Från Konstantinopel till Istanbul

Där Europa möter Asien, endast åtskilt av Bosporen, som binder samman Medelhavet med Svarta havet, där kristendomen möter islam, där historiens vindar smeker nutiden i nacken, där sultanernas palats, mäktiga moskéer, ett av världens finaste kök och ett nirvana av smakintryck och pirrande dofter väntar, där hittar man Istanbul, det som en gång i historien var Konstantinopel och innan det Bysans, huvudstaden i det bysantinska riket.
”Hosgeldiniz”, säger de. Välkommen. ”Hosbulduk”, säger jag. Det är ett nöje.
För att förstå detta mystiska och mytiska land skulle man behöva vara här ett helt år. Jag skulle vara här fram tills dess att jag inser att jag aldrig kan förstå det helt och hållet. Bara gissa. Trots det räcker ett par dagar i Istanbul, kanske några fler, för att skapa sig en förnimmelse av detta mångfacetterade kosmopolitiska kaos. Istanbul har mellan 15-16 miljoner invånare, många fler än landets huvudstad Ankara, och det är en underdrift om den beskrivs som överväldigande. Här är det högt till himlen och spännande, men det är också bullrigt, ibland tjockt av avgaser samt rök från uteköken och så myllrar det av människor. Överallt. Och det kommer hela tiden fler.
Istanbul delas av Bosporen och i Anatolien, eller Lill-Asien, ligger den nyare stadsdelen. Den mest intressanta och historiska stadsdelen ligger dock på den europeiska sidan, som även det delas av ett sund som kallas Det Gyllene Hornet.

Sultanens palats och ett i utan prick
Nu i detta sammanhang handlar det om små smakprover på Istanbul. På en eskapad, ett par dagars besök, kan faktiskt man hinna med att utforska det mest essentiella i staden och se att det faktiskt finns en orsak till att dessa platser är avbildade på miljontals vykort.
En bra plats att börja på om man vill få en förnimmelse av forna dagars storhet i det en gång så stora osmaniska riket där Istanbul utgjorde huvudstaden är Sultanens Palats, som heter Topkapi. Det uttalas topkapä, men Turkiet använder ju faktiskt det latinska alfabetet och med några undantag, som t ex ett i utan prick, så går det att läsa språket. Detta är tack vare Atatürk, men vi kommer till honom.
Topkapi blickar ut över Bosporen och längre bort i fjärran över Marmarahavet. Det var här som sultanerna huserade med sina hamam och harem från ca år 1465, då det uppfördes på order av Mehmed II, fram till 1856m då den dåvarande sultanen flyttade till det nyare palatset Dolmabahce, som ligger vid Bosporen. Det som idag är Istanbul var fram tills dess Konstantinopel, den grekisk-katolska eller östromerska huvudstaden. Men på grund av att ingen kunde komma överens avgränsade man inte flankerna mot angrepp från turkarna, som i århundraden, långsamt men ganska säkert, erövrat bit för bit av det som skulle komma att bli Turkiet. Nu slutade de inte med Konstantinopel utan fortsatte att erövra mark tills sultanen vid en tidspunkt rådde över hela Mellanöstern samt stora delar av Nordafrika och Balkan.
Sultanens palats, där det en gång bodde över 4 000 människor, består av flera gårdar och harem, där hundratals kvinnor och män levde i sultanens tjänst. Haremen, som man också fortfarande kan se, är mycket rikt utsmyckade med kakel, guld och krimskrams. Dessutom kan man se sultanernas kök, ett gigantiskt område med skeppsliknande skorstenar där dåtidens kreativa kockar komponerade maträtter som skulle tillfredsställa sultanen och senare göra det turkiska köket berömt och omnämnt som ett av världens bästa.

Meze och Delight
Kanske skapar köket en vilja att utmana påståendena om det fabelaktiga turkiska köket. Nu är det så att det naturligtvist inte går att uppleva den finare gastronomin på de lokala små restaurangerna här i Sultamahmet, men med lite tur kan man hitta bra ställen där många rätter har sina ursprung i sultanernas kök.
Det är fyllda dolmar, inte att förväxlas med dolmus, som är ofta lika fyllda minibussar som kör i pendeltrafik inte bara här utan i hela landet, och det finns fylld squash och auberginer, spröda bröd som sigara böregi, vilket är filodegsrullar fyllda med feta, sallader så finskurna att de kallas soppor, kebaber i hundratals olika versioner och färsk fisk från Marmara och Svarta havet. Allting serverat med himmelska dippsåser som cacik (turkarnas motsvarighet till tzatziki) eller baba ganoush. Ofta serveras rätterna som meza, alltså som en serie smårätter, som det även kallas i Grekland, och varifrån det har sitt ursprung är säkert en av de otaliga saker som de två länderna ständigt kivas om.
Turkarna är världsmästare i ruskigt söta efterrätter, men man kan även stanna till vid en av de många butikerna eller bodarna som säljer det som vi bäst känner med det engelska namnets, nämligen Turkish Delight, eller på turksiska lokum – små söta saker som må ha gett inspiration till marshmallows.

