Underliga spanska vanor - som vi ofta anammar till slut…

Många utlänningar som bor i Spanien, fastboende eller som bara bor här delar av året, överraskas eller chockeras ibland av vissa spanska vanor. Detta stämmer i alla fall in på en del av oss från norra Europa. Man känner till stereotyperna – de glada, passionerade, kyssande, flamencodansande, siestasovande, vindrickande och temperamentsfulla spanjorerna som alltid är sena. Det stämmer att det finns stora kulturella skillnader mellan de norra och södra delarna av landet, men efter att man har kommit över den första kulturchocken och upptäckt att långt ifrån alla stämmer in på stereotypen, börjar några av de unika vanorna så småningom, sakta och ofta obemärkt, smitta av sig på oss. En dag upptäcker vi att vi, trots våra nordiska anor, kindkysser som om vi aldrig hälsat på något annat sätt eller pratar med en helt främmande människa i kön hos slaktaren.

Här kommer nu några andra spanska vanor och egenheter som utlänningar tenderar att ta efter, efter att ha spenderat en tid i Spanien.

Svordomar och verbala vanor

I Spanien bör man alltid förvänta sig att ljudnivån är hög, oavsett var man befinner sig. Människor pratar gärna i mun på varandra, även om ingen lyssnar. Det viktiga är att de får säga det som de vill ha sagt – först och högst.

Spanjorerna är kända för att säga vad de tycker, tänker och känner. Därför ska man inte förvänta sig att de tar några diplomatiska omvägar för att inte såra personerna som de pratar med. Detta betyder inte att de är okänsliga, de är bara mer rak på sak än vad man kanske är van vid i norr. Har du nyligen klippt dig ska du inte förvänta dig att alltid få komplimanger, och har du gått upp i vikt eller blivit för smal, eller kanske sovit dåligt, kommer du snart att höra att det inte klär dig eller att du ser ut att ha en av dina sämre dagar.

Uttrycket att svära som en borstbindare kanske egentligen skulle vara: att svära som en spanjor! Oavsett hur katolska och fromma spanjorerna kan framstå kan man höra allt från gamla damer till söta småbarn svära så att till och med den mest garvade personen rodnar. Det spanska språket innehåller mängder med svordomar som man annars bara skulle förvänta sig höra under en speciellt spännande fotbollsmatch eller på en livlig bar.

Spanjorernas hälsningsvanor (förutom kyssar) kan också verka lite underliga för utlänningar. När man springer på spanjorer på gatan säger de ofta adiós (hej då) eller hasta luego (vi ses senare) i stället för buenos días (god dag) och många människor säker kort och gott bara buenos (god). De mycket gamla och traditionella spanjorerna kan till och med säga vaya con dios (gå med gud).

Spanjorer kan vara rätt så informella. I en butik kan man mötas med ett ¿Qué quieres? (Vad vill du?). Samtidigt är befolkningen ofta mycket generös med kärleksfulla och vänliga ord och kan lätt kalla en främling för guapo/guapa (snygging). Som kvinna kan man till och med förvänta sig att bli kallad amor (kära) corazón (hjärtat), cariño (söta du), tesoro (skatt) eller preciosa (skönhet), utan att den som säger det på något sätt försöker smickra eller ragga upp en. Det är helt enkelt deras sätt att prata på.

Matvanor och dricks

Att utlänningar ger mer dricks än spanjorer är ingen hemlighet. Oavsett storleken på plånboken dricksar spanjorer oftast bara några växelpengar när de är på den lokala baren eller på ett café. Å andra sidan anser spanjorerna att guiris (utlänningar) är lite för generösa med dricksen. Dock, ser man på hur hårt serveringspersonalen ofta jobbar är det väl mer än välförtjänt. En del motiverar den knappa dricksen med det faktum att spanjorerna inte har en ”drickskultur”. Oavsett om det stämmer eller inte tycker i alla fall jag att detta är en spansk vana som man kan lämna därhän – i mina ögon är det mer en ovana att inte ge dricks.

