Las Lagunas de Ruidera och tjurens död

Vi är på en utflykt i provinsen Ciudad Real och nu ska vi besöka det mycket speciella fenomenet: Las Lagunas de Ruidera. Här handlar det om 16 sjöar som ligger på rad och som är sammankopplade via små vattenfall, som bildas av några mycket speciella kalkstenformationer som har i sin tur har skapats under miljontals år. Dessa sjöar utgör samtidigt källan till floden Guadiana, som inte är direkt lätt att se då vatten på många platser strömmar in i sjöarna under vattenytan, från de vattenförande lager som ligger ganska nära ytan under den kastilianska högslätten. Detta är ett vackert och porlande område utan massturism, då det är klassat som ett naturreservat.

Las Lagunas de Ruidera ligger 85 km öster om Almagro, där vi har övernattat, men efter en timmes bilresa kommer vi fram till Ruidera (en by med bara 500 invånare) där vi har bokat en guidad visning med den lokala guiden Diego, som kan trakterna här. Det kan verkligen rekommenderas att man bokar en guidad tur för området här är stort och det kan vara svårt att veta vad man ska se. En jeep-tur kostar 150 euro för fyra personer och tar tre timmar.

Att det inte är någon massturism i området kan man tacka La Diputación de Castilla La Mancha (som Ciudad Real-provinsen tillhör) för de vill gärna inte att man marknadsför området. Vi hade själva aldrig hört talas om det innan vår guide i Las Tablas de Daimiel rekommenderade det. Så här är vi nu, i ett ganska okänt hörn av Spanien, som överraskar med sin skönhet och trevliga stämning.

En av de första sakerna som Diego berättar för oss är att fenomenet med sjöarna på rad med naturliga kalkdammar är så sällsynt att i Europa finns sådant bara här i Ruidera och sedan i Kroatien.

Det första vi ser är fenomenet La Cascada del Hundimiento, som är en plats där man kan beundra sjöarnas högsta vattenfall som är cirka 10 meter och ligger mellan sjöarna Laguna del Rey och Laguna Morenilla.

Det finns en asfalterad väg som går längs några av sjöarna, och den kör vi på nu. Denna väg är mycket vacker men den tar oss bara förbi nio av sjöarna. De två övre sjöarna kan bara besökas till fots och de nedre kan man inte köra längs med.

Det finns många fina vandringsleder som leder längs och runt sjöarna, så här kan man vandra i flera dagar. Detta är något som väcker upptäckarlusten men vi har bara två dagar här, så vi hinner bara med bråkdel av vägarna.

Märkligt nog är två av sjöarna – Laguna Lengua och Laguna Redondilla – inte förbundna med de andra, och de har heller inget inflöde från varken grundvattnet eller från de andra sjöarna, så ibland torkar de ut helt och hållet. Det har vår guide Diego upplevt två gånger i sitt liv.

I övrigt porlar det överallt och det finns ett rikt fågelliv och naturen är mycket vacker. Då sjöarnas vatten består av regnvatten och det renaste grundvattnet är det så rent att det kan drickas, så vi tar några klunkar när vi blir törstiga. Men visst, man kan ju tänka på att det lever fiskar och annat i det, så helt rent är det nog inte. I dessa sjöar lever nämligen sötvattensfisk som karp, gös och abborre. Det tåls dock att säga at fiske är förbjudet i de flesta av sjöarna.

I det stora hela är dessa sjöar och deras fauna välskötta, men skulle man bli sugen på ett dopp ska man tänka sig för, för det är bara tillåtet att bada i några få av sjöarna. Men allt är inte förbjudet. I några sjöar kan man paddla kajak, kanot och paddleboard, och utrustning kan hyras av Diego. Det finns även möjlighet att dyka, något som Diego också arrangerar. Se: RuiderAventura.com och https://www.lagunas-de-ruidera.es/

Vår guidade rundtur slutar i södra änden, där vägen tar slut. Det är i slutet av Laguna Tomilla och därifrån är det 6 kilometer att gå till fots upp om man vill upp till den sista sjön, Laguna Blanca.

Nu kan det berättas att Don Quixote, riddaren av den sorgliga figuren, red runt här i Las Lagunas och han var särskilt begeistrad över grottan Cueva de Montesinos, där han gick in, medan han i tanken bad sin älskade Dulcinea del Toboso att söka skydd. Med en fackla i ena handen och sitt svärd i den andra, gick han allt längre in i grottan och i sin fantasi upplevde han en underbar värld av Alabaster. Det skulle vi också vilja, men tyvärr! När vi är här är grottan stängd.

Ruidera är en liten by så utbudet av övernattningsmöjligheter är begränsat – särskilt i slutet av mars, innan säsongen börjar, vilket den gör till påsk. Vi har därför bara lyckats hitta ett enda öppet hotell, nämligen Hostal Guadiana. Detta är å andra sidan helt okej, dess ägare är mycket trevliga, restaurangen serverar riktigt god mat och rummen är nyrenoverade. För att sammanfatta det kort – detta är ett fynd och vi betalar 60 euro för ett dubbelrum.

