Barranco Blanco eller i folkmun: Tyskdalen

Några kilometer väster om Alhaurín el Grande ligger en grytliknande terrängformation omgiven av åsryggar på alla kanter. Nere i botten av denna formation, men även på toppen av en av åsarna, ligger det några ensamma hus, med ett ordentligt avstånd till närmaste granne. Bland de skandinaver som känner till denna plats har det skapats en myt om att detta var en plats där tyska militärpersoner av hög rang, snart efter andra världskriget och i samförstånd med Franco-regimen, slog sig ned och närmast i skymundan skapade ett samhälle väl avskiljt från omvärlden. Antagandet att det var någonting misstänksamt med detta samhälle stärks av att det idag finns rester av en vaktstuga vid den enda infartsvägen till området.

För att inte behöva komma ihåg det svåra spanska namnet, Barranco Blanco, har platsen kommit att kallas för Tyskdalen, av skandinaver.

Uppmuntrad av andras nyfikenhet bestämde jag mig för att ta reda på mer om denna plats. Efter lite research kom jag i kontakt med en av de boende längst nere i dalen. Hans namn är John Hughes och han är gift med en svensk kvinna (Annika). Detta var ett ovanligt tillmötesgående par och John berättade allt han visste om platsen för mig. Men då de bara har bott i dalen sedan någon gång 1990 så visste han inte så mycket om tiden i dalen innan dess.

De första bosättarna
För att få veta lite mer om hur det hela började, försökte Ingvar Torsholt och jag att komma i kontakt med andra boende. Vi begav oss ut i området och knackade på stängda dörrar i hopp om att någon skulle vilja öppna för oss. Men de flesta husen såg obebodda ut och de få som öppnade kunde eller ville inte hjälpa oss. Precis när vi höll på att ge upp hittade min fru en blogg på Internet, publicerad den 20/6 2008, på Hitlers 120-års dag. Artikeln berättar en historia om tyska nazister som i slutet av och efter andra världskriget sökte sin tillflykt i Spanien, för att komma undan de rättsliga förföljelserna i hemlandet. De bildade ett antal kolonier, speciellt i Andalusien. Spansk lag såg under Franco-tiden alla nazister som oskyldiga oavsett vad de hade gjort, så ingen av dem som efterhand blev efterlysta utlämnades till Tyskland eller andra länder. Då Franco dog var det många av dem som sökte tillflykt i Sydamerika. Barranco Blanco är nämnd i artikeln och det står att Franco upprättade en ”stugby” i trakten för sina tyska vänner. Och den enda vägen in till byn vaktades av Francos civilgarde. Platsen valdes med hänsyn till den vackra naturen och för att det fanns en tjärn för öringsfiske där. Det uppfördes även en tysk restaurang på platsen. Den nämnda artikeln kan man hitta på: www.nazidieselpunk.devhub.com/blog/category/history.

Generellt om dalen
John Hughes och hans fru kom till Spanien för 22 år sedan och bosatte sig längst ner i Tyskdalen efter att båda gått i pension. Han menar att det då fanns runt 20 villor i området och att ca hälften var bebodda året runt. Han och hans fru är helårsboende.
Han kände många av de boende och de var en blandning av många nationaliteter, bland bodde här danskar, holländare, engelskmän, belgare och tyskar. Men det var inte organiserat på något sätt, så det togs aldrig några beslut om att t ex förbättra vägarna. Så en del av vägarna är näst intill oframkomliga på grund av långvarig erosion. Men genom tiderna har det tagits enskilda initiativ till inkomstbringande verksamheter, som det fortfarande finns spår av. Någon har försökt att starta en fiskodling och byggt upp en rad vattentankar, troligtvis till förvaring av yngel i olika åldrar, den ligger nu som en synlig lämning efter en verksamhet som inte hade livets rätt. Istället finns där nu en ridskola och en lekplats för motorcykelentusiaster. Följer man vägen till den södra delen av dalen kommer man till en byggnad som man omedelbart ser är för stor för att ha varit en enskild villa. Det visar sig att detta en gång i tiden var ett hotell med sex gästrum för hästsportintresserade. Då hotellet var i drift hade det upp till 12 hästar tillgängliga för gästerna.
Men det mest vidlyftiga projektet var det en holländare som stod för. Jag bodde i Holland i tio år från 1968. En holländsk underhållare, Rudi Carrel (1934-2006), hade stora framgångar inom holländsk TV, som värd för en serie underhållningsprogram. Allt eftersom hans popularitet ökade blev Holland för litet för honom och han flyttade till Tyskland, för att göra program för tysk TV i samma stil. Efter en tid blev han troligtvis en förmögen man. Någon gång, troligtvis under 1980-talet, tog han så initiativet och satsade en del av sina pengar på ett projekt i Barranco Blanco. Hans plan var att bygga flera hundra bostäder i området, en del säger 1 500 stycken. Men de fastboende var emot planen och utan stöd från kommunen lades projektet på hyllan. Men strukturerna till ett par hus hade redan byggt och står nu och förfaller.

