Aracena – Andalusiens bortglömda hörn

Naturparken Sierra de Aracena y Picos de Aroche ligger i Huelvaprovinsen, i den västra delen av Sierra Morena, eller 60 km nordväst om Sevilla. Parkens västra del når hela vägen till den portugisiska gränsen, så vi kommer riktigt långt bort. Naturparken är 1 868 km2 stor. Det här är ett bergsområde vars högsta punkt når upp till 959 meter över havet och bergssidorna är i mångt och mycket täckta av de så kallade ”dehesas”, vilka är stora inhängningar med spridda träd och där kreatur går. Dessa ”dehesas” har funnits i hundratals år och området har en tradition av kreatursuppfödning som har gått i dessa härliga omgivningar och gottat sig. Vi har begett oss till Aracena för att utforska denna mycket lite kända del av Andalusien, och det visar sig att vi inte kommer att ångra det.

Man bör beräkna strax över tre timmar från kusten för att nå fram till Aracena, men så har man också nästan kommit till andra sidan av världen, känns det som. Här möter man nästa inga turister alls och allting ser likadant ut som det har gjort i hundratals år. Allt är tyst och lugnt och det är som om tiden stått stilla. Detta är verkligen en liten bit orörd natur, som på en del platser vackert formats av människans hand. Om detta vittnar många steninhängningar, las dehesas, som under århundraden utgjort grunden för områdets ekonomi.

En ”dehesa” är en stor inhängning som i regel avgränsas av ett stengärde vari det står spridda träd. Under och emellan dessa träd växer det gräs och örter och sådana inhängningar passar utmärkt till uppfödning av kreatur då det finns massor av plats, samt att djuren kan söka skydd för solen i skuggan under de stora träden. Då det aldrig blir för kallt för att hålla djuren utomhus lever de här året runt. Under hundratals år har ”las dehesas” i Aracena i huvudsak använts till uppfödning av den iberiska grisen som ger en av världens bästa skinkor.

Vi har valt att bo i Alájar, en liten stad som ligger ca 20 km väster om Aracena. Vi valde Alájar då det här finns ett par mycket fina ”posadas” (värdshus – se: www.posadasalajar.com) och för att staden utgör utgångspunkten för flera vandringar. Vi bor på San Marco mitt i Alájar, en mycket fin ekologisk ”posada” i vackra omgivningar. San Marco ägs och drivs av det engelsk-spanska paret Lucy och Angel. De har investerat sina sparpengar i detta lilla lantliga hotell var allting är ekologiskt, till och med målarfärgen, och som värms upp med hjälp av bergvärme. På grund av detta är det mycket behagligt inomhus och medan de flesta andra spanska hotell är lite kyliga är det härligt varmt överallt på San Marco, dessutom kommer även varmvattnet från jordens inre med en behaglig temperatur. Lucy lagar själv kvällsmaten så hos henne kan man bara beställa dagens meny, men Alájar bjuder även på andra restauranger.
Vi kommer fram vid tretiden på eftermiddagen vilket innebär att vi kan få en liten stunds fin vandring. Vi väljer turen som går till grannstaden Linares via den delvis övergivna byn Los Madroñeros. Denna vandring är en rundtur på några små 12 km och då den börjar precis vid Posada San Marcos är vi snart på väg. Stigen leder ut från Alájar i sydöstlig riktning och går mellan stengärden med ”dehesas” på båda sidor. Man får verkligen intryck av att man promenerar i ett landskap som har sett precis likadant ut i hundratals år. Stengärdena ser ut som om de alltid stått där, likaså träden.

Vandringen till Linares är markerad med vit-gula ränder så här behövs ingen närmare vägbeskrivning, det är bara att följa stigen och hålla ögonen öppna efter markeringarna. Efter ca 3 km kommer man fram till Los Madroñeros som på 1800-talet hade uppåt 150 invånare, men som stod tom i slutet av 1900-talet. Byn har ”räddats” av konstnärer och turister som har köpt och renoverat en del av de gamla husen. Man ska helst inte gå igenom byn då de boende har skrivit en skylt varpå de ber om att man hellre tar stigen som leder runt byn, så att man inte förstör någonting. Trots det leder stigen ändå upp till ”centrum”, förbi den efter omständigheterna mycket stora (och förfallna) kyrkan och bytorget, där det växer ett ensamt mullbärsträd. När vi är här ser vi inte en levande själv, men på en del av husen ser vi ”till salu”-skyltar, så om man känner för att bo i ett område med mycket lugn och ro så kan man säkert hitta sig ett hus för en billig penning i Los Madroñeros.

Stigen fortsätter förbi stora inhägnade marker, men allting känns lite övergivet och folktomt. Vid ett tillfälle måste vi korsa en liten bäck och strax efter det börjar stigen gå nedåt mot Linares. Nu är jag inställd på att vi ska få oss någonting svalkande i Linares, men man ska inte tro att det är tal om någon större metropol. Här får vi veta att det finns en bra restaurang ”Meson Arriero”, men när vi kommer fram är den stängd, så det är snålt med vattenhål. Vi bestämmer oss för att vända tillbaka till Alájar. På väg ut ur den lilla staden passerar vi en mängd apelsinlundar där de stora mogna frukterna lyser på marken, så dem smaskar i vi oss och de smakar hundra gånger bättre än en Fanta.