Men att inte ge dricks innebär inte att spanjorerna är snåla. Tvärtom. Det går knappt att hitta mer generösa människor, och om man någon gång skulle behöva hjälp kommer de flesta att göra allt de kan för att hjälpa till. En vana som förvånade min man och mig när vi flyttade hit till Andalusien var när det var dags att betala notan på det lokala caféet eller baren, när servitören sa att notan redan betalats av Antonio, Pepa eller en annan granne eller bekant som var där samtidigt som oss. Ofta hade den betalande dessutom redan lämnat caféet/baren, så att vi inte ens fick chans att tacka personen. Då handlar det bara om att återgälda tjänsten, för en sådan tradition tycker jag att vi utlänningar mycket väl kan anamma.

Det är för övrigt inte ovanligt att någon som fyller år eller har sin Día del Santo (typ namnsdag) betalar dryckerna eller notan för alla i sällskapet, vilket ju är totalt tvärtom jämfört med vad vi är vana vid att man gör i många andra länder – där gästerna är de som betalar för personen som firas.

När vi ändå är inne på restauranger m.m; som de flesta vet utgör lunchen ofta spanjorernas huvudmåltid under dagen, och den intas någon gång kl. 14.00–16.00, och middag/kvällsmål blir det sedan mellan kl. 20.00 och 23.00, beroende på veckodag. Vidare tar spanjorerna sina helgdagar och lokala festligheter väldigt seriöst, och alkohol är ett vanligt inslag vid nästan alla måltider. Generellt har spanjorer inga som helst problem att äta en hel måltid eller ett dussin tapas på stående fot vid baren eller på gatan utanför restaurangen eller baren, men de skulle aldrig drömma om att äta lunch sittandes vid sitt skrivbord på jobbet.

Unga och äldre

Medan det blir allt vanligare med barn- och hundfria platser i nordiska länder, är barn och fyrbenta vänner välkomna nästan överallt i Spanien, och nästan när som helst på dygnet.

Som i andra latinska länder ser man ofta främmande människor gulla med andras barn, nypa dem i kinderna eller rufsa till håret på knattarna. Det är inte bara mor- och farmödrar som gör detta (vilket till och med kan hända i Sverige), även män och unga gör det. Här ska det tilläggas att minstingarna ofta kläs så sött och fint – många gånger som miniversion av mamma/pappa – så vem kan motstå att gulla lite med dem?

Man behöver inte spendera speciellt lång tid i en spansk stad innan man lägger märke till att gamla män gärna samlas och sitter på torg och bänkar och löser världsproblem och pratar om allt och ingenting mellan himmel och jord, dag ut och dag in. Samma gamla gubbar kan även ses följa ett bygge i kvarteret i flera timmar. Fruarna är nästan aldrig med dem, eftersom kvinnorna traditionellt har varit hemma och lagat mat till familjen. De senaste åren, speciellt efter covidpandemin, har man dock i allt större utsträckning börjat se grupper av äldre kvinnor med sneakers på fötterna promenera runt i grannskapet. Och med det härliga klimatet som vi lever i här i Andalusien, vem kan klandra dem?

Mer om kläder och accessoarer

Så snart hösten kommer tar spanjorerna fram sina jackor och kappor, höga stövlar, falska pälsboas och matchande hattar. När det är säsongsbyte i kalendern är det säsongsbyte för spanjorerna, trots att temperaturerna i september, oktober och till och med i november nästan kan påminna om sommartemperaturer för nordeuropéer. I mitt kvarter börjar folk prata om el invierno (vintern) så snart temperaturen sjunker under 15 grader och det första regnet faller. Därför säger också lokalbefolkningen att vi går från sommar till vinter över en natt, trots att nordeuropéer nog skulle definiera det mesta av den andalusiska ”vintern” som mild höst eller vår. Och när vi ändå är inne på höstväder, så ställs naturligtvis alla evenemang, inklusive barnens fotbollsträning, in om det faller bara några droppar regn.

Det finns alltid en eller annan anledning till att klä upp sig här i Spanien, och ingen blir förvånad om man kommer iklädd sina finaste kläder och högklackade skor när man handlar mat eller tar en kaffe på närmaste café eller bar. Och speciellt på söndagar klär hela familjen upp sig. Samtidigt är det också vanligt och accepterat att inte klä sig i svart vid begravningar i spanska byar, något som skulle anses både ohyfsat och outbildat i Sverige. Men rent generellt läggs det lika stor vikt vid att se fin och välskött ut som att hålla hemmet städat och trottoaren utanför ens hem ren.

