Tjurfäktning till debatt

Att många spanjorer tror att djur inte har en själ, det förstod jag tidigt då jag flyttade till landet för många år sedan. Att det inte har blivit bättre med tiden, har dock trots allt kommit som en överraskning för mig. Det går nästan inte att beskriva med ord hur ledsen och arg jag blir när jag ser hästar och åsnor stå på en plats, där marken är torr som fnöske, utan varken vatten eller mat, och med ett rep bundet kring det ena benet. Jag tar automatiskt laddgrepp, när jag ser vuxna människor sparka deras hundar. Barnen är inte bättre de, men vilka förebilder har de att följa? De skulle inte falla mig in att köpa burhönsägg i matbutiken. Och jag blir spritt språngande galen när jag ser grisar fastträngda i stora lastbilar. Detta sker dessvärre på många platser i världen, men nu är det alltså här jag bor. Och det är det samhälle, som jag är en del av, som jag förhåller mig till.

Att spanjorerna kan finna sig i att tortera djur till döds för ren underhållning, är det mest ociviliserade och mest medeltida, jag någonsin har sett. Och alla de lama förklaringarna om, att tjurfäktning är en konst och en del av en gammal kultur, betyder ingenting, om samma nation vill uppfattas som ett modernt samhälle och vara en värdig medspelare i t ex EU. Jag känner mig dessvärre rätt så ensam med min åsikt. Ingen törs göra någonting åt det. Varför? För att det i grund och botten inte alls har någonting med kultur att göra. Tjurfäktning är en pengamaskin, som just därför försvaras av regering, opposition, kungahus och media, var matadorerna framställs som stjärnor på samma sätt som landslagsspelare, skådespelare och fotomodeller. Förbudet mot tjurfäktning, som förra året infördes i Katalonien, har som bekant satt igång debatten på allvar – och vi stödjer och följer den pågående kampen i En Sueco.
Det är inte bara i Katalonien som tjurfäktning står föremål för en het politisk debatt. I Andalusien höjs nu också kritiska röster. Den 20 april 2010 startade De Gröna en kampanj, som har till mål att samla in 75 000 underskrifter för ett förbud mot tjurfäktning. De får stöd av djurrättsorganisationen CIMA från Córdoba, medan PP och PSOE avvisar varje förslag som kan leda till ett förbud. Luis Pizarro (PSOE), medlem av det andalusiska parlamentet menar, att det finns en utpräglad samstämmighet kring bevarandet av tjurfäktningen bland Andalusiens politiska institutioner. En Sueco omprövar denna samstämmighet under en intervju med Ignacio Herrera de la Muela, direktör för tjurfäktningsarenan i Ronda.

Ritual för tjurens ädelhet
Debatten kring tjurfäktningen kan på ett sätt kokas ned till frågan kring djurens lidande, men för Ignacio Herrera de la Muela handlar det också om bristande förståelse för idén bakom tjurfäktningen. ”Det finns ingen stor förståelse för idén om ädelhet i samband med ett dödsdömt djur. För mig representerar det ett kulturarv, en ritual, var offringen av djuret, paradoxalt nog, är en tillkännagivelse av djurets ädelhet”, förklarar han, men tillägger i samma andetag:
”I min familj var vi dock inte mycket för tjurfäktning, vilket är fallet i många spanska familjer. Man ansåg att det inte var någonting för barn, så många barnfamiljer deltog inte i hyllandet av denna tradition. Det var någonting som var avlägset för vår familj, men samtidigt levde vi vid sidan om tjurfäktningen som någonting folkligt och vardagsaktigt”.
Ett sådant uttalande kan framstå som rätt motsägelsefullt när det kommer från en direktör för en tjurfäktningsarena. Men Ignacio Herrera de la Muela lyfter också fram de, för honom, positiva och rant av vackra aspekterna av tjurfäktning:
”Jag tror, att för många bidrar den blodiga kampen till en förmörkelse av estetiken i en annars unik konstform . Det är en konst, som har anknytning till balett och moderna dans, var rytmen och spänningen eskalerar i takt med matadorens skicklighet som tjurfäktare och i samspel med tjurens duglighet”, säger han.

Kataloniens blinda frihetskämpe
Då jag frågar om förbudet i Katalonien, kan den apolitiska direktören inte hålla tillbaka sin mening: ”Jag är inte intresserad av politik, men gällande debatten om förbudet tycker jag, att det har härskat en oärlig diskurs i det katalanska parlamentet, såväl som i medierna. De, som la fram förslaget var väl medvetna om, att det inte bara handlade om ett förbud mot tjurfäktning. Det finns andra faktorer som spelar roll, då nationalisternas enda drivkraft är att förbli absurda frihetskämpar eller blinda förespråkare av obegripliga konflikter”, säger han och återgår till utgångspunkten för debatten:
”De grymheter som tjurarna lider, sker inte oftare på en tjurfäktningsarena än gällande så många andra djur. Jag tror, att tjurfäktningens dagar är räknade först när det inte finns fler vilda tjurar att kämpa mot. Och när det inte längre finns tjurfäktare som är villiga att sätta livet på spel för att leverera denna konst, som vi förväntar av dem”, säger han som avslutande kommentar.
Den rådande meningen i Andalusien förblir i en gråzon. Vi lämnas kvar med det eviga dilemmat mellan att vilja bevara tjurfäktningstraditionen, som samtidigt är ett föremål för en tynande förståelse bland nutidens spanjorer.

Det katalanska parlamentet beslutar sig för att ha kvar tjurrus
Även om det katalanska parlamentet har beslutat att förbjuda tjurfäktning, röstade 114 medlemmar av det lokala parlamentet senare för att bevara tjurrusen och de ”populära” correbous, där man knyter fast halm kring tjurens horn och tänder eld på halmen.
Endast 14 röstade emot.

Ologisk lagstiftning i Extremadura
Extremaduras regionråd förbjuder los correbous från den 1 januari 2011, trots att det inte är en regional tradition.
Ordförande för Extremaduras lokalregering, Fernández Vara, erkänner att det inte finns något direkt samband mellan förbudet och de befintliga tjurfäktningstraditionerna i regionen, men att beslutet ska ses som ett uttryck för regionens politiska ställning i tjurfäktningsdebatten.