Évora – hela staden är ett museum

Évora – hela staden är ett museum

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Évora ligger i Alentejoprovinsen i Portugal och hela staden innanför murarna är med på Unescos världsarvslista. Stadens historia sträcker sig så långt tillbaka man kan komma, så här råder det ingen brist på sevärdheter. Alentejo är Portugals största region och den mest glesbefolkade. Namnet Alentejo betyder ”på andra sidan av Tejo” (Tajo på spanska), sett från Lissabon-hållet. Évora är huvudstad i Alentejo och har 56 000 invånare. De flesta bor utanför murarna, för det är både dyrt och besvärligt att bo innanför, för man måste fråga myndigheterna varje gång man ska byta en glödlampa. Vi har rest till Évora för att upptäcka denna spännande stad.

För att nu se allt på ”rätt sätt” har vi betalat för en guide på turistkontoret i Évora, och det visar sig bara en mycket bra idé. En guide kostar 95 euro för två timmars guidad tur och på detta sett får vi se det viktigaste. Priset är satt per grupp, oavsett hur stor gruppen är. Då vi är fyra personer passar det oss riktigt bra. Vår mycket duktiga guide heter Martin, och då han tidigare bott i Skottland är hans engelska perfekt. Vårt portugisiska å andra sidan är icke-existerande. Vi möter upp med Martin kl. 12 och börjar med att se kyrkan och klostret San Francisco, som inrymmer det berömda benkapellet – Capela dos Ossos.

Benkapellet är ett kapell där väggarna har byggts av skelettdelar efter människor. Historien berättar att under pesten, omkring år 1350, dog så många människor i Évora, att man tvingades begrava dem i en massgrav. 300 år senare hittades graven och då bestämde man sig för att använda de många skelettdelarna som byggmaterial, också för att det på den tiden var vanligt i religiösa kretsar att påminna om hur bräckligt livet är. Detta kan läsas i inskriptionen ovanför dörren till kapellet: Nós ossos que aqui estamos pelos vossos esperamos (Vi ben, de som ligger här, väntar på dina).

Att besöka kapellet är inte alls obehagligt. Det är fint upplyst och vackert byggt. Till en del väggar har det använts lårben, till andra kranier och till ytterligare andra revben osv. Kapellet är relativt nyrenoverat och i samband med renoveringen sattes glasväggar upp, för att förhindra att besökarna rör vid väggarna. Innan glasen hade det nämligen gått så vilt till att besökarna pillade på väggarna för att få med sig benbitar som souvenirer hem. Och så kan man ju inte göra, så nu gäller ”se men inte röra”.

Inträdet kostar 3,50 euro och i det ingår ett besök i kyrkan samt inträde till våning 1 och 2, där det finns en utställning om San Francisco (alltså helgonet, inte staden), samt världens största samling av julkrubbor – de som på spanska heter Belenes. Men de sistnämnda sakerna får vi lov att titta på senare, och som tur är gäller biljetten hela dagen (de stänger kl. 17.00).

Vi skyndar vidare och kommer snart fram till en mycket festlig kyrka, nämligen Igreja de Graca – Nådens kyrka. Denna kyrka byggdes på 1500-talet av Kung Joao III, och han var tydligen inte så förtjust i katolicismen. Därför lät han uppföra en kyrka som saknar den traditionella katolska symboliken, så här sitter fyra jättar, två på varje hörn, och flänger med benen. Över deras huvuden balanserar jorden, och dessutom är fasaden full med vapensköldar och ett par krigare. Det är den underligaste och roligaste kyrka jag någonsin sett. Den är mycket populär i Évora. 

Nu går vi längs en mysig gata med en massa butiker som erbjuder traditionellt hantverk. Här säljs varor från hela regionen och det finns många fina saker.

Vi går sedan förbi den äldsta delen av universitetet och så står vi framför domkyrkan. Martin berättar att denna domkyrka är känd för två saker: en staty av jungfru Maria som gravid, denna typ av statyer finns det bara några få av i Portugal – och i hela världen för den delen. Jag har i alla fall aldrig sett någon tidigare. Det andra som domkyrkan är känd för är att den har världens äldsta, spelbara orgel. Denna orgel byggdes på 1500-talet. Orgeln fungerar alltså fortfarande i dag, men varje gång den spelas måste den stämmas om, och det finns bara en man i hela världen som vet hur den ska stämmas korrekt, och han kommer bara vart sjunde år. Så man förstår att orgeln bara spelas ibland.

Domkyrkan är mycket fin och den är byggd högst upp i staden, ovanpå resterna av en morisk helgedom. Intill kyrkan ligger en mycket vacker klostergård med en apelsinträdgård i mitten.

