Córdoba och Medina Azahara – den europeiska kulturens vagga

Att Córdoba är den europeiska kulturens vagga går inte att bestrida. Här, där den väldiga floden Guadalquivir svänger har det legat en stad sedan urminnes tider. Staden var huvudstad i den romerska provinsen Bética, vilket otaliga ruiner vittnar om. Men det var under morernas herra-döme som staden nådde sin guldålder. På 900-talet var Córdoba världens största kända stad med över en halv miljon invånare. Den hade även en blomstrande kultur, som omfattade Europas finaste universitet med högt ansedda institut inom medicin och arkitektur. Det var självklart att en sådan stad skulle ha en moské, som kunde mäta sig med den i Mecka, och av den anledning lät de sittande kaliferna under flera år bygga det som skulle bli Europas största och finaste moské: La Mezquita de Córdoba. Fortfarande idag står moskén där och vittnar om svunnen storhet och även om de efterföljande kristna monarkerna inte kunde dra sig från att ”pynta” lite på den islamiska helgedomen, så att den kom att se lite mer katolsk ut, så är moskén fortfarande idag en av Spaniens största sevärdheter och ett enastående monument. När man därtill lägger alla stadens andra sevärdheter, samt den nyrestaurerade ruinstaden Medina Azahara 6 km väster om staden, ja då måste man ju bara åka till Córdoba.

Jag vet inte hur andra har det, men allt efterhand som jag blir äldre, blir min förkärlek till lyxiga hotell bara större och större. Vi hade tittat på ett fyrstjärnigt hotell ”Las Casas de la Judería”, som är ett ombyggt palats innanför stadsmurarna, men tillslut beslutade vi oss för att 200 euro för ett dubbelrum var lite väl mycket. Därför var glädjen stor när Erik kom på att man genom Logitravel kan få ett rum till halva priset. Så tillslut blev det i alla fall så att vi kom att bo mitt i smeten, i de vackraste omgivningarna, för 100 euro och det var det värt, se: www.casasypalacios.com.

När man kommer till Córdoba söderifrån är det bara att följa skyltarna mot centrum. Sedan parkerar man på parkeringsplatsen som heter ”Centro histórico”, som ligger precis ovanför Puerta de Sevilla, som leder in till den gamla stadsdelen. Den första sevärdheten som man kommer fram till är de gamla kungliga stallarna ”Las Caballerizas Reales” från 1570. Här stod de kungliga hästarna uppställda och här upprättades den hästras som skulle komma att bli en av världens finaste: den andalusiska hästen. Stallarna används fortfarande idag och om man sticker in huvudet på gården kan man se de fina stallarna och omgivningarna. Har man dessutom lite tur kan man se ryttare som tränar sina hästar. Titt som tätt ges det också föreställningar, så om man tycker om andalusiska hästar så är Córdoba den rätta platsen att besöka.

Precis bredvid stallarna ligger El Alcázar de los Reyes Cristianos som är byggd ovanpå de arabiska kalifernas palats och man kan fortfarande se baden och trädgårdarna. När Córdoba föll i de kristnas händer 1236 skulle kalifens praktfulla palats byggas om så att det ”passade katolsk estetik” som man sa och så blev det. Det var här som de katolska kungarna bodde när de besökte staden och det var härifrån som La Reconquista (återerövringen) av resten av Spanien utgick. Córdoba föll i de kristnas händer relativt tidigt och det var även här som inkvisitionen hade sitt huvudsäte. Apropå inkvisitionen kan man i det gamla judiska kvarteren se ett museum med tortyrredskap. Dock är det någonting som mina nerver inte riktigt kan ta, så dit gick vi inte.

I El Alcazar är de gamla baden, de vackra trädgårdarna och den romerska mosaiken särskilt intressant. När man 1959 ville riva en byggnad på La Plaza de la Corredera fann man en stor mängd mycket fin mosaik från romartiden. Man säger att mosaiken härstammar från en vacker villa som tidigare legat där. Denna mosaik kan man nuförtiden beskåda på en utställning på El Alcazar och den är utan tvekan något av det finaste som finns kvar sedan romarriket i hela Spanien.
Córdoba är tavernornas hemstad. Därför, när man blir hungrig, bör man leta upp en taverna, varav många av dem ligger i de gamla judiska kvarteren. En taverna kan nog betecknas som någonting mitt emellan en restaurang och en bar och om man tycker om tapas är det bara att gå in på en taverna och stilla sin hunger. Det gjorde vi och efter att vi hade gottat oss var det tid att hitta vårt hotell. Det hotell som vi valde att bo på ligger precis mitt i de judiska kvarteren, endast 200 meter från El Alcazar. Mer centralt än så kan man inte komma. Hotellet ligger i det som en gång var ett palats med tillhörande hus och det är idag vackert restaurerat. Rummen, som är mycket fina, ligger runtomkring tre innerpatior, som vart och ett av dem är dedikerat till en av de tre stora kulturerna som präglar Córdoba: den judiska, den arabiska och den kristna. Vårt rum, som låg på andra våningen, var mycket fint med utsikt över mezquitan, så det fanns ingenting att klaga på.
Och nu gäller det moskén, eller La Mezquita de Córdoba. Den ligger precis runt hörnet från hotellet, så inom loppet av 5 minuter stod vi på det vackra apelsintorget som ligger framför mezquitan. Idag utgör mezquitan Córdobas domkyrka, så det hålls hela tiden kristna ceremonier där, men byggnadens huvudfunktion får man lov att säga är att vara en megastor turistattraktion. Och det med all rätt – den är nuförtiden med på Unescos lista över ”Mänsklighetens kulturarv”. Det är en imponerande byggnad, vars like jag aldrig skådat. Jag blev förstummad och betagen av att gå runt i det som nästan kan liknas vid en skog av pelare inne i byggnaden. Denna stora skog, av dubbla pelare (där finns 856 stycken i marmor, granit, onyx och jaspis, krönta med randiga bågar i rött och vitt), är helt unik och jag fick en mycket speciell sinnestämning när jag gick runt därinne. Det är så speciellt att man bara måste uppleva ett besök i mezquitan i Córdoba. Mezquitan finns också med i boken ”1 000 platser man ska se innan man dör” från 2003.

Byggandet av mezquitan påbörjades redan 785 och fortsatte sedan under fyra kalifer, innan den stod färdig i all sin praktglans 987. För dem som bodde i Al Andaluz var moskén ”så bländande att det var obeskrivligt” och det sades att ”pelarna står som rader av palmer i en syrisk oas”. När man besöker mezquitan bör man enligt mig hålla sig ut efter kanterna av den stora byggnaden. På så sätt kan man på bästa sätt tillgodogöra sig intrycket av hur den ursprungliga moskén såg ut. Här kan man nästan gå vilse i pelarskogen. I mitten har man rivit pelare och byggt en kristen kyrka med välvt tak med alla pinaler som hör till det katolska. Det är inte precis en vacker syn och redan Karl V lät uttala sig om den kristna ombyggnaden: ”man har tagit någonting helt enastående och gjort om det till någonting ordinärt”. Man kan säga att mezquitan speglar både svunna och nutida tiders religiösa trakasserier. På ett sätt är det fantastiskt att så stora delar av den ursprungliga byggnaden har fått lov att stå kvar, när man tänker på den katolska kyrkans jakt efter ”katolsk renhet” under inkvisitionen.
Idag står la mezquita/la catedral de Córdoba som en symbol för både religiösa stridigheter och ömsesidig tolerans. I katedralen avspeglas de två religionerna och de lever tillsammans i en slags vapenvila. På grund av den stora betydelsen som moskén hade under islam har åtskilliga islamistiska grupper bett om att få lov att be där inne. Men det har resolut avvisats av både Påven och de spanska biskoparna. När en grupp islamiska turister var på besök i Córdoba 2010 och kände sig tvingade till att be inne i byggnaden uppstod ett våldsamt handgemäng mellan vakterna och turisterna, vilket resulterade i att många av dem arresterades. Man kan ju själv fundera över vad den händelsen säger om katolsk acceptans, men sett i ljuset av att byggnaden byggdes som moské och därefter togs i besittning av de kristna kan det ses som en överreaktion.

För helhetens skull måste det tilläggas att moskén byggdes ovanpå det som under visigoternas tid var en kristen kyrka, så det har varit en plats för religiös kamp i nära 2000 år. I ett av hörnen i moskén har man en utställning med de visigotiska fynden som man gjort under en av de otaliga utgrävningarna i byggnaden.
Det regnade när vi besökte Córdoba. Men trots det gick vi i runt längst stadens smala gator under ett par timmar för att se allting. Det vilar en speciell stämning över staden. Det är som om man kan märka av alla de forna tidernas kulturströmningar. Här finns resterna efter ett väldigt romerskt tempel, här ser vi en visigotisk begravningsplats, här ligger en judisk synagoga, här ligger de gamla arabiska baden, här ligger La Plaza de la Corredera från 1683, där det hölls tjurfäktningar och här tronar den ena katolska kyrkan upp sig efter den andra. Det hela har smält ihop till en stor harmonisk helhet som både vittnar om stridigheter och tolerans, om krig och fred, om kulturers blomstringstid och fall och människors strävan efter skönhet, makt och storhet.

En annan av stadens stora sevärdheter är den gamla romerska bron över Guadalquivir. Den ligger precis nedanför mezquitan och var under nästa 2000 år den enda bron över floden. Idag är den en mycket fint restaurerad gångbro med sitt torn i den ena änden och en triumfbåge i den andra.
Då de judiska kvarteren är avstängda för den mesta biltrafiken fick vi en mycket lugn natt i det gamla palatset och var redo för nya upplevelser dagen därpå. Vi skulle nu besöka den judiska synagogan och då den ligger nära hotellet var det mycket enkelt. Synagogan är fin i all sin enkelhet. På vägen dit gick vi förbi en staty av den judiske filosofen, läkaren och rabbinen Maimónides, som föddes i Córdoba 1135. Hans omfattande skrifter har haft stor betydelse för både dåtidens läkarvetenskap och teologi.
Nu handlar det om Medina Azahara eller som det officiellt heter idag: Madinat al-Zahra, som ligger 6 km väster om Córdoba. Madinat al-Zahra uppfördes på 900-talet som en form av stad för kaliferna. Här kunde de bo i vackra omgivningar på slätterna mellan Quadalquivir och Sierra Morena och här hade de maktens centrum, varifrån de styrde det mäktiga kalifatet Omeya. Det råder inga tvivel om att Madinat al-Zahra skulle vara höjden av exklusivitet och att det byggdes för att imponera samt för att visa kalifens makt.
Området var på den tiden uppdelat i en officiell del, där kalifen tog emot sina officiella gäster, samt en privat del, där han själv bodde med sitt harem. Idag utgör området en av de största arkeologiska utgrävningsplatserna i hela Europa och även om det verkar stort har man endast grävt ut en tiondel av det.

Under 2009 invigdes ett fint museum för Madinat al-Zahra av drottning Sofia, som ligger ca 2,5 kilometer från själva utgrävningarna. Därför tycker jag att ett besök bör börja med att man besöker museet, som har gratis inträde för EU-medborgare. I museet kan man se en utställning över de fynd som man har gjort under utgrävningarna. Men det mest intressanta är, helt utan tvekan, en 15 minuter lång film som visar hur palatset såg ut under sin storhetstid. Här kan man se den övergripande planen, den vackra arkitekturen och den fina inredningen, samt höra om seder, traditioner och ritualer. Det berättas att kalifen ville visa hur stor hans kärlek var till sin kärleksfru genom det enastående, vackra och överdådiga palatset. Filmen är på spanska men den har engelsk text. Efter ett besök i museet är det naturligtvis dags att se ruinstaden. Att ta sig upp dit gör man endast med buss, för det finns nämligen inga parkeringsplatser däruppe.
Ruinstaden kan verka lite kaotisk och det är svårt att förstå vad alla byggnadsrester har använts till, men trots det bör man ta sig tid till att promenera runt i de gamla gränderna och tänka sig tillbaka till dåtidens storhet. Man får visst erkänna att det som vi idag uppfattar som lyx tonar bort i ljuset av den överväldigande prakt som dåtidens kalifer omgav sig med. Man kan också tillägga att all prakt skapade upphov till ett massivt avund och stack som nålar i ögonen på alla andra makthavare. Det var för fint och för mycket, varför Madinat al-Zahra endast fick stå i ca 80 år. Staden blev offer för angrepp från konkurrerande kalifer och blev senare plundrad och förstörd. Så mycket lyx kunde man inte tillåta någon att omge sig med ostraffat. De många plundringarna som följde har resulterat i att det idag finns relativt lite kvar av de ursprungliga konstskatterna. Det som finns kvar kan som sagt ses i museet. Sedan är det bara gudarna som vet vart resten hålls gömt.
Hur som helst är en utflykt till Córdoba verkligen värd att göra, för både staden och Madinat al-Zahra ser lika trevligt ut som det gjort under de senaste 1000 åren. Dessutom är staden kandidat som europeisk kulturhuvudstad år 2016.