El Knollo – mer känt som Sierra Elvira

Låt oss få det sagt direkt: det går inte att hitta El Knollo på någon karta. Det är någonting som Jesper hittat på. El Knollo ligger nära staden Granada och dess riktiga namn är Sierra Elvira. Att vi nu kallar detta för El Knollo beror på att vi, när vi för första gången fick syn på denna protuberans mitt på den platta slätten väster om Granada, tyckte att det liknande en omotiverad knöl. Vi stod uppe i bergen Sierra de Huetor och blickade väster ut över Granada-slätten och där, mitt i vårt synfält, låg denna knöl. Den pockade på vår uppmärksamhet och vi tänkte att vi bara måste utforska den närmare. Sedan dess har vi alltid refererat till den som El Knollo. Och nu ska vi dit och se vad detta är för en knöl.

Knölen heter Sierra Elvira och den ligger i nordvästra utkanten av Granadaområdet, 9 km från centrum, mellan byarna Albolote och Pinos Puente. Enklaste vägen dit är att köra runt Granada på A 44 (när man kommer söderifrån) och så svänger man av där A 44 korsar A 92 mellan Murcia och Antequera. Här svänger man mot väster (Málaga, Sevilla) och strax därefter kör man av vid avfart 238, där det står Atarfe, Las Canteras. Vi kör nu in i landet och följer skyltarna mot Las Canteras. Vid en tidpunkt ser vi en skylt varpå det står Ermita till höger. Men vi fortsätter mot Las Canteras, som är ett picknickställe. När vi kommer fram parkerar vi. 

Nu ser vi att El Knollo faktiskt inte alls är någon knöl, utan i stället är det en liten bergskedja med flera toppar. Men sett västerifrån såg det ut som en knöl. Den ser intressant ut och vi är riktigt spända på detta. På Wikiloc har Jesper hittat en rundvandring på ca 7 km och den vill vi ut på. Vandringen börjar på picknickplatsen Las Canteras och vi är fyra pigga pensionärer som har valt att spendera dagen i Elviras sällskap. Under morernas tid hette faktiskt Granadaprovinsen Elvira, så namnet här på El Knollo är alltså bevarat sedan den tiden. 

Här nedanför bergskedjan har man hittat lämningar efter en gammal arabisk stad. Denna stad hette Medina Elvira, eller Madinat Ilbira, och där arbetas det med arkeologiska utgrävningar, då det gjorts flera intressanta fynd, som t ex en borg, en stadsmur och en fästning. En del av fynden kan dateras ända till tiden före romarna, men staden var arabisk. Se mer på: www.medinaelvira.org Här kan man se foton från utgrävningarna samt diverse fynd.

Den lilla bergskedjan är fin där den ligger i solen, och nu ser vi att den ena av de många topparna liknar ett bröst, med en fin symmetrisk rundning och en topp. Det tar oss inte lång tid att kalla denna för El Patto. Och nu går vi upp längs stigen som går mot höger precis vid infarten till Las Canteras. Snart svänger stigen åt vänster, mot El Patto. Det är en fin stig, som slingrar sig upp och ned. Till höger har vi bergskedjan och till vänster La Vega de Granada – slätten, som här är helt platt. Efter ca 1 km ska vi svänga till höger upp längs en stig som leder upp mot ett pass som ligger mellan El Patto till vänster och ett högre berg till höger. Ännu vet vi inte att El Patto egentligen heter Peñon Ventana (938 m) och att bergstopparna till höger heter El Piorno (1 084 m), Morron de Enmedio (1 182 m) och Morron de la Punta (1 052 m). Efter ca 2,5 km når vi passet vid El Patto och vi har fin utsikt ned över slätten mot vänster. På vår Wikiloc-rutt kan vi se att vi nu ska gå ned längs en brant stig, för att därefter svänga till höger och börja stigningen av El Piorno. Både Anne och Erik är lite tveksamma inför detta projekt, på grund av svaga anklar och knän, så de bestämmer sig för att vända om, och således göra besöket hos Elvira till en 5 km vandring i hennes kjolar. Det skulle vi alla ha gjort, men nej, Jesper och jag ville envist upp till toppen av både El Piorno och Morron de Enmedio. Jo, jo… 

Så vid passet delas vår grupp i två och efter en kort promenad nedåt längs en fin stig fortsätter vi, Jesper och jag, förbi en grotta (som vi ser bakom oss) och upp längs stigen som går helt upp till kammen, och som är mycket brant. Andfådda och svettande kämpar vi oss uppåt. Vi ska 300 höjdmeter upp. Vid en tidpunkt ser vi en bergsget med stora horn titta ned på oss från en klippa på toppen. Jesper lyckas fotografera den, och den ser ut att ha gott om tid, för den tittar länge ned på oss. Den undrar säkert vad det var för veklingar som kommer klättrande upp längs berget i snigelfart.

Halvvägs upp möter vi en man som kommer ned för den branta bergsstigen i full fart. Phuu… tänker vi. Modigt gjort, och han var inte jätteung. Vi hälsar imponerat honom.