Den Blå Moskén och Hagia Sophia
Med på programmet vid ett förstagångsbesök till Istanbul bör även de två moskéerna Hagia Sophia och Den Blå Moskén vara, som ligger en rask promenad bort om man går längst den delvis kullerstensbelagda gatan från Topkapi.
Den förstnämnda moskén är naturligtvist den före detta kyrkan, vars grekiska namn kan översättas till helig visdom, och den var med sina 82 meter på längden, 73 meter på bredden och 55 meter på höjden, den största helgedomen i det bysantinska riket. Den har stått här sedan 537 då den färdigställdes efter bara fem års bygge. Genom historien har den varit både en ortodox kyrka, romersk-katolsk, men efter de interna stridigheterna 1453 och turkarnas intåg målades de kristna symbolerna över och fyra minareter byggdes, och så var det med det. Under sina snart 1 500 år har den skakats av flera jordbävningar, men byggnaden står där nästan som den gjorde 537.
Precis vid sidan om den ligger Den Blå Moskén, som har fått sitt smeknamn på grund av sitt blå kakel. Egentligen heter den Sultanahmet Camii (Sultan Ahmets Moské). Den byggdes flera hundra år senare och stod färdig 1616, och för att överglänsa sina tidigare hedniska grannar utrustades den med sex minareter. Den används fortfarande idag som moské.

4 000 bodar, en basar full av kryddor
Som ett gammalt par ligger Grand Bazaar, eller Büyük Carsi, och Den Egyptiska Marknaden, även kallad kryddmarknaden, Mesir Çarsisi, inte långt ifrån varandra.
Grand Bazaar slår allt. Här sägs det finnas omkring 4 000 bodar (en del hävdar hela 4 400) fördelade på 60 övertäckta gator och här säljs mattor och tofflor, teserviser och vattenpipor, och inte bara till turister.
Den andra marknaden, eller basaren, är en kryddmarknad som härstammar från tiden då karavaner med handelsfolk transporterade dyrbara kryddor från Östern, bl.a. Egypten, och härav namnet Istanbul, varifrån de såldes vidare till det stora osmaniska riket men även till Europa.
Denna marknad är mindre hektisk än Grand Bazaar. Den byggdes för ca 350 år sedan och än idag säljs här fortfarande kryddor och läckerheter från hela världen och dofterna samt färgerna är fantastiskt exotiska.
Båda platserna har en del bodar med kopior, T-shirts och strunt, men sådant kallas väl också framåtsträvan.

Dolmabahce, Atatürk och Orient Expressen
I stadsdelen Besiktas, nere vid Bosporen, ligger Dolmabahcepalatset vilket var Istanbuls största byggnad byggd i europeisk stil.
När det osmanska riket led sitt slut 1921 och Mustafa Kemal trädde fram ur ruinerna för att skapa republiken Turkiet använde han palatset som residens. Bombastisk, barock och neoklassisk. Men ganska intressant om man vill syna denna Kemal i sömmarna. Han var mannen som vände upp och ned på det turkiska samhället genom att bland annat förbjuda kvinnor att täcka sina ansikten med halsdukar eller slöjor, han införde även rösträtt för kvinnors (1934) och förbjöd män att bära de utmärkande omvända hinkarna på huvudet. Han lät det latinska alfabetet ersätta kyrilliska och arabiska skrivtecken, åtskilde stat och religion, införde skolplikt och en rad andra kloka saker. Bland annat för att Turkiet skulle närma sig Europa istället för att gå åt andra hållet över Bosporen, till Anatolien och därmed Asien, där 97 procent av landets territorium trots allt ligger. Om hans vision håller kan bara tiden utvisa, och EU:s visdom avgöra.
Det var han som senare skulle komma att kallas Atatürk, vilket betyder turkarnas fader och som hyllas fortfarande idag. När t ex ett fotbollslag spelar med i europeiska turneringar tar åskådare ofta med sig enorma bilder av honom som de viftar med, som andra viftar med flaggor. Här heter allting Atatürk; broar, avenyer och flygplatsen.
Atatürk dog 1938 i Dolmabahce och sedan dess har det varit ett museum. Men medan man i Topkapi kan gå runt på egen hand måste man här i Dolmabahce gå med en guide.
Inte långt ifrån Dolmabahce och en liten bit nedåt mot Bosporen ligger ett annat gammalt och mycket vackert sultanpalats som heter Çiragan, som idag tillhör hotellkedjan Kempinski. Ett annat förslag för övernattning är det sagoomspunna Pera Palas, som i sig kan kännas som ett museibesök, om någon annan skulle ta hand om räkenskaperna. Men Pera Palas, som ligger i stadsdelen Palas, byggdes 1892 för att ta emot gäster från Orientexpressen. Och så har naturligtvist Agatha Christie varit där, medan James Bond i Agent 007 ser rött bodde i rum 32. I filmen kallas hotellet Kristal Palas.
Men det finns naturligtvist ett ganska varierande utbud av övernattningsmöjligheter i en storstad som denna, och som med allting annat gör man klokt i att låta allsidigheten övergå trivialiteterna. Så mycket lovar i alla fall Istