Casares – den berömda vita byn

Casares - den berömda vita byn

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

 

Casares ligger strax väster om Estepona och är ett välkänt utflyktsmål och en stor anledning till detta är byns alldeles speciella läge. Husen liksom klättrar upp och ned längst den sadel som byn ligger på och det finns inte många andra byar som kan skryta med att klamra sig fast vid en klippa på liknande sätt. Casares som by är mycket gammal och anlades av romarna och det sägs att självaste Julius Ceasar var på besök i den ursprungliga fästningen. Namnet Casares betyder just ”fästning” och kommer från det arabiska namnet för borg ”Al Qasr”. Från fästningen har man en enastående utsikt över landskapet, från Ronda i norr till Gibraltar i söder. Byn är intressant med typiska smala gränder och med den gamla borgruinen på toppen. Casares med dess omgivningar bjuder även på en fantastisk vandring utmed bergskammen på den östra sidan, så det är bara att ge sig iväg på en utflykt.
Precis utanför byn ligger ett fint hotell, Hotel Hermitage, som är en riktig liten pärla.

När vi kommer till Casares, en lördag vid lunchtid, är vi så hungriga att vi inte vågar ge oss ut på äventyr med tomma magar, så vi får brottom att hitta någonstans att äta. Som tur är hittar vi restaurangen ”Mi Cotijo”, precis i svängen ovanför byn, och denna restaurang kan vi varmt rekommendera. Här äter vi god och typisk spansk mat tillagad av husmor själv och det är ett lite sorgligt avsked när vi mätta och belåtna lämnar restaurangen och ger oss ut för att upptäcka Casares.
Det bästa är att låta bilen stå kvar vid restaurangen och ge sig av ned i byn till fots. Byn ligger som sagt på en sorts sadel som leder över till borgen, som en naturlig bro. Man ska alltså först gå ned och sedan upp. Smala gränder leder en runt och det är svårt att gå fel, för vi ska ju upp till borgen. Nere på torget i centrum ser vi El Fuente de Carlos III, som sedan 1785 har lett vatten in till byn. Härifrån går vi längst gränderna upp mot borgen, som idag är en ruin. Därifrån är utsikten över omgivningen och landskapet runtomkring det som imponerar mest. Vi kan inte undvika att lägga märke till några mäktiga fåglar som kretsar över ruinen, som inte ser helt vanliga ut. Det visar sig att det finns gott om både pilgrimsfalkar och gamar (den lejonfärgade, även känd som Leo) här, så i Casares är det inte ovanligt att se dessa stora fåglar på nära håll.

Förr låg det en arabisk moské här, alldeles intill borgen och vanan trogen, efter återerövringen, byggdes det en kyrka ovanpå resterna av moskén som fick namnet Iglesia de la Incarnación. Dock var det ingen som underhöll denna och i mitten av 1940-talet låg kyrkan där som en ruin. Idag är den dock restaurerad och används som kulturcentrum. Den tidigare minareten och senare kyrktornet har också restaurerat. Idag heter kyrkan, eller kulturcentret, ”Centro Cultura Blas Infante”. Men vem var nu denne Blas Infante?
Jo, Blas Infante var den andalusiska landsfadern och som politiker, författare och historiker hade han stor betydelse för Andalusiens självförståelse under första halvan av 1900-talet – ja, ända fram till idag. Han föddes i Casares 1885 och var föga populär hos franquisterna på grund av sina politiska idéer. 1936 mördades han av Francos trupper och fick efter det en slags hjältestatus som Francomotståndare och talesman för Andalusiens regionalism. Det var Blas Infante som återinförde användandet av den gamla andalusiska vit-gröna flaggan, som idag är flitigt använd. Det var även Blas Infante som ”kom på” devisen: ”Andalucía por sí, para España y la Humanidad” (”Andalusien för sig själv, för Spanien och mänskligheten”). Blas Infante hyllas varje år den 28 februari – el día de Andalucía. Hans födelsehem kan besökas i Casares och ligger på Calle Carrera 51 – det finns skyltar som visar vägen. Både El Centro Cultural och La Casa Natal var stängda när vi var på besök i byn och det trots att vi var där den tid som öppettiderna på byns hemsida; www.casares.es, visade att det skulle vara öppet. Ja, vad säger man, vi är ju i Spanien.