Här uppe i stadens högsta del ligger ytterligare en topp-sevärdhet: det romerska Dianatemplet, byggt omkring år 100 e.Kr. Under romartiden hette staden Liberalitas Iulia och detta var en fin romersk stad med allt. Men allt eftersom den ena kulturen efter den andra sköljde in över staden ”begravdes” den romerska staden under alla de nyare byggnaderna. Och så var det ju vanligt att man använde sten från tidigare byggnader till de nya byggnaderna, och det sägs att domkyrkan delvis är byggd av sten från den romerska staden. Det kan man ju inte säga emot. Och när de vilda germanerna kom till staden på 500-talet plundrade och brände de allt, så det finns helt enkelt inte så mycket kvar av det riktigt gamla.

Därför är det fantastiskt att det fortfarande finns så mycket kvar av Dianatemplet – som för övrigt inte var tillägnat Diana, men det är en annan historia. Templet ligger högst upp i staden och precis vid sidan om liggen en Pousada – portugisernas motsvarighet till Paradorerna. Denna pousada var en gång ett munkkloster, och här bodde vi på första gången vi besökte Évora. Men det gör vi inte denna gång, för rummen, som var inrymda i de gamla munkcellerna, var små, och jag tror faktiskt att det spökade lite också. Men man kan ändå styra stegen till hotellet för att ta sig en titt på hur det ser ut där inne, och samtidigt be om en broschyr – bara för syns skull. Det kan hända att de byggt om det, för vi var där 1998.

När nu romarna hade en stad här, kan man tycka att de även bör ha haft bad? Denna fråga har gäckat folk i Évora i flera hundra år och det var först 1987 som baden hittades – under stadens rådhus. En finurlig man hade listat ut att genom att se på hur akvedukterna gick, så kunde man räkna ut att baden måste ligga under rådhuset. Men det var först när några vattenrör brast, och man var tvungen att gräva fram dem för att göra nödvändiga reparationer, som man hittade baden. Glädjen blev stor!

Nu tar Martin med oss in till rådhusets foajé för att se den del av baden som grävts ut. För det finns mycket mer av dem, men de ligger ju opraktiskt och det är ju inte bara att stänga rådhuset för att gräva fram dem. Så de andra delarna av baden får förbli gömda, tills vidare. 

Rådhuset ligger vid stadens centrumtorg: Praca do Giraldo, och det är ett fint, avlångt torg med mycket historia och historiska byggnader. Mitt på torget står en fin fontän men lika många vattenstrålar som det finns gator som leder till platsen. På den ena ligger kyrkan San Anton och på den andra ett palats, som nu för tiden är bank. Nedanför torget ligger det gamla judekvarteret, och dit går vi, för där finns stadens enda vegetariska restaurang som passande heter Salsa Verde. Vi är jättehungriga, för klockan har hunnit bli 14.30 lokal tid, och våra magar som går på spansk tid tror att den är 15.30. Vi äter jättegod mat och kakor därefter, tills vi trillar av stolen.

Och så har det blivit tid till att se julkrubbe-samlingen som finns i San Francisco-kyrkan. Samlingen är fin och omfattande – ja, det finns nog inte ett enda material som inte använts i byggandet av julkrubbor.

När vi beundrat julkrubborna är det tid för att hitta vårt hotell, Victoria Stone Hotel (www.vitoriastonehotel.com/), som ligger strax utanför murarna. Detta hotell, med ”sten”-interiör är spännande och dessutom ett fynd med hänsyn till priset: snygga, moderna rum samt en överdådig frukost för 75 euro för ett dubbelrum. Vi är mycket nöjda, och glada – för de har täcken! Uppe på översta våningen har de en fin bar med utsikt åt alla håll, och spännande mat. Så där spenderar vi det mesta av kvällen, ända tills Morfeus kallar. 

Det visar sig att Victoria Stone Hotels interiör har inspirerats av den jättestora stensättningen som kallas Almendres, som ligger bara 13 km utanför Évora, som vi ska se i morgon. Stolar och bord i receptionen liknar de megaliter, som stencirkeln är byggd av, så det blir spännande. Och så ska vi besöka Portugals säkert mest autentiska stad: Monsaraz. 

Läs vidare i nästa nummer av En Sueco!

Av Else Byskov

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Kanske gillar du även

SUECO

PLUS+

SPARa 20%

00
Dagar
00
Timer
00
Minuter
00
Sekunder

Spara 20% på ditt första år med SuecoPlus+

Använd koden:

plus2021

Sök på En Sueco