Efter utflykten äter vi på byns restaurang Meson de Juan, och det är bra. Efter en siesta går vi sedan ut till sjön Laguna del Rey, som har fått sitt namn efter kung Carlos III, som hade ett slott här vid sjön. Det blir en trevlig vandring på sjöns västra sida.

La Quebrada del Toro – Tjurens död

Nästa morgon beger vi oss ut på ett riktigt äventyr i en smal, vild och blodig ravin, som är resultatet av ett jordskalv. Det berättas om en händelse som ägde rum under en av de tidigare årliga boskappsvallningarna från söder till norr och tillbaka. Under en sådan vandring på de så kallade veredas (vallvägar) tappade en tjur fotfästet på kanten till ravinen och föll cirka 30 meter ner till botten av ravinen. Den stackars tjuren hade troligtvis brutit flera ben i fallet och här låg den och brölade av smärta till dess den dog en vecka senare. Det är alltså den händelsen som gett namn till denna ravin – La Quebrada del Toro – tjurens ravin. 

Nu ska vi gå ner i ravinen och denna vandring kräver verkligen att man är säker på foten, är i bra form och har starka nerver. Jag har i alla fall aldrig upplevt något liknande, mer hisnande och hårresande än denna korta utflykt till jordskorpans inre.

Det börjar med att vi står och tittar ner i djupet uppifrån platån medan Diego berättar om den stackars tjuren. Sedan beger vi oss ner i djupet längs några smala trappsteg, till dess vi kommer till en låst dörr. Det är inte tillåtet att gå in i ravinen på egen hand – man måste ha en guide med sig, och tack och lov för det. Besöket kostar 20 euro per person och det är väl värt pengarna.

Diego släpper in oss och nu går vi i en cirka 1 meter bred spricka i berget, mellan vertikala bergväggar. Här har man byggt några träbroar och trappor som vi försiktigt går på, medan Diego berättar om fantastiska kristallformationer (geoder), om den mycket speciella floran samt pekar ner i djupet av outgrundliga håligheter, som man måste vara en speleolog (grottforskare) för att vilja krypa in i. Hua, detta är en både läskig, fascinerande och ovanlig plats.

Vi går på träbroar, branta stigar, upp för smala trappor och ner igen, förbi djupa håligheter och grottor med vatten, mellan glittrande bergväggar där olika sorters kryp lever och mossa växer, och till slut upp i den friska luften genom ett smalt hål. Detta är verkligen en spännande och hårresande upplevelse som man inte får missa om man är här. Allt går bra och efter 20 minuter når vi fram till ytterligare en dörr och så är vi ute. Nu promenerar vi i nästan 10 minuter till en mirador (utsiktspunkt) därifrån man har en fin utsikt över Laguna San Pedro, innan vi återvänder till bilen.

Detta är ett område som måste upplevas. Man måste helt enkelt ta sig hit och se det själv, njuta av naturen, fågellivet, solens strålar som glittrar i vattnet och sjöarnas porlande.

Castillo de Peñarroya

I slutet av den sista, eller nordligaste sjön, Laguna Cenagosa, hade araberna ett slott som erövrades av de kristna 1198. Nu ska vi besöka resterna av detta slott. År 1959 stod den nuvarande dammen färdig och med den kunde man bevattna stora delar av jordbruksmarkerna, som i dag är Spaniens vetekammare. Dammen är imponerande och vattnet är högt – det når hela vägen upp till kanten. Detta då vatten hela tiden strömmar in i sjöarna från jordens inre. Besöket här blir en fin avslutning på vårt besök i Las Lagunas de Ruidera.

San Carlos de Bariloche

Nu är vi hungriga. Som tur är rekommenderade vår trevliga värd på Hostal Guadiana oss att köra till byn San Carlos del Valle, för där äter man gott, har vi fått veta. Denna by ligger längs vägen mot Valdepeñas och ligger alltså på vägen tillbaka hem, så det passar oss bra. När vi kommer fram till byn möts vi, till vår stora förvåning, av en fantastisk Plaza Mayor med trädgallerier hela vägen runt och en stor kyrka. På grund av kyrkans storlek kallas byn El Vaticano de la Mancha – La Manchas Vatikan. Dessvärre är kyrkan stängd när vi är här.

På torget å andra sidan är värdshuset (hospedería) Santa Elena öppet och det är ingen överdrift att man äter bra här. Maten är som på den bästa Michelin-restaurangen, men inte alls dyr. En trerättersmeny kostar 17 euro och är helt på topp. Detta kan jag verkligen rekommendera. Man kan också övernatta på pensionatet och det kommer vi helt klart att göra nästa gång vi är i dessa trakter. Se: https://www.hospederiasantaelena.com/

Även rumspriset är rimligt (40 euro för ett dubbelrum) så här kan man tala om ett riktigt fynd.

Nu har vi lite över 300 kilometer tillbaka hem till La Herradura.