Internationella miljöorganisationer har kommit till kusten

The Transition Towns är en rörelse som har till syfte att göra samhället mindre beroende av fossila bränsleämnen och därmed minska belastningen på miljön. Nu har projektet nått Andalusien. Här visas varje månad en för ämnet relevant film med efterföljande föredrag hos FNAC i La Cañada (shoppingcenter i Marbella), i samarbete med Arboretum Marbella. En Sueco har varit med som åskådare.

Bakom de röda, teaterliknande draperierna börjar besökarna sakteligen hitta sina platser. Det är knappt 15 personer, men dessa lyssnar koncentrerat och förväntansfullt när arrangörernas representant presenterar filmen som snart ska visas. A Crude Awakening: The Oil Crash heter filmen vi ska se. Den visas på engelska med spansk undertext och det är en prisvinnande dokumentär om oljeutvinningen samt en del av de problem som världen kan komma att möta den dagen när vi inte längre har tillgång till billig olja. Filmen är oerhört välgjord med noggrann efterforskning och bygger på intervjuer med en rad energiexperter, politiker, tidigare OPEC-representanter (OPEC är ett gemensamt förbund för 12 oljeproducerande nationer), geologer och politiska kommentatorer samt klipp från nyhetssändningar och dokumentärer. A Crude Awakening: The Oil Crash kom ut 2006, så en del avsnitt är redan färdigdebatterade och andra är inte längre dagsaktuella, men det hindrar den inte från att vara otroligt intressant. Genom frågeställningen ”vad gör vi när världen får slut på olja?” tar den upp en av de största frågorna som mänskligheten står inför under de många kommande åren. Dokumentärer behandlar dessutom ämnet på ett seriöst och grundligt sätt.

När filmen är slut tar arrangörsrepresentanten ordet och fortsätter i filmens tema. Efteråt är diskussionen fri och debatten öppen. Trots att det är ett blygsamt antal besökare och FNAC-biografen är liten är det ett bra och relevant arrangemang, som på ett objektivt och ingående sätt försöker skapa uppmärksamhet kring ett ämne som redan nu innefattar en hel del och som under de kommande åren kommer att innefatta ännu mer.

Ambitiöst projekt
Från början är The Transition Towns en engelsk idé. Idén började i den lilla byn Totnes i sydvästra England och har idag vuxit till hela 39 projekt världen över. Konceptet innefattar en rad olika delar vars gemensamma nämnare är att fokus hålls på att minska utsläpp av miljöfarliga ämnen. Grundtanken är att man genom kunskap, bättre planering och möjligheter för att leva på ett miljövänligt sätt ska sänka sin energiförbrukning markant. Mer än 3 000 personer har redan tagit till sig livsstilen vilken har genererat i både intäkter och arbetstillfällen i de små samhällena, liksom att den även gjort vardagen mer flexibel och behaglig, kan man läsa på rörelsens hemsida.

I år tog rörelsen sitt första steg in i Spanien med en konferens i Madrid under april och nu har turen alltså kommit till Costa del Sol, var det i oktober kommer att hållas ytterligare en konferens. Arrangemanget kommer att besökas av högt profilerade föredragshållare, bl.a. medstiftare av The Transition Networks Rob Hopkins. Som upptakt till konferensen arrangerar Arboretum Marbella, som presenterar The Transition Towns på kusten, en rad filmvisningar som alla följer temat för mötet i oktober. Inträdet till FNAC:s minibiograf är gratis och den ligger nere i hörnet av shoppingcentret La Cañada. De kommande filmerna visas 14 september och 12 oktober, kl. 19.00.

För mer information, gå in på: www.facebook.com/ArboretumMarbella eller på: www.transitionnetwork.org.

Klimatkris med växtvärk

Medan The Transition Towns-rörelsen kämpar vidare i det lilla för att skapa förändring är det på ett helt annat plan som slaget ska stå, om klimatkampen ska vinnas. En Sueco har tagit sig igenom den senaste forskningen inom området och ger här en överblick över klimatsituationen just nu.

