José Luis Rodríguez Zapatero - en politisk dödsruna

De troendes ansikten utstrålar glädje och eufori. De jublar och ropar samt viftar med flaggor, röda ballonger släpps ned från taket. Tal efter tal utlöser klappsalvor och vänskapliga ryggklappningar. Publiken är speciellt förtjust i den sista personen på podiet. Han påminner om en romersk kejsare iklädd jeans. En segrare som naivt tar emot folkets hyllning med öppna armar och blå ögon. Hans hår är fortfarande svart, hans ungdom är fortfarande oskyldig, men man kan ana rynkor och påsar under ögonen av tiden, som kommer.
Det var tre år sedan som PSOE och José Luis Rodríguez Zapatero hade vunnit parlamentsvalet och statsministerposten, och han förväntades återvinna den igen ett halvt år senare.
Året var 2007, det var september och han var på besök i Málaga, där han och andra partimedlemmar, bl.a. Manuel Chaves som fortfarande var ledare för den andalusiska lokalregeringen och Magdalena Álvarez som fortfarande trodde att hon skulle vara minister för Fomento under flera år framöver, tillsammans med de lokala medlemmarna av det regerande partiet, firade sig själva och varandra. Statsministern var populär och tiderna var goda.
På den tiden var det så.

Memoarerna kan påbörjas
José Luis Zapatero ställer inte upp i valet igen, det som är tidigarelagt, från mars 2012 till november 2011, den 20:e denna månad. Det lät han meddela redan i april varefter Alfredo Pérez Rubalcaba tillträdde som spetskandidat.
Zapatero var helt övertygad om att två perioder var tillräckligt och att han och partiet har fått landet och ekonomin på rätt köl. Kort sagt är arbetet avklarat. Officiellt. Mindre officiellt så är han trött och utmattningen har för länge sedan spridit sig till partiet, där den nya toppkandidaten, Alfredo Pérez Rubalcaba, har svårt att få gehör för sina idéer.
Det har också varit några turbulenta år, med en del stora upp- och nedgångar. Från det nämnda segerruset till dagen med baksmälla och abstinens efter ruset.
Men Zapateros historia börjar, som allt annat, i börjad. Denna gång på ett udda, originellt men samtidigt naturligtvis tragiskt sätt.

Statsminister vid en tidpunkt
Egentligen var det meningen att Partido Popular skulle vinna valet 2004 men ödet hade som bekant en annan plan. Så sent som bara en vecka före valdagen den 14 mars – resultat från eventuella senare undersökningar får enligt lagen inte offentliggöras – visade de flesta opinionsundersökningar att PP var populärare än PSOE, och de flesta spanjorer och andra åskådare förväntade sig att de konservativa skulle få majoritet – som de hade fått fyra år tidigare då partiet fått 183 mandat.
Samtidigt skulle stafetten byta händer från José María Aznar López till en viss Mariano Rajoy Brey.
Även PSOE hade en ny kandidat i den unge José Luis Rodríguez Zapatero. Nykomlingen hade minskat avståndet till favoriten, men ingen kunde på allvar tro att han skulle vinna.
Men så inträffade 11M. 191 människor dödades och tusentals sårades när bomberna sprängdes tidigt på morgonen den 11 mars på tågen vid stationen Atocha i Madrid.
Samma kväll menade José María Aznars regering att ETA stod bakom attentatet, trots att det senare kom att visa sig vara muslimska extremister med anknytning till al-Qaida. Det beklagades dagen efter i bl.a. El País, vari man beskyllde statsministern för att ha gett ETA skulden i stället för islamisterna, som redan hade hotat med attentat på grund av Spaniens deltagande i krigen i Afghanistan.
Om det var i protest mot PP:s uttalande, eller i fruktan för ytterligare terrorattentat, det vet ingen, men faktum är att det var PSOE:s vallöfte om att man skulle dra sig tillbaka från Irak, och ett annat faktum är att partiet vann valet med 164 mandat mot PP:s små 148.

De första åren med krig och fred
Den första regeringsperioden utmanade regeringen på flera områden, men den andra var monoton – kris, kris, kris. Men det kände inte den nyutnämnda statsministern till ännu och han satt oförtröttat igång med att förändra världen.
Snart efter valsegern och adressändringen till Moncloa-palatset beordrade han hem de spanska styrkorna från Irak. Det skedde redan i maj, vilket stred mot avtalet som den tidigare regeringen hade ingått med USA. Det i sin tur skapade en kylig relation till dåvarande president George W. Bush, samtidigt som andra statsledare uttryckte att Spanien hade gett efter för terroristernas krav.
Men Zapatero hade hållit sitt vallöfte.
Han har själv vuxit upp i terrororganisationen ETA:s långa skuggor, och när det kommer till kampen mot den patriotiska terrorismen så har han inte gett vika, men försökt att genom en dialog få ett slut på våldet som under de senaste 50 åren har kostat 858 personer livet.
Hans inställning liknade Tony Blairs förhållande till IRA i Nordirland, och Zapateros dialog med den baskiska organisationen via en schweizisk mellanman kunde ha burit frukt. Men ETA bytte melodi mitt i en vapenvila och sprängde den 30 december 2006 en bomb på 200 kilo vid Madrids flygplats Barajas varmed två personer dödades.
I kölvattnen av bomben följde en intensiv jakt på ETA-aktivister och även om det idag sitter betydligt fler medlemmar bakom galler så skulle det inte bli Zapatero som skriver på för permanent vapenvila och en slutgiltig lösning på det förflutna.