Vägen tillbaka mot Alájar leder förbi en kyrkogård och under ett stycke går den längst med en bäck innan den kryper uppåt ca 200 höjdmeter tills den kommer fram till bilvägen mellan Aracena och Alájar. Härifrån går det en fin stig ned till Alájar. Klockan har nu hunnit bli nästan sju på kvällen så vår vandring har tagit ca 4 timmar. Efter detta längtar vi efter lite vila innan vi ska gå ned i restaurangen på San Marco och njuta av Lucys goda mat.

Nästa morgon gäller det att hitta den fina staden Almonaster la Real som ligger ca 15 km väster om Alájar. Staden är känd för sin mycket fina moské som byggdes någon gång under 900-talet och som ligger högst upp på en liten kulle, precis utanför staden. Vid inkörsvägen till staden passar det bra att parkera och sedan promenera längst de fina gatorna med apelsinträd, ned förbi kyrkan, centrumtorget och upp till den arabiska borgen, som också inrymmer moskén. Uppe från borgen är utsikten mycket vacker och ja, man kan nästan se hela vägen till Portugal.

Även från Almonaster går det en fin vandring, som leder ut från staden i västlig riktning. Föst följer man vägen A470 en bit tills en stig dyker upp på vänster sida. Här finns det en skylt varpå det står: ”fin de sendero” och även om det betyder att ”stigen slutar här” är det här som stigen börjar. Det är en mycket fin stig som löper mellan ”dehesas”. Delar av vägbeläggningen stammar ända tillbaka till romartiden, så vi påminns hela tiden om att området vi befinner oss i har en historia som sträcker sig långt bak i tiden. Vid en tidspunkt korsar stigen en liten bäck och efter det en järnväg. Precis därefter kommer vi till byn Acebuche – ca 4 km från Almonaster. Här kan man antingen vända om och gå tillbaka samma väg man kom eller så kan man gå vidare till Arroyo och därifrån tillbaka till Almonaster. Vi väljer det sistnämnda och på det sättet blir detta en rundtur. Vandringen är på ca 10 km men den sista biten går på landsvägen A470 – det är dock inget problem då det nästan inte är någon trafik här.

Och nu gäller det staden Aracena, men på vägen ska vi upp till den speciella utkiksplatsen Peña de Arias Montano, som ligger precis bakom Alájar, och som man kan se från Posada San Marcos trädgård. Upp till utkiksplatsen kommer man genom att köra till vänster precis efter Alájar. Där, ett par hundra meter upp ligger utkiksplatsen med ett litet kapell och några bodar som säljer olika lokala produkter såsom skinka, honung och kastanjer. Till vår stora lycka står där också en Coca-Cola-maskin med en stor handskriven skylt: ”Funciona” (den fungerar)! Under sommartid hör det ju till ovanligheterna att saker fungerar.

Utsikten ifrån La Peña de Arias Montano är helt fantastisk, så det bör verkligen avläggas ett besök här.
I staden Aracena är huvudattraktionen helt utan tvivel ”La Gruta de las Maravillas” (den underbara grottan). Turisterna kommer i busslaster från när och fjärran för att se denna helt fantastiska grotta som upptäcktes av en herde 1886 och som öppnades för allmänheten1914. Här, djupt nere under Aracenas arabiska borg tävlar underjordiska sjöar och grottrum med strålande kristallformationer om att imponera på besökarna. Man kan bara besöka grottan genom att följa med på en guidad tur, som gott och väl tar en timme och som är 1,2 km lång. Det är bäst att boka plats genom att ringa till: 663 937 876. Man kan även gå in på Aracenas hemsida: www.aracena.es och skicka ett e-mail till turistkontoret. På stadens hemsida kan man även hitta en hemsida över de många vandringsalternativ som finns i området samt en mängd andra nyttiga upplysningar.

Jag tycker att La Gruta de las Maravillas var helt fantastisk, men det var förbjudet att fotografera där inne, så för foton får man lov att titta på deras hemsida. Men ett besök i La Gruta är verkligen värt pengarna – 7 euro.

I Aracena bör man även gå en tur upp till resterna av borgen efter morerna och sedan avlägga ”el centro de visitantes” ett besök. De håller till uppe på ”Plaza Alta” i stadens övre del. Turistkontoret ligger i det gamla rådhuset ”Cabildo viejo”, som är en vacker byggnad från 1400-talet, precis ovanför ligger den imponerande kyrkan Nuestra Señora de la Asunción.

Det finns massor av torg och fina brunnar i staden så man kan avsätta ett par timmar till att strosa runt och inandas atmosfären. Tillslut kan man även besöka ”el museo del Jamón” – skinkmuseet, och där lära sig lite om hur områdets skinkor skiljer sig från alla andra. Men det är en helt annan historia som en dag berättas i en annan artikel.

Med bara ett besök i Aracena har man fortfarande mycket kvar att se av områdets sevärdheter, för ca 30 km söder om staden ligger en mycket fascinerande stad omgivet av ett av de mest enastående landskapen som jag har sett i Spanien: Río Tinto. Läs vidare om det i nästa nummer av En Sueco.