Temperaturen stiger, polerna smälter och vädret är oberäkneligt som aldrig förr. FN:s klimatpanel, IPCC, värderar att majoriteten av den globala uppvärmningen, med 90 procents säkerhet, beror på den ökande koncentrationen av växthusgaser i atmosfären, skapade av människan. Nog är det även så att de flesta forskare efterhand har erkänt att klimatförändringarna helt eller i alla fall delvis är skapade av människan och erkänner samtidigt behovet av signifikanta klimatpolitiska åtgärder. Redan nu har resultaten av ett konstant växande utsläpp av växthusgaser börjat visa sig, men den egentliga miljökatastrofen ligger fortfarande och lurar i framtiden, enligt flera pessimistiska experter.

Stigande temperaturer och extremt väder
Ett av de tyngsta bevisen på att det verkligen finns ett samband mellan utsläpp av växthusgaser och klimatförändringarna finns i de markanta temperaturstigningarna som jorden har upplevt i takt med de sista 100 årens intensiva industrialisering. Det har visat sig att 2000-talet, enligt FN:s meterologiska organisation (WMO), har varit det varmaste årtiondet sedan mätningarna började 1850. Nio utav de tio åren tog sig dessutom direkt in på listan över enskilt varmaste år, varav år 2010 toppar listan hittills. Även den amerikanska rymdfartsmyndigheten NASA rapporterar löpande om otraditionella klimatförändringar. Man har där beräknat att 2010 var 0,75 grader (Celsius) varmare än jordens genomsnittstemperatur under referensperioden, dvs. åren 1951 till 1980. Detta betyder att medeltemperaturen i världen nu ligger på 15 grader. Det förutsägs att denna siffra ska ha stigit med en grad till och med år 2020, samt ytterligare en grad till och med år 2050.
Ytterligare ett tecken på samband mellan klimatet och utsläpp orsakade av människan kan tolkas av att vädret blir allt mer oförutsägbart i takt med att utsläppen ökar. Mellan 1980 och 2006 har antalet klimatrelaterade katastrofer fyrdubblats samt ovanligliga väderfenomen och -rekord har näst intill blivit vardag. För att nämna några exempel se bara på England detta år som aldrig tidigare upplevt så mycket regn som under perioden april-juni och Ryssland, som bara under en dag i juli fick vad som motsvarar ett halvt års nederbörd. I de östra delarna av landet, i Sibirien, var situationen dock helt annorlunda. Här låg juni månads temperatur mellan sju och tio grader över det normala.
Extraordinärt var även vädret på Koreahalvön och i Brasilien. På Koreahalvön upplevdes den svåraste torkan på 105 år och i Brasilien den högsta temperaturen som någonsin uppmätts på det södra halvklotet i juni, 38,7 grader.

Väst, Kina och kylskåp bland de stora klimatbovarna
Inte helt överraskande är det den mest industrialiserade delen av världen såsom Kinas miljardbefolkning, som står för den klart största delen av växthusgasutsläpp. Totalt släpper väldens alla länder ut drygt 30 gigaton utsläpp i atmosfären . Av dessa står Kina för omkring sju, USA för ca 5,5 och Europa når knappt upp till 4,2. Det är saker som produktion, dålig isolering av bostäder samt trafik som orsakar stora delar av utsläppen, men även direkt harmlösa anläggningar som luftkonditioneringsanläggningar, kylskåp och isoleringsskum finns bland de stora klimatbovarna. Det beror bland annat på de så kallade HFC-gaserna som dessa produkter innehåller. HFC är en slags gas som används som ersättning för CFC-gasen, som är lika skadlig, som skulle minskas kraftigt enligt Montrealprotokollet från 1987. År 2010 lyckades det, som en stor seger i arbetet i bekämpningen av föroreningar, att helt stoppa användandet av CFC. Ironiskt nog – eller snarare tregedikomiskt – visar det sig nu att effekten på miljön av ersättningsprodukten är så hård att HFC-gaserna kommer att ha lika negativ effekt på klimatet som den samlade trafikmängden på hela jordklotet år 2050. Detta är en estimering framtagen av FN:s miljöprogram UNEP. Så, i en tid när fler asiater och afrikaner får råd till t ex kylskåp och när jordens befolkningsmängd ökar med ca 80 miljoner personer per år, kan helt grundläggande produkter vara bland de väsentligaste orsakerna till försämringen av klimatsituationen.

