Escápate – Vykort från Aten

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Málaga ligger på Europas yttersta kant, men efterhand har flygförbindelserna blivit så bra att vi helt enkelt kan ge oss iväg på semestrar över nästan hela Europas kontinent. Denna serie är en liten aptitretare om städer som man lätt kan resa till från Spanien.
Denna månad kommer hälsningen från ett äventyr i den grekiska huvudstaden. J
ag fastnade för den dammiga, bullrande och överbefolkade staden när jag satt på en taverna i den historiska stadsdelen Plaka. Och den satt sig fast ordentligt, medan jag, utifrån devisen om att man bör göra som grekerna gör när man är i Grekland, kastade tallrikar i golvet på en syrtakirestaurang.

Det kan vara svårt att tro att Grekland står på randen till en revolution, anarki, eller vart dagens oroligheter nu leder, när man befinner sig i den historiska atmosfären som kännetecknar det gamla Aten. Lika svårt är det att föreställa sig att landet är en av civilisationens vaggor och upphovsland till både filosofi och demokrati.
Frustrerande men lockande.
Den vykortsvackra och gamla stadsdelen Plaka är Europas största och kanske äldsta stadsdel och här tampas butikerna med tavernernas bord om utrymmet på de smala och lyckligt bilfria gatorna.
Vi sitter under ikonen, Akropolis, där Greklands förflutna och storhetstid möter modern tid som i en gigantisk och mycket levande arkeologisk utgrävning.
”Vi ska bara ha meze”, säger min tidigare kollega, en grek, som är tillbaka hemma i staden där hon föddes.
”Endaxi”, svara jag försiktigt.
Stora oliver, taramosalata, tzatziki och grovt bröd. Dolmades, fyllda musslor och svärdfisk. Katter stryker längst benen på oss, de har alltid funnits här, och de är glada för fettet från svärdfisken. Ouzo och retsina. Det är en bra utgångspunkt för att fortsätta ut i Aten.

Parlament och shopping
Plakat är en stor attraktion och inte utan anledning. Vi besöker även fina Anafiotika, med vita hus som på de grekiska öarna, snygga Kolonaki, råa Exarchia, lugna Gazi och det mer högljudda Psirri.
”Det är parlamentsbyggnaden”, säger min grekiska kollega senare, medan vi står på Syntagmatorget bredvid parlamentet, där det just är vaktbyte med de lustigt klädda vakterna med de speciella skorna.
”Sist jag var ute och shoppade”, fortsätter hon, som är uppvuxen i Skåne och hellre talar om en dag i Danmark än om Atens sevärdheter, egenskaper och svårigheter, som nu förtiden är svåra att undvika. Jag lyckas dock få ut henne ur shoppingtankarna och tillbaka till Aten.
Hon berättar om grekernas demokratiska rötter som håller på att slitas upp ur den torra sanden, om byggnaden, som på grund av alla de många demonstrationerna och oroligheterna, tårgas och gråt, har blivit en större attraktion än själva Akropolis.
Sophögar ligger längst gatorna i den nyare delen av staden – sopåkarna strejkar igen och lukten är minst sagt otrevlig.
”Det går inte så bra”, säger hon.
”Nej”, svarar jag. ”Men en gång i tiden gick det väldigt bra. Poli kalo”.

Parthenon i den högsta staden
Och detta är Parthenon, den mest symboliska byggnaden på Akropolis, som på grekiska betyder den högsta staden, ett evigt minne. Kanske grekernas fall, då många verkar tro att de fortfarande lever kvar i den tid då de regerade över det mesta i den kända världen. Några av dem har fortfarande kvar stoltheten i sig, inklusive min guide, som har återfunnit den.
Vi tar oss upp till Akropolis, som ligger 150 meter över staden, och monumenten finns överallt. Jättelika, då de efterhand finns vart man än tittar.
Grekerna kunde någonting. På den tiden, och efter slaget vid Marathon år 490 f.Kr. Området menas dock ha varit bebott sedan omkring 6 000 år före vår tideräkning.
”Parthenon lät byggas för omkring 2 500 år sedan, till ära för gudinnan, alltså Atene”, får jag förklarat för mig.
Det tar ca en timme att gå runt, naturligtvist mer om man verkligen tar sig tid för att se Parthenon och t ex Dyonysosteatern, Niketemplet, det heliga Erechtheion och utsikten över staden. Allt känns underligt stilla. Det går åt ännu mer tid om man vill se och även besöka museet som finns där, som har många intressanta föremål som hittades vid utgrävningarna på 1800-talet.
Här är det mycket människor. Men det kan man förstå.
Ned igen, där kvällen bjuder på mer.

