La Sueca gillar inte remakes av skandinavisk film

Det är så skönt att det börjar nalkas riktig sommar. Redan när vi bytte till sommartid spratt det till i hela min kropp!
Att vakna till livligt fågelkvitter och njuta av sena ljusa kvällar är ljuvligt. Tanken på varma sommardagar och mysiga kvällar får mig att le. Ett sätt för mig att mysa kvällstid, även under sommaren, är att titta på film.

Jag kommer ihåg min första, nästan ”slappar-sommardag” detta år, det var den 8 april. Solen sken. Så fort jag vaknade hoppade jag i bilen och begav mig av till ”min” strand. Det var inte bikinivarmt så jag satt i t-shirt och jeans men skorna sparkade jag av mig. Sen kom den bästa känslan på hela året, att för första gången för säsongen gräva ned fötterna i sanden!
Efter denna härliga stranddag ville jag förlänga känslan av mitt avslappnade jag med att gosa ned mig i filmsoffan med den amerikanska versionen av filmatiseringen av Stieg Larssons bok ”Män som hatar kvinnor”, dvs. ”The girl with the dragon tattoo”. Jag såg den svenska version-en direkt när jag fick tag på den här nere på kusten. Trots att den kanske inte följer boken till punkt och pricka, den är kanske inte lika detaljrik, så får den ändå med allt som behövs för att följa storyn. Jag gillade den.
Nu var det alltså dags för den amerikanska versionen, med Daniel Craig och Rooney Mara i huvudrollerna, och var förväntningarna höga. Men som så många gånger med en berättelse som berättas två gånger, speciellt en berätt-else tolkad av ett annat land, föll den för mig – pladask. Vad har de gjort med Stieg Larssons berättelse? Visst att den amerikanska filmen kanske är mer korrekt i förhållande till boken än den svenska, men nej. Amerikaner som talar med svensk brytning och säger ”hej hej” till varandra på svenska, varför? Huvudrollsinnehavare som talar engelska och sedan statister som talar svenska? Gestaltningen av Stockholm samt dess förorter? Sedan när de försöker sig på mystiken kring morden och stämningen i boken, det blev bara långtråkigt och lamt. Det kändes som om jag kunde lämna soffan och gå och laga middag under tiden. Och när det gäller, ska vi kalla dem actionscenerna, så blev det bara för överdrivet – som dock det mesta är som är ”Hollywoodiansk”.
I den svenska versionen har de lyckats bättre. Där har man uppnått en mystik som för storyn framåt, istället för att bara vara lama scener utan dialog och irriterande musik. Brytningen i språket är inte larvigt – talas det engelska så görs det med svensk brytning, för det gör svenskar. Man känner igen Stockholm. De så kallade actionscenerna är inte ”Hollywoodianskt” krasch-boom-bang. Ibland är det lite fartfyllt, men motorcykeln flyger inte fram snabbare än vad den gör i verkligheten. Istället byggs en känsla av obehag mot dessa kvinnohatande män fram, som inte lyckats i den amerikanska tappningen. Jag har nog tröttnat på actionscener.

När jag sitter här och tänker på det så förs mina tankar till Ingmar Bergman, som måste vara den klaraste stjärnan på himlen med att filmatisera och berätta historier och öden. Tysta, långa, känsloladdade pauser, som berättar allt. Helt tvärtemot Hollywoodfilmer där allt måste talas om i dialogen, eller i bilder, med öronbedövande musik. En gnutta av någonting liknande har man nästan lyckats med i den svenska filmatiseringen av ”Män som hatar kvinnor” – allt behöver inte sägas, det kan kännas.

Många säger väl att det är ”svensk torrhet”, men okej, då är jag torr, för jag är svensk, men Bergman var ett geni.

Hur som helst har Stieg Larssons filmer gjort succé, även i amerikansk tappning, även om jag inte tyckte om den.
Under våren har jag, och ska fortsätta under lata sommarkvällar, börjat se fler skandinaviska produktioner. För vi är bra. Se bara på den danska TV-serien ”Förbrytelsen” som är i toppklass. Den hyllades högt av engelskmännen när BBC köpte in den, på engelska ”The Killing”. Även den har exporterats till USA. Då utspelar den sig i Seattle, dock utan dansk brytning. I recensionerna benämns den som i bästa Twin Peaks stil. Men återigen är ursprungsversionen bäst, den danska alltså.

Nu ser jag fram emot att se Jo Nesbøs ”Huvudjägarna”, som jag inte hunnit se ännu. Naturligtvis menar jag den norska produktionen som hade premiär hösten 2011 (i Spanien släpps den senare i år). Även denna tror jag kommer vara bättre i original än i Hollywoodtolkningen, som är att vänta när inom snar framtid.

Till slut måste jag dock säga, trots att jag inte gillar deras remakes, att jag tycker att det är smickrande för vårt Skandinavien att uppmärksammas så, även i Hollywood. Det är vi värda!