Trosrutten – den vackraste och vildaste vandringsturen på La Costa Tropica

Trosrutten - den vackraste och vildaste vandringsturen på La Costa Tropica

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Trosrutten är en rundvandring som går längst med den vackra, nämnda kusten mellan stränderna El Cañuelo och Cantarriján mellan Nerja och Almuñecar och upp över klippväggen ”La Caleta”. Vi är på La Costa Tropical, som ju är namnet på den delen av den andalusiska kusten som ligger i Granadaprovinsen. Precis när man passerar gränsen mellan Málaga- och Granadaprovinserna, ett par kilometer öster om Maro, lämnar man Costa del Sol och kommer in till La Costa Tropical. Kusten heter så för att den faktiskt har tropiskt klimat och den är således den enda lilla del av Europa som kan stoltsera med detta faktum. Skyddad mot nordanvindar av Sierra Nevada ligger denna lilla tropiska ficka och myser i solen och skapar frodiga möjligheten för tropiska växter som mango, avokado och cherimoya. Och inte nog med att denna del av den andalusiska kusten har Europas bästa klimat, den har även några av de vackraste kuststräckorna, här sträcker nämligen den södra av Las Cordilleras (bergskedjor) Béticas ut sina karga klippor i Medelhavet. In mellan dessa klippor finns små, fina sandstränder vilka är välbesökta av de mest kräsna bland strandbesökare. Här hittar man även flera nudiststränder och då stränderna är lite svåra att komma till krävs det viss lokalkännedom för att hitta dem. Denna gång ska vi ut på en vandring mellan två av Andalusiens finaste stränder: La Playa del Cañuelo och La Playa de Cantarriján.
Trosrutten är en rundvandring på ca 8 km och den tar bara tre timmar att gå. Om man även vill ge sig ut till den lilla spännande halvön som ligger längst vandringen får man lägga till en extra timmes vandringstid. Under denna vandring har man omkring 200 höjdmeter att övervinna och emellanåt kan det vara ganska brant, så det kan vara lite nervpirrande, men i gengäld är det en mycket vacker och spännande utflykt som man sent kommer glömma.
Men varför kallar vi den nu trosrutten? Jo, vi tyckte att det var ett passande namn då vi på flera platser såg delar av trosor i naturen och vid ett tillfälle såg vi ett par hela trosor på en buske som hängde och svajade i vinden. Vad som har föregått längst denna rutt kan man bara gissa sig till men hur det än ligger till är vi flera som är överens om att ”trosrutten” är ett passande namn för denna vandringsled.
Denna utflykt börjar vid Cantarrijánstranden som man kommer till från N-340 precis innan tunneln vid Cerro Gordo. Vintertid kan man själv köra de 1,4 km ned till stranden och parkera på parkeringen därnere men sommartid får man lov att parkera uppe vid huvudvägen och antingen gå ned till stranden eller ta bussen som kör i skytteltrafik mellan huvudvägen och stranden.
Om man parkerar på parkeringen nere vid stranden går man tillbaka ett par hundra meter upp mot huvudvägen för att nå fram till stigen som vi ska ta som svänger av till vänster. Som vägvisare ser man två stora stenar som flankerar en stig och det är här rutten börjar. Även den röd-vita markeringen, som markerar stigen, är ett riktmärke och visar att den utgör en del av långdistansvandringsleden GR 7. Nu går det uppför en stund men då stigen är fin och vällagd är det lätt att gå. Strax är vi uppe och här tar vi oss tid att beundra den enastående utsikten mot öster med Cantarrijánstranden nedanför och Cerro Gordo strax ovanför. När vi har sett oss mätta på det vackra ser vi att den röd-vita stigen fortsätter rakt fram, men här finns det även en stig som svänger av mot höger, som är markerad med blå prickar, och ett stort torn. Det är den vi ska följa för den leder oss nämligen upp till ”el tajo” (klippväggen)de la Caleta och sedan ned igen.
Denna stig är lätt att följa och den är relativt välmarkerad så det enda som krävs är bra ben och goda nerver. Vi går nu upp längst en bergssida och emellanåt kan det kännas lite väl häftigt för det är högt upp. I gengäld är utsikten bedårande och vi kan se hela vägen till Montril i öster och till bergen vid Málagas flygplats i väster. Bakom oss ligger åtskilliga bergskedjor och under oss stäcker det blå Medelhavet ut sig och sköljer in över kusten. Vackrare kan det inte bli.
När vi kommer hela vägen upp sträcker vi oss försiktigt ut över kanten av klippväggen för att titta ned och det onekligen en pirrande känsla, men det gör ju livet värt att leva också. Uppe på toppen följer stigen bergskammen så stigen här är spännande att gå. Vid en tidspunkt ser vi en stor flock bergsgetter, eller ”cabra montés”, och faktiskt har vi sett dessa skygga djur varje gång vi vandrat denna led. Det här är helt enkelt deras område så att gå här är ett säkert kort om man vill se dessa vackra, vilda djur.
Vid ett tillfälle går stigen ned genom en liten skog och här kommer vi plötsligt fram till ett litet kapell, eller helgedom, som är tillägnat Judas. Kanske har han många anhängare i dessa trakter för runtomkring står mängder av färska blommor och tända stearinljus.
Precis efter kapellet kommer vi ut på grusvägen som leder till parkeringsplatsen vid Cañuelostranden. Men istället för att följa den viker vi av till vänster och snart ser vi ytterligare en stig som går till vänster. Detta är den stig vi ska välja och den leder nedåt längst någon slags vattenbehållare. Efter ca 100 m når vi fram till en ruin efter ett hus eller en gård. Vilket läge! Det är oerhört vacker så här slår vi oss ned en stund för att njuta av en liten förfriskning och beundra utsikten.
Stigen fortsätter nedåt och här går det inte att gå fel. På ett ställe kommer vi fram till en brant ravin och nu måste vi besluta oss för om vi vill vandra ut på den lilla halvön som jag nämnde tidigare. Stigen ut till denna halvö viker av till höger vid ravinen och en avstickare dit ut kan verkligen rekommenderas. Där på halvön ligger nämligen några spännande ruiner och längst ut på spetsen bor en koloni av sällsynta havsfåglar. Vi väljer denna lilla avstickare. Halvön är liten och här får man en känsla av att man har fått sitt egna lilla territorium. Det är en mycket speciell plats och vi gissar att de två ruinerna som ligger här kanske har använts till någonting som hade med kustbevakning att göra – men det är visst många år sedan för ruinerna är igenväxta och murarna är förfallna.
Vi går nu tillbaka till huvudstigen som nu styr mot öster och vi går nedför ”el tajo”. Vi tittar upp på den lodräta klippväggen och är onekligen lite imponerade av att vi själva, för bara en liten stund sedan, stod där uppe och tittade ned. Om man inte har med sig matsäck är det en bra idé att äta lunch på en av de två chiringuitos som ligger här. Maten de serverar är god och efter vandringen är det skönt att sitta här och blicka ut över vattnet medan man äter.
Ja, man kan ju naturligtvist även passa på att kasta sig ut i vågorna, med eller utan trosor, för Cantarriján är en av de mest kända och mest besökta nudiststränderna i Andalusien. Vattnet är rent och klart och sanden är fin, så jag tror inte att man kan tillbringa en dag på ett bättre sätt än att vandra Trosrutten och därefter slappa på den sköna Cantarrijánstranden.

Av Else Byskov

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Kanske gillar du även

Sök på En Sueco