Högvis med tallrikar och kefi
”Traditionen med att kasta tallrikar är nog en av utlänningarnas mest stereotypa föreställningar om grekerna”, säger man till mig.
Det är dock en symbol för den grekiska livsglädjen, eller kefi, och förr i tiden kunde det uppfattas som ett tecken på välstånd, när man under en sammankomst och dans kunde tillåta sig att kasta tallrikarna i golvet.
Under militärregimen 1967-1974 var det faktiskt förbjudet att kasta tallrikar – en stor besvikelse för både greker och turister.
En del syrtakirestauranger valde dock att ignorera reglerna. Min kollega bjuder in mig till sin familjefest och tar med mig till just en sådan restaurang. Ler- och porslinstallrikar har dock bytts ut till tallrikar av gips.
”Det är inte lika farligt”, berättar de på restaurangen.
Servitören går runt borden och säljer högvis med tallrikar, och så kan man visa sin kefi, och sin likgiltighet mot vad historiens diktatorer bestämt, och oavsett det stereotypa är jag full av begeistring.
”Yiasuo”, säger servitören till mig, som är den enda turisten.
”Yiasas”, svarar jag.
Nu har jag kastat många andra saker men aldrig tallrikar, dock lär man sig ganska fort att slänga dem i golvet efter några rundor med meze och retsina samt ouzo. Under tiden hörs musiken till syrtaki och några andra av de tusentals danserna och synen av män som dansar med varandra påminner mig om Zorba, och om att jag egentligen är på en mycket exotisk plats, som på många sätt är så otroligt olik det övriga Europa.
Dessutom påminns jag om att jag imorgon måste komma ihåg att skicka vykort från Aten.

Greklands officiella namn är Elliniki Dhimokratia, eller Hellenska republiken.
Landyta 131 940 km2 (jfr med Sverige 449 964 km2).
Invånarantal ca 11 miljoner personer.
Ca 3,7 miljoner personer bor i Aten.
Flygplatsen (ATH) ligger knappt 30 km från stadens centrum.

Snack på tavernan
Med denna lilla ordbok kan man klara sig på varje grekisk restaurang.
Dolmades: Vinbladsrullar med ris- och köttfyllning.
Feta: Den typiska grekiska osten.
Frappé: Kallt kaffe.
Gavros: Grillad ansjovis (som boquerones).
Keftedakia: Köttbullar.
Melitzanosalata: Salladsröra av aubergine.
Meze: Små förrätter, eller flera sammansatta till en hel måltid.
Moussaka: Som en lasagne med aubergine med lite smak av kanel.
Mythopilafo me Anitho: Musslor fyllda med ris.
Ouzu: Ett anisbaserat brännvin, som blir mjölkvitt när man häller vatten i det.
Retsina: Vitt vin med kåda.
Saganaki: Grillad ost, t ex Kefalotiri.
Sartheles Psites: Sardiner tillagade i ugn med vitlök, oregano och citron.
Souvlaki: Grillspett.
Taramosalata: Salladsröra av torskrom, lök, citronsaft och olivolja.
Tirokafteri: Kryddad oströra.
Tiropites: Fyllda filodegsrullar.
Tzatziki: Salladsröra av yoghurt med riven gurka och vitlök.

Och de korta:
Efaristopoli: Tack så mycket.
Endaxi: Okej.
Ne: Ja.
Ochi: Nej.
Parakalór: tack/vänligen.
Yisuo/Yiasas: Hej till en/flera person/er.

Av Jette Christiansen

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Kanske gillar du även

SUECO

PLUS+

SPARa 20%

00
Dagar
00
Timer
00
Minuter
00
Sekunder

Spara 20% på ditt första år med SuecoPlus+

Använd koden:

plus2021

Sök på En Sueco