Efter ett par timmars besök i byn är det så tid för oss att hitta vårt ”boutique hotel”, som det heter nu för tiden. Det är inte svårt att hitta då det bara ligger 4 km söder om byn, en skylt längst MA 8300 visar var man ska svänga av. Hotel Hermitage ligger vackert i naturen ”el paraje natural La Celima” och är mysigt samt har rimliga priser. När vi är där är alla dubbelrum bokade så vi får lov att ta junior suite. En sådan kostar 85 euro per natt inklusive frukost. Det är inte mycket till svit över rummet men den ligger precis vid poolen och badrummet är stort som en balsal. Vi är mycket nöjda och maten är god samt personalen vänlig. Från restaurangen kan man i fjärran se Gibraltar och ljusen från La Línea. Till frukost serverads bland annat nybakade croissanter och eftersom det är mitt fasta kriterium för framgång kan jag härmed rekommendera detta lilla, fina hotell. Läs mer om det på: www.hotelhermitage.es.

På söndagsmorgonen är vi pigga och utvilade, färdiga att ge oss ut på vandring upp till bergskammen La Crestellina, som vi tidigare sett nedifrån byn. Vi tar bilen, kör förbi byn och parkerar vid en restaurang som heter Laura. Vår vandring börjar just till höger utanför restaurangen och en skylt berättar om allt som finns att se. Bland annat kan man läsa om att det är rundtur på 8 km, men eftersom vi inte kan låta bli att klättra upp en bra bit längst berget till Cerro de las Chapas blir vår vandring säkert närmare 10 km, vilket tar oss ca 4 timmar med vila. Turen går runt längst med bäcken Arroyo Albarrán, först på den södra sidan och senare på den norra. Då den är välmarkerad går det inte att gå fel och eftersom den varken är för ansträngande eller för lång är det en jättefin utflykt. Dock bör det nämnas att sista biten av tillbakavägen är rätt brant så det är bra att ha en vandringsstav i handen.
I början följer vi en grusväg som är jämn och går lite uppåt, men inte mer än att det inte är för ansträngande. Sadeln leder över till andra sidan av en bäck och härifrån är utsikten mycket fin mot öster och in över byarna som ligger där, bl.a. Genalguacil och Jubrique. Precis när vi kommer över sadeln delar sig stigen. Den högra fortsätter upp mot Cerro de las Chapas och den vänstra är den vi ska ta när vi går tillbaka. Vi kan inte dra oss ifrån att gå till höger, det är någonting som lockar med dessa vilda, branta toppar. Vi blir inte heller besvikna. Där uppe ser vi ännu fler stora rovfåglar som kretsar ovanför oss och det ser ut som om de funderar på om vi skulle utgöra en god måltid eller inte. Utsikten ned över Casares i väster och upp mot Sierra de Las Nieves i öster är förtrollande, så vi stannar till ett tag för att ta in allt.
Vägen tillbaka går på den norra sidan av bäcken och detta är den vackraste delen av vår vandring, stigen är härlig och det går lite utför. Vid en tidspunkt ser vi en skylt var det står Mirador 300 m. och dit måste vi. Från denna utkiksplats kan man se hela världen och lite till, så den bör inte missas.
Lite senare passerar vi ett ”refugio” och sedan går det brant nedåt. Vi är glada för att vi inte valde att vandra i motsatt riktning då det skulle inneburit att vi skulle gått upp för denna branta stig. Nu är det rätt lätt, men som sagt, kom ihåg staven.
När vi kommer ned är det bara att följa vägen till bilen och med gott humör kan vi vända kosan hemåt efter ytterligare en fin utflykt i Andalusien – världens finaste och bästa region. Ja, jag är redo att gå under Blas Infantes fana.

Av Else Byskov

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Kanske gillar du även

SUECO

PLUS+

SPARa 20%

00
Dagar
00
Timer
00
Minuter
00
Sekunder

Spara 20% på ditt första år med SuecoPlus+

Använd koden:

plus2021

Sök på En Sueco