På andra sidan... Tror vi att skulden ska betala sig själv?

Ingenting sker automatiskt här i livet – eller gör det? För bara ett år sedan var alla oroliga för en lågkonjunktur, högre arbetslöshet, en mini-finanskris och allt det bedrövliga som kommer på köpet. Alla tecken fanns där men i dag är det bara några få som kommer ihåg det, för det har visat sig bli tvärtom. I hela Spanien har det skapats tillväxt och nya arbetstillfället, så till den grad att arbetslösheten nu nästan är nere på 11 procent – den lägsta sedan sommaren -08. Detta sker samtidigt som den europeiska ekonomins stora hjul, som t ex Tyskland, kämpar med den fruktade lågkonjunkturen. Man undrar vilka knappar – gyllene knappar – som spanjorerna har lyckats trycka på?

Mitt bud är ganska enkelt, men svårt att förklara. Spanjorerna har tryckt på knappen ”Håll för öronen och lev livet”. Våra levnadsglada grannar gör allt för att leva, njuta av livet och konsumera, oavsett vad de ekonomiska prognoserna säger. Spanien kokar av livskvalitet och det är ångan av detta som har fått hjulen i rullning. Människor från hela Europa vallfärdar till Spanien, köper och investerar i landet. Det är precis som om livsglädjen klistras på exportvarorna, som säljer bättre än någonsin.

Det är helt okej om du tycker att mitt resonemang bakom dagens tillväxt är lite löst och ytligt, men helt uppenbart är att det inte är politikerna som har tryckt på några gyllene knappar. Jag har funderat, läst och verkligen försökt hitta om än bara en enda politisk åtgärd som under det senaste året syftat till att skapa tillväxt och sysselsättning – men förgäves. Resurserna har i stället spenderats på energikris och inflation, på interna konflikter, valkampanj och några oförnuftiga tankar om framtiden. Den första delen är helt okej men det är å andra sidan inte den sista – överhuvudtaget inte tankarna. Det står nämligen inte still hos Yolanda Díaz och hennes närmaste i arbetsmarknadsministeriet. De vill nu, på fullaste allvar, korta ner den spanska arbetsveckan från 40 till 32 timmar fördelad på fyra arbetsdagar – utan att röra lönerna.

”Det ska ges mer tid till att leva, att tänka, att ha tråkigt och till att göra det som man känner för”, menar Yolanda Díaz.

Det är helt okej att jobba mindre om man vill det – och om man har råd med det. Men har Spanien det? Absolut inte. Argumenten är uppenbara:

Spanien har en fast placering bland topp 3 av EU-länder med störst statsskuld – och den fortsätter att växa stadigt. Dessutom har landet en suverän förstaplats i grenen ”problem med framtida pensionsutbetalningar”. Vi tar skulden först. Spaniens statsskuld uppgår i dag till 113 procent av BNP. I praktiken innebär detta att varje medborgare i Spanien, oavsett ålder, har en skuld på 32 000 euro. För bara 10 år sedan låg den spanska statsskulden på 94 procent av BNP och 22 000 euro per medborgare. Det går alltså åt fel håll – och det går fort. Och även tiden går fort. Om bara fem till tio år är det dags för de stora generationerna att runda pensionsåldern. Samtidigt är det mycket små generationer som kliver in på arbetsmarknaden. Detta innebär alltså att det blir färre arbetande skattebetalare som då ska betala för fler pensionärer. Den spanska demografin är tyvärr helt skev – precis som ekonomin.

Det finns bara två saker att göra: vi ber Yolanda Díaz att lägga sina ohållbara tankar på hyllan och själva drar vi på oss arbetskläderna. Privatpersoner, företag och stat måste producera, och det på heltid. Skulden måste ner, pensionerna måste upp och välfärden måste säkras. Vi får aldrig glömma bort att välfärd inte är en gåva från ovan. Välfärd är något som man jobbar för – och vi kommer att tvingas jobba hårt för välfärden i framtiden. Den spanska pensionsåldern ökas succesivt till 67 år fram till 2027, men det är uppenbart att det inte är tillräckligt. Pensionsåldern måste upp till 70 år eller till och med 72 år. Detta har EU redan sagt. Det har också företagarorganisationen ”Círculo de Empresarios” i Madrid. De har just presenterat ett projekt för regeringen som ska garantera förmåner för anställda som väljer att stanna några år extra på arbetsmarknaden – och alltså samtidigt minskar statens pensionsbörda. Det här är tankar som kan användas, och det är det som Spanien behöver: bra tankar och långa arbetsveckor.

Skulden betalar nämligen inte sig själv.

Aldrig.