Fatala konsekvenser
Men, men. Är utsläppen av dessa växthusgaser och de medföljande klimatförändringarna egentligen så allvarliga? Ja, är det korta och enkla svaret. För mycket tyder på att det är den globala uppvärmningen som ligger bakom flera naturkatastrofer som torka, översvämningar, cykloner och orkaner, liksom att värmen gradvis minskar ismängden i världen. Bara på Grönland smälter årligen 230 miljarder ton is – nog för att höja världens största ö med tre meter vid slutet av detta århundrade. Den totala is-till-vattenprocessen kommer i sin tur att höja världshaven med minst en meter år 2100.

En av de platser var man är minst intresserad av vattennivåhöjning är i öriket Tuvalu i Oceanien, öster om Australien. Här är genomsnittshöjden mindre än en meter ovan havsytan, så även mycket små havsnivåhöjningar kan märkas av de drygt 12 000 invånarna i världens fjärde minsta nation. Redan nu har bostäder och jordar förstörts av saltvatten som tränger längre och längre in på land. Det tvingar invånarna att flytta till landets städer, men även deras existens hotas av ökande vattenmassor inom överskådlig framtid. Tuvalu, vars BNP är så liten att en intäktspost i budgeten är försäljning av frimärken och mynt, har i miljölagen från 2008 gjort det till ett mål att ”höja medvetenheten i hela världen kring konsekvenserna av klimatförändringar”. Lyckas det inte att övertyga världens ledare om en markant ökning av klimatinsatser så är det endast en fråga om tid innan Tuvalu och andra lågt liggande öar hör till historien.

Fakta om krisens utbredning

Det är inte bara Tuvalu utan världens fattiga länder rent generellt som står inför att bli de stora förlorarna i klimatslaget. Många U-länder ligger i tropiska områden, där naturens krafter är som starkast. När dessa länder samtidigt är dåligt rustade till att reparera skador efter naturkatastrofer, rent ekonomiskt och vad det gäller infrastruktur, blir effekten av en katastrof ännu större. Det finns undersökningar som visar på att 240 miljoner människor kommer att lida av vattenbrist år 2020 som följd av de förväntade temperaturhöjningarna. Av samma orsak kommer det år 2050 finnas 250 miljoner fler människor på listan över så kallade klimatflyktingar, medan 30 miljoner personer förväntas drabbas av svält som följd av torka, översvämningar och andra naturkatastrofer. Till detta tillkommer konsekvenser i djurriket, där arter nu dör ut i en takt som inte skådats sedan dinosauriernas tid.
Vad är det värsta som kan hända?

Är ovanstående inte illa nog kan krisen komma att visa sig vara mycket, mycket värre. Den erkända biologiprofessorn Stephen Schneider från Stanford University gjorde innan sin död (år 2010) en uppskattning för USA Today på vad den värsta tänkbara klimatutvecklingen kan medföra år 2100. Utgångspunkten för denna uppskattning är en oförändrad förbrukning av fossila ämnen, en kvarlevande uppfattning av att ekonomisk tillväxt är viktigare än miljöhänsyn, samt en fortsatt låt-gå- inställning till klimatförändringarna. Med den situationen kommer temperaturen att stiga med uppemot 11 grader innan vi når år 2100.

Här är några konsekvenser av med det skräcksceneriet:

Vattennivån kan komma att höjas med upp till 10 meter.
Tropiska regnskogar kommer bli känsligare för bränder. Det betyder att träd, istället för att lagra växthusgaser kommer att sända ut dem i atmosfären.
Många samhällen med höga och låga utgångspunkter i förhållande till havsnivån kommer att hotas.
Hoten om utrotning av uppemot hälften av alla kända växt- och djurarter kommer att bli mer verkliga.

Schneider tillägger att scenariots stigande vattennivå och intensiva cykloner kommer att hota med att försätta hundratals miljoner människor från utsatta kuststäder på flykt, samt att det kommer vara slut med både Londons och New Yorks tunnelbanesystem.
Lyckligtvis är risken för att detta scenario skulle bli aktuellt inte mer än 5-10 procent, menar professorn. Men i alla fall…