Man skulle kanske tro att Tyskdalen är en lugn plats utan någonting som stör. Men John Hughes har en plågoande, det är ett vildsvin som nattetid trynar runt och grymtar när denne letar efter mat i naturen runtomkring hans hus.
Flod genom dalen
Det flyter en flod genom Tyskdalen. Om man följer denna till havet kommer man att upptäcka att den mynnar ut vid Sohailborgen i Fuengirola. Men i Tyskdalen heter floden Río Alaminos och är egentligen en biflod av Fuengirolafloden. Det som är speciellt med denna biflod är att den aldrig tycks torka ut. Jag besökte dalen i februari 2012 – då hade det inte regnat nämnvärt på över tre månader. Men floden hade rikligt med vatten och jag såg inga som helst tecken på torka.
Om man följer floden uppströms kommer man, norr om Tyskdalen, till en smal dal där man nästan får följa flodbädden för att ta sig fram. Så källan till floden ligger långt norrut.
John Hughes berättade att om man promenerar en bit längre längst floden från platsen där han bor kommer man till ett ställe där det strömmar upp vatten mellan några stenar. Människor som har undersökt området runt detta fenomen menar att de har funnit spår efter mänsklig aktivitet som kanske sträcker sig ända tillbaka till romartiden. Jag letade efter platsen, men fick ge upp på grund att den täta vegetationen. Han sa även att det på hans tomt, i marken, finns rester av det som en gång i modern tid varit ett hus, kanske ett där herdar övernattat.

På platsen där Río Alaminos flyter ut ur Tyskdalen leder den in i en mycket smal dalgång. Dalsidorna är så branta att det är omöjligt att ta sig fram till fots (jag provade och gav upp), det enda sättet skulle vara att vada i floden. (Det är kanske från det som platsen har fått sitt spanska namn. Barranco betyder nämligen klippa eller ravin). En gång under 1930-talet fick ett eller annat myndighetsorgan idén att man skulle kunna lösa eventuella vattenförsörjningsproblem i framtiden genom att göra en fördämning i denna smala dal för att därefter fylla hela Barranco Blanco-dalen med vatten under de regnrika vintermånaderna, så att man hade vatten under torra perioder. Faktumet att floden genom dalen alltid är vattenfylld gjorde denna idé mycket attraktiv. När man studerar dalen vid den smalaste platsen ser man att man kan få en ganska hög fördämning utan att man skulle behöva en enorm mängd material. Man kan se att man har utfört en del arbete innan man insett att jordmånen som vattenmassan skulle flyta över är så porös att vattnet skulle hitta sin väg under fördämningen och att man helt enkelt inte skulle kunna utnyttja det uppsamlade vattnet fullt ut. Därmed stoppades projektet. Men det som gjordes som förberedande arbete togs aldrig bort.

Vetskapen om detta projekt, som alltså blev arkiverat, löste ett mysterium. När Ingvar Torsholt och jag försökte ta oss till Tyskdalen från södra sidan, längst floden, kom vi över en märklig murkonstruktion på en platå ca 50 meter över dalens botten. Det var lagt några trattformade rännor var det verkade som om mängder av olika vätskor skulle ledas i en speciell riktning ned i ett stup mot floden. Vi lyckades inte ta reda på vad avsikten med detta hade varit. Men efter att ha fått reda på denna fördämning, som aldrig blev någonting, tycktes det står klart att dessa hade blivit konstruerade av denna anledning.

Ett tack till
John Hughes för all information om Tyskdalen och till Ingvar Torsholt för hans stora intresse för denna dal – ett intresse som smittade av sig på mig – och för att han hjälpt mig i insamlandet av information om dalen, bland annat genom att köra mig dit ett flertal gånger.