Efter en seg kamp når vi upp till ett pass där vi plötsligt har en liten by framför våra fötter, till vänster. Det är Pinos Puente som vi står och tittar ut över. Vår stig fortsätter uppåt till höger, men nu är vi snart uppe på kammen. Plötsligt får vi utsikt mot norr och av någon besynnerlig anledning har det byggts ett hägn uppe på kanten av kammen. Vi följer nu hägnets sydsida och beundrar utsikten åt alla håll. I söder ligger staden Santa Fe, därifrån Los Reyes Católicos, Isabella och Ferdinand, belägrade Granada, som gav upp utan strid 1492. I dag ligger stadens gator fortfarande som de gjorde i lägret. Jo, Santa Fe är en liten historisk pärla, och Granadas flygplats precis bakom staden, och den kan vi också se här uppifrån. 

Och nu några ord om vandringen upp för berget. Jo, jo… Sierra Elvira är bara en liten, låg bergskedja och det är ingen större match att bestiga den. Men man känner sig ändå cool och duktig när man står uppe på toppen. Jag vill påstå att man kan känna bergstigartriumf på många platser i världen och inte minst här i Spanien, som ju har en hel del berg. Så man behöver inte bege sig till Himalaya och riskera både liv och lemmar i kylan på Everest eller K2. En ”riktig” bergsklättrare skulle naturligtvis inte hålla med om detta, men jag vill bara säga att man kan känna bergstillfredsställelse i mindre format. Och det var precis vad vi gör när vi står uppe på El Knollo.

Vi fortsätter längs med kammen med El Piornio och Morron de Enmedio och kan se på våra höjdmätare att vi faktiskt är uppe på 1 182 m ö.h. Här på kammen finns det stora hål här och var, och från dessa blåser en varm vind i våra ansikten. Det är lite speciellt. Vi är spända på om den stig som ska ta oss ned igen är lika brant som stigen upp, och vi funderar allt mer över hur brant och svår den kan vara. Och så läser vi rutten fel. Vi tror att vår stig ned ska komma tidigare än vad den faktiskt gör, och när vi plötsligt står framför ytterligare en brant stigning upp till Morron de la Punta börjar paniken komma krypande, och nu vägrar vi att fortsätta uppåt. För vi ska ju också ned igen. Så vi fattar det mindre bra beslutet att gå sicksack nedåt utan stig, längs bergssidan till höger. Där nere i botten kan vi se stigen som vi kom upp för, som gick upp till passet, där vi skildes åt med resten av gruppen. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Det vi nu gör ska man aldrig göra. Och trots allt gör vi det i alla fall. Så innan Morro de la Punta lämnar vi stigen och börjar sicksacka oss ned längs berget, på rullande småsten, snår och buskar. Det är en nervpirrande nedfärd, men som tur är, är bergssluttningen inte allt för brant och efter 30 minuter når vi ned till marken, utan större men.  

Och nu går det fort att ta sig till bilen, där Erik och Anne håller på att förlora tålamodet. Men de är glada att se oss i någorlunda gott behåll, lite skråmor och rivsår har det dock blivit.

Nu ska vi upp och se den Ermita (liten helgedom) som vi sett från det mesta av vandringen. 

Vägen upp till La Ermita ligger bara ca 1 km från Las Canteras, där vi parkerat, så snart är vi uppe vid detta lilla kapell. Vi kör ända upp och nu parkerar vi här, och ser att det finns en liten park med massa krimskrams samt en vattenkanal. Det är en fin plats med vacker utsikt ned över Granada och slätten. Här uppe finns också en restaurang och att döma av de icke-avdukade borden har de haft många gäster denna dag. Och det är inte förvånande, för denna Ermita är ett fint och speciellt utflyktsmål. 

Men det bästa med La Ermita är den fantastiska utsikten över Sierra Elvira. Här kan vi knäppa fina foton och vi kan också se det jättestora marmorbrottet som ligger nedanför. Här får vi även inspiration till nya vandringar, så vi är glada att vi kom hit.

Man kan se vår vandring på elsebyskov.com under Hikes, Maps and Routes La Danesa. För ordningen skull lägger vi också in den Wikiloc-rutt som vi skulle ha följt. Och låt oss säga att vandringen upp till El Knollos kam inte är för veklingar och soffpotatisar. Man behöver vara en erfaren vandrare med bra utrustning som bland annat bra vandringsskor och stavar, och man ska kunna vandra efter en GPS-rutt. Man behöver också ganska bra kondition. Är man och har man allt detta så väntar en oförglömlig dag på El Knollo.

PS. Jesper och jag kunder inte hålla oss, så efter ett par veckor begav vi oss upp till Elvira igen, och denna gång gick vi Wikiloc-rutten. Den passar inte veklingar, för det finns riktigt branta ställen där höjdskräcken sätts på prov, på allvar. Uppe från kammen såg vi till vår förvåning en stor fästing i norr, och tänkte: vad är det? Jesper kollade upp det och kom fram till att det är staden Moclín, så dit måste vi nästa gång. Läs vidare i En Suecos majnummer!