Mjuka värden
I det stora hela kommer Zapatero bäst ihågkommas, i alla fall respekteras mest, för fokuseringen på de så kallade mjuka värdena. Riktiga människors verkliga problem och liknande.
Det var också tanken bakom Spaniens första omsorgslag, Ley de Dependencia, som infördes 2007. Fram till dess hade det inte funnits någon organiserad form av hjälp till handikappade eller äldre såsom vårdhem, daghem eller hemhjälp, men det infördes med hjälp av denna lag.
Den andre minoritetsgruppen som Zapatero kommer att bli ihågkommen för att ha hjälpt är homosexuella, som han redan under 2005 fick samma rättigheter som alla andra. Det vill säga att de sedan dess har rätt att gifta sig, adoptera, testamentera m.m. Zapatero beskylldes av både kyrkan och den yttersta högerfalangen för spolierande av spanska familjer. Inte heller hjälpte det med att fler kvinnor tillträdde politiken och att också fri abort blev tillåtet, om än lite senare. Men Zapatero menade själv att han skapade glädje hos en mängd människor.
Förövrigt gjordes under dessa år investeringar i infrastrukturen, såsom spår till höghastighetståg, det byggdes nya hamnar och flygplatser, varav en del ännu inte har tagits i bruk, liksom att flera regioners stadgar om autonomi, bl.a. den katalanska, godkändes.

Valet 2008
Generellt var de flesta spanjorer nöjda med regeringens arbete när nästa val, det 10:e sedan återinförseln av demokratin, ägde rum den 9 mars 2008.
Under 3 av de senaste 4 åren hade Spanien faktiskt ett budgetöverskott, trots att arbetslösheten började bli svår att tygla. Det viktig-aste vallöftet var därför ökad sysselsättning.
PSOE fick 43,87 procent av rösterna mot PP:s 39,94 procent och vann därmed 196 mandat, fem fler än 2004.

Fallet från då till nu
Det som dessvärre många kommer att komma ihåg José Luis Zapatero för är att han därefter tog så lång tid på sig att erkänna att Spanien hade ett stort problem. Efter att krisen hade börjat, och man i andra länder förklarade den som ett faktum, insisterade han länge på att krisen inte skulle komma att beröra Spanien, och senare blev det som för alla andra.
Upprepade gånger talade han om gröna spirande skott, som vi kunde höra, men inte se. Arbetslösheten kröp sig upp mot 21 procent, dubbelt så hög som det europeiska genomsnittet. Kommunerna, staten och regionerna led alla ekonomsikt, speciellt efter att bostadsbubblan spruckit.
Först skulle ekonomin sparkas igång med hjälp av offentliga investeringar i mer infrastruktur, renoveringar av gamla byggnader osv. Därefter, förmodligen på uppmaning av Barack Obama och EU-kommissionen, drogs det i nödbromsen. Sedan dess har de flesta arbeten stått stilla och många privata företag har ännu inte fått betalt för utfört arbete. Värst har det varit i de 17 regionerna, och trots att Zapatero tillsatte den dåvarande ledaren för den andalusiska lokalregeringen, Manuel Chaves, på posten som minister för regionerna, gick det inte att hålla ekonomin i schack.
Senare blev statsministern tvungen till att införa arbetsmarknadsreformer som gör det billigare för verksamheter att avskeda överflödig och oönskad arbetskraft, vilket annars var otänkbart för de flesta socialister och tabu inom fackföreningskretsar.
Det infördes flera sparpaket som skulle reducera underskottet i statsfinanserna från 11,2 procent året innan, nio procent under föregående år till sex procent i år och tre procent, vilket EU föreskriver, under 2013. Bl.a. höjdes momssatserna, en tidigare suspenderad förmögenhetsskatt återinfördes och tiden sedan 2008 har i allmänhet använts för att lugna det ekonomiska monstret.
Det har även betytt att det inte har fokuserat på många andra delar.

Nedräkningen till glömska eller förgyllning
I juli fick Zapatero lov att till slut inse att han var tvungen till att utlysa val, det val som kommer att hållas 20 november. Därefter överlåter han nycklarna till La Moncloa-palatset, de nycklar som han själv fick ta emot 2004 när framtiden såg ljus ut.
Om hans eftermäle också blir bra, eller om han döms för många människors förlust av förmögenhet samt förnuft och förhoppningar – vilket inte var syftet med denna politiska dödsruna – kan självklart bara tiden utröna.
Det ska även bli spännande att se om den endast 50-årige Zapatero kommer att bli en ny ambulerande politisk gudfader som sin föregångare Felipe González. Han förlorade makten 1996 efter 14 år som statsminister då väljarna ansåg att han och regeringen hade förlorat kontakten med verkligheten.
Om sitt eftermäle har José Luis Zapatero själv sagt:
”Jag är säker på att Aznar trodde att allt som han gjorde var fantastiskt. Jag vet att jag har varit riktigt bra på en del saker samtidigt som det finns annat som jag inte har förstått, och det är nog så jag skulle vilja bli ihågkommen”.
Och det är just så som han kommer att bli ihågkommen för dagen i Málaga.