Los Barruecos – Någonting väldigt annorlunda

Los Barruecos – Någonting väldigt annorlunda

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Är denna skulptur med namnet V.O.A.E.X Vostells reaktion när han såg Los Barruecos första gången?
Funderar du på att göra en liten höstresa och vill se någonting annorlunda? Ingenting kan bli mer extraordinärt än Los Barruecos, naturmonumenten som ligger 12 km väster om Cáceres i Extremadura.
Redan på 60-talet körde jag över en monoton platå längst dåliga vägar och stannade i Cáceres. Där upptäckte jag staden, omgiven av en lång mur, med historiska hus byggda av män som fått sin rikedom genom erövringarna av Inka. Nuförtiden är staden vida känd och det finns gott om guideböcker om den, men på 60-talet upptäckte jag den och dess mystik genom att promenera längst de spännande vägarna (medan storkar skrattade åt mig från varje taknock) och jag fantiserade om att se erövrarnas spöken svepa fram längst gränderna. Jag ursäktade dem för deras arrogans; de hade ju byggt så vackra hus.
Efter att ha utforskat staden under två dagar frågade jag mig fram om det fanns andra intressanta platser i närheten. Till svar fick jag bl.a. Malpartida de Cáceres där det finns lämningar efter ett romerskt hus, några uråldriga gravar och så naturligtvis Los Barruecos! När jag frågade vad det sistnämnda var fick jag svaret: stenar.
Stenar? De är enorma! Gigantiska stenbumlingar, runda och släta, ligger utspridda bredvid fyra stora dammar. Av ortsborna kallas de höga stenarna ”käglor”, men för mig ser det mer ut som kroppar, nackar och huvuden – som om stora statyer som aldrig kom att träffa deras Michelangelo skulle finnas gömda inuti dem. Min keltiska själ drev mig att röra vid dem som om de skulle överföra någon magisk livskraft. Tanken var: finns där någonting ofattligt gammalt djupt inne i dessa enorma ägg?
Det är så den här platsen påverkar dig.

År 1976 besöktes Los Barruecos av den modernistiske konstnären Wolf Vostell och genast kände han att de mystiska stenarna skulle utgöra den perfekta platsen för hans lika underliga skulpturer. Han byggde om några byggnader från det 18:e århundradet till det som idag är museum Vostell – en utställning för hans egna och andras nytänkande verk.
När jag hörde talas om detta ville jag besöka platsen på nytt så jag återvände till Los Barruecos, 50 år efter mitt första besök, denna gång längst nya motorvägar. Den unika utomhuskonsten är helt otrolig. Tidslösa stenar och bisarr 1900-tals konst i perfekt harmoni.

Framför mina ”jättar” står Vostells cementskulptur som fått namnet ”V.O.A.E.X”. Förkortningen står för ”Viaje de [H]Ormigón por la Alta de Extremadura” (En betongresa på Extremaduras höjder). Resan slutade tydligen i en kraftig krock med ett stort betongblock, för bara hälften av bilen är synlig. Det är både roligt och allvarligt på en och samma gång.
Min fråga är: representerar detta Vostells reaktion när han såg Los Barruecos för första gången? Pang!

Landskap förändras med tidens destruktiva framfart. Men någonting säger mig att medan vetenskapen väntar i 5 000 år, som Vostell ber om, innan man öppnar hans ihåliga skulptur ”El Muerto que tiene sed” (Döden som är törstig), så kommer Los Barruecos fortfarande finnas där, tidslös och oförstörbar.

Kommer storkarna fortfarande att bygga sina bon högst upp på de stora stenblocken? Vostell visste nog att de skulle bygga bon överallt på hans högsta konstverk, byggd av bensingiriga bilar och MiG-stridsflygplan samt TV-apparater istället för piloter vid spakarna. Jag är säker på att han ville att storkarna skulle lämna sina märken på dem, att han ville att naturen skulle hjälpa honom förstärka hans mening genom att förstöra symbolerna för det destruktiva.
Storkar är fåglar som söker sig till värme. Vanligtvis flyger till Afrika för vintern, men inte storkarna i Los Barruecos. Kan det bero på att det finns så mycket föda att tillgå i dammarna? Eller beror det på någonting annat? Är det någonting speciellt med Los Barruecos?
Här på denna gigantiska bumling ser man Vostells vädjan till vetenskapen om att vänta i 5 000 år innan man öppnar skulpturen ”El Muerto que tiene sed”.
Stora mystiska, rundade stenar fånga blicken i Los Barruecos.
Bensingiriga bilar, MiG-plan och TV-apparatspiloter, Vostell låter naturen märka de destruktiva symbolerna.
Två gigantiska jättar lutar sig mot varandra.

Av Liz Cochrane

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Kanske gillar du även

SUECO

PLUS+

SPARa 20%

00
Dagar
00
Timer
00
Minuter
00
Sekunder

Spara 20% på ditt första år med SuecoPlus+

Använd koden:

plus2021

Sök på En Sueco