När det gäller spanska accessoarer så är solfjädern ett måste för nästan alla tillfällen och under större delen av året, och solfjädern är inte bara för den moderiktiga (för solfjädrar är mode…), utan den är ett måste för att den faktiskt fyller en funktion. Solfjädern är ett av de mest praktiska och effektiva verktygen som uppfunnits av mänskligheten. Den är lätt, billig och enkel att ta med, och så är den tyst och mer hållbar än någon annan typ av fläkt. Ingen spansk kvinna, eller man dessutom (det finns speciella modeller för män), med självrespekt går till ett bröllop, en konsert eller en restaurang utan att ta med sig en abanico. De flesta spanjorskor har ett dussintal att välja mellan i sin garderob, för solfjädern bör naturligtvis matcha klädseln. En sak är säker och det är att solfjädern ska med! Vid en tillställning med skandinaver på Costa del Sol i höstas upptäckte jag att jag var den enda som hade en solfjäder. Hade detta varit ett spanskt evenemang hade man kunnat slå vad om att nästan varenda en av besökarna, i alla fall de kvinnliga, hade suttit och viftat med sina solfjädrar. Så, tycker man att värmen är besvärande bör man helt klart anamma denna vana från lokalbefolkningen.

Bilkörning och trafikregler

Spanien sägs ha Europas (eller möjligen världens)…) mest komplicerade och omfattande trafikregler, och kanske är det just därför som spanjorerna också är ett av de folk som bryter mot flest trafikregler. Mycket har sagts om de livsfarliga omkörningen strax före en kurva eller när förare spontant beslutar sig för att korsa rakt över tre körfält i en rondell utan att använda blinkers. Glöm alla stereotyper för lata spanjorer – när de är ute och kör kastar de ut både det ena och det andra genom fönstret (ihop med soporna de har i fordonet). När de kör kommer svordomarna i sin fulla version, i kombination med ett frekvent användande av bilens tuta. Det vanligaste trafikbrottet i Spanien är fortkörning, men även olovlig körning utan körkort, försäkring eller ITV (besiktning) står högt på listan. Som tur är har rattfylleri blivit aningen mindre vanligt på grund av kontroller och dryga böter, men de flesta kör fortfarande hem från en trevlig sammankomst med både vino och cava innanför västen.

Siesta och arbetsvanor

Siesta är en nästan ”helig” spansk tradition. Frågar du en andalusier varför de fortfarande har siesta, kommer de att skylla på sommarvärmen. Naturligtvis har de en poäng när de säger så, även om folk nu för tiden jobbar hela dagen, utan avbrott, i lika hög värme i andra länder. I Madrid och andra större städer i norra Spanien har många företag slutat att dela upp arbetsdagen i två delar, men det dröjer nog ett tag till dess att detta ändras i mindre Andalusiska städer. Siesta, som normalt hålls kl. 14–17, är inte samma sak överallt och kan variera en aning beroende på dag och naturligtvis på vem som står bakom disken.

Dessutom tar spanska arbetare normalt även en rast (frukost-/förmiddagsrast) på cirka 30–45 minuter varje dag. Därför kan det rekommenderas att man undviker att gå till banken eller postkontoret vid 10-tiden, för man riskerar nämligen att stöta på en sur person bakom disken som nu måste ta hand om den ständigt växande kön av kunder. Andra bisarra bankvanor är att bankerna bara tillåter sina kunder (som betalar dyrt för dessa tjänster) att betala vissa räkningar eller göra vissa transaktioner på bestämda dagar och tider. Det kan till och med få personen utrustad med det allra bästa tålamodet att plocka fram några av de mest saftiga spanska svordomar. Men vi älskar ju ändå Spanien, på både gott och ont, för vad skulle detta land vara utan dess många underliga vanor och särdrag…

(Källor: andalucía.es, The Local och Culture Trip)