La Sueca - tji fick jag, skytte är ju kul!

I skrivandets stund lyssnar jag på sammanfattande nyheterna för helgen som varit. Helgen som inleddes med spekulationer om hur stor summa Spanien egentligen skulle komma att be om i hjälp från EU. Tätt följt av bekräftelsen på att det nu handlar om uppemot 100 miljarder euro. Snyggt jobbat Spanien – varför har vi inte sett några liknande, gigantiska siffror tidigare?
Sedan sport: fotboll, fotboll, fotboll – EM är i full gång.
I månader har jag följt med i krissnacket, som nu visar sig vara tomma ord. Kan vi lita på någonting? ”Nej då, Spanien behöver ingen hjälp, vi klarar oss fiiiiint”. Ja, landet har ju verkligen vunnit på att visa upp en fin yta och mörka landets siffror, eller hur.
Och så fotboll igen, fotboll, fotboll. Visst kan det vara underhållande ibland, men när det, efter ”100 miljarder euro” är det enda det talas om, nej, då sparkar jag bakut, eller ska jag säga skjuter en duva.

Precis det gör jag, ordagrant, någonting som jag aldrig hade kunnat tänka mig för ett tag sedan. Jag har alltid varit motståndare till vapen och allt runtomkring. En ren princip då jag inte på något sätt accepterar våld. Jag kan ju dock erkänna att en liten lintott med pilbåge sköt prick i de lappländska skogarna på pappas darttavla, men det var under de bekymmersfria barnåren.

Men, i mitt jobb ingår det att träffa människor vars åsikter, hobbys m.m. jag kanske inte alltid delar, så ett öppet sinne är a och o. Så är det när jag träffade Håkan Dahlby, Sveriges OS-guldhopp i London, som ni kan läsa om i detta nummer. Jättetrevlig kille, men aktiv inom en sportsgren som går ut på att skjuta, så även om det handlar om lerduvor är jag lite tveksam till hur jag ska hantera situationen när jag får uppdraget att träffa Håkan.

Dock är jag nyfiken, jag är alltid nyfiken på personen jag träffar, och jag ger mig iväg för att träffa Håkan på skjutbanan Club de Tiro Jarapalo i Alhaurín de la Torre. Intervjun sker inne på klubbens café och när det är dags för fotografering går vi ut till själva skjutbanan. Här får jag en närmare titt på hans bössa, en Perazzi, med hans namn fint ingraverat, men hålla i den, det vill jag inte.
Håkan förklarar hur saker och ting går till, demonstrerar teknik, samtidigt som jag fotograferar. Han ber mig gå undan en bit, så jag kan fotografera när han skjuter. Jag har aldrig varit så nära ett vapen som avlossas tidigare så tankar på att fota är som bortblåsta när jag hoppar till av de två kraftiga knallarna – han får skjuta igen.
Nu är fotograferande färdigt och jag går fram till honom för att tacka. ”Nu är det din tur Sara”, säger han, tar min kamera som han ger till sin vän Pia och tji får jag. Här står jag med en Perazzi i handen som kostar, ja inte vet jag, dessutom tillsammans med en av världens bästa skyttar i dubbeltrapp. Det enda som fungerar i mitt huvud är: Jag måste träffa. (Till råga på allt står den finska mästaren i dubbeltrapp och hans träningskamrater på läktaren bakom oss).

Bössan är tung, det måste jag erkänna, men jag ska bara träffa. Jag får instruktioner kring hur jag ska sikta, andas och tänka, undvika rekyl – så att jag inte flyger baklänges. ”Hojta till när du är färdig så skickar de upp två duvor”, säger Håkan.
Nu gäller det. ”Hepp”, piper jag… ingenting händer… ”HEPP!”, och där kommer de, två små orangea prickar och jag skjuter, mer eller mindre bara rakt ut. Helt utan fokus.
Håkan tar bössan, laddar om och sträcker fram den till mig. Jag ska försöka igen. Koncentration, fokus och: ”HEPP”. Där kommer den första lerduvan, jag följer den, skjuter, miss. Där är nummer två, jag följer bågen och tro det eller ej, jag träffar!
Applåder från läktaren, från Pia och Håkan, som tar bössan och laddar om. Jag är alldeles chockad – jag har träffat ett orange tefat. Det är nästan att jag vill sträcka händerna högt över huvudet och ropa ”YES, I did it”! För mig har jag presterat mer än ett OS-guld. Jag vill hoppa upp och ned och ropa: ”Jag träffade, såg ni, jag träffade!”. Men tack och lov, innan jag hinner göra bort mig har jag återigen bössan i handen och Håkan tätt intill som ytterligare en gång får mig att fokusera. Första duvan – träff, andra, miss.

Jag är mållös, har nästan helt glömt bort varför jag är på skjutbanan och helt bortblåst är att jag är världens störta motståndare mot skytte och vapen. Det här är ju roligt, utmanande och bara för att det finns olagliga vapen på gatorna och för att en del människor inte kan bete sig ska man inte göra som jag, totalt vända någonting ryggen.
Hela vägen hem har jag kvar vinnarkänslan i kroppen och ja, det här vill jag göra igen!

Dubbeltrap är kul och när fotbollsnyheterna nu byts ut mot OS kommer i alla fall jag hålla öronen spetsade den 2 augusti.

Gällande ekonomi och krisen, ja, jag kan ju säga att jag är glad att inte besitta några större förmögenheter att våndas över.