hade nazisterna lämnat allting, även dem som varit fångar i lägret. Dessa såg vi. De bara gick där, som vandrande lik, utan någonting alls.

När jag var så liten förstod jag inte vad det var. Men 30 år senare var jag tillbaka och allt var bevarat – jättehögarna med glasögon, hår och även ugnarna. Det var hemskt.”

Familjen lyckades inte nå Västtyskland. Så småningom hittade hans mamma ett hus, visserligen bombat så det visslade i blåsten, men där flyttade de in, i staden Halle Saale, och Eckhardt kom att gå i skolan upp till fjärde klass.

Flykten från DDR

”Mamma hade varit utbytesstudent i Sverige och hade kontakter där och när jag var 12 år beslutade hon sig för att vi skulle fly från DDR till Sverige. Vi barn visste naturligtvis ingenting, så vi inte skulle råka försäga oss. Hur som helst så tog vi tåget till ändstationen i DDR, som vi nådde på kvällen. Därifrån gick vi genom en skog och vid femtiden på morgonen nådde vi gränsen, och gömde oss. Vi såg att det var 500 meter mellan vakttornen med tre vakter i varje, och på gränsen, på en kulle, såg vi en skylt: Sie verlassen jetzt der Deutsche Demokratische Republik (Ni lämnar nu den Tyska Demokratiska Republiken), och mamma uppmanade oss att när hon sa till så skulle vi springa allt vi kunde för att ta oss till andra sidan skylten. Det var ju så att om vakterna såg en på den östtyska sidan fick de skjuta, men befann man sig på västsidan av skylten var man automatiskt västtysk, och de fick inte skjuta. Så där låg vi i skogen. Det blev skymning och så plötsligt började det regna och tänk – vakterna gick in i sina kurer! Snabbt rusade vi upp för slänten och kastade oss över på andra sidan. Men min bror hade ramlat, så jag skyndade mig tillbaka och lyckades hjälpa honom över gränsen precis som dörren till en av kurerna öppnades. Hade vakterna kommit ut någon minut tidigare hade de skjutit oss. De sköt massor den morgonen.”

Väl över på västsidan lyckades familjen fortsätta till Sverige, där de slog sig ned i Kimstad.

Söt och saftig banan

Nu skrattar Eckhardt till för första gången sedan vi pratade om golf: ”Jag har ett starkt minne från när jag kom till Sverige – nämligen när jag fick min första banan. Jag hade sett bananer på bild och gjort mig en uppfattning om smaken, nämligen riktigt sött och saftigt… Vilken enorm besvikelse jag upplevde när jag bet i den där bananen! Visst är den söt, men inte alls så där saftig som jag föreställt mig!”

Eckhardt uppmärksammar mig på att just denna besvikelse delas av Göteborgspostens tidigare ledarskribent Alice Teodorescu, som flytt från Rumänien. Han har nämligen i en intervju hört henne berätta om flykten som hon gjorde, om när hon kom till Malmö som flykting och hennes uppfattning av banan – precis som hans egen historia. Och han säger att det skulle vara kul att en dag få träffa henne och berätta att hans upplevelse var den samma!

Orolig för dagens utveckling

Nu börjar spaltutrymmet för denna artikel ta slut. Jag frågar Eckhardt hur det känns att i dag se oroligheterna i världen.

”Det är fruktansvärt. Jag är livrädd för högerextremismen som brer ut sig. Se på USA! Högerextremism och hat leder inte till någonting gott alls. Det är overkligt att människor kan vara så. Jag förstår inte hur man kan önska livet av andra människor?”, svarar han.

Fantastisk karriär

Men riktigt färdiga är vi inte. Det är ju många år sedan Eckhardt kom till Kimstad! För att göra en lång historia kort: han slutförde sina studier, fick jobb på Siemens som cyklande dammsugarförsäljare, han gjorde militärtjänst och två repmånader. Han for till Stockholm med 2 kr på fickan och stötte på en bekant som ordnade boende och jobb. Han tjärade tak tills snön föll då han fick jobb som brödförsäljare, vilket tog honom till Rahms kex samtidigt som han körde taxi om nätterna. Han fick jobb på Pricks Bageri och blev regionchef. Han startade en egen firma som köpte Pricks, som då ägdes av Cloetta, och när han var 37-38 år hade han 140 anställda. 14 år senare, under vilka han även hade köpt en kokosbollsfabrik i Lindesberg, sålde han företaget. Nu utvecklade han Europas modernaste skorpfabrik (skorpor var Sveriges näst största exportartikel av förädlade livsmedel efter Absolut Vodka!) i Strömsund, till vilket han till och med fick regeringsstöd för att skapa sysselsättning.

Ja, nu kanske ni tänker att – han har ju Sverigemarknaden, dags att pensionera sig. Men icke! Eckhardt tog sikte på Europamarknaden och fick Bimbo (som då hade 60 procent av den spanska brödmarknaden) som kund, och några år senare kunde han sitta i Elviria och se lastbilar med sina skorpor passera förbi varje kväll kl. 23, på väg till en depå i Jerez, därifrån skorporna sedan distribuerades vidare till livsmedelsbutiker i södra Spanien.

Verkligen svensk medborgare

Mitt i allt detta hann han också bli svensk medborgare, och som tidigare nämnts gjorde han militärtjänst och även två repmånader. Men så plötsligt upptäckte myndigheterna en klausul i hans medborgarskapsansökan – som ingen tidigare uppmärksammat – som gjorde att han inte alls var svensk medborgare. Klausulen sa nämligen att DDR måste erkänna honom som svensk medborgare – någonting som DDR naturligtvis aldrig skulle göra. Det hela utvecklades till att Eckhardt hamnade på förstasidan på Aftonbladet med rubriken ”Utlänning tvangs göra militärtjänstgöring i Sverige” och så, efter mycket om och men, blev Eckhardt tillslut erkänd svensk medborgare.

Som ung hann Eckhardt även med en reseledarutbildning under vilken han träffade sin fru Kristina, som han har två vuxna döttrar med … och just det, första boendet i Spanien, närmare bestämt i Elviria, köptes 1979, och senare, 1996, byggde de sig en egen villa, också i Elviria, som är hans favoritplats i Spanien.

”Tänk att skorpan, en torr bulle, har funnit sin marknad. Påsarna jag gjorde finns fortfarande på marknaden här – Bimbos påsar. Bimbo var den absolut bästa affären jag gjort. Kapaciteten på vår anläggning var 10 ton om dagen – tänk den volymen i torra skorpor som nästan inte väger någonting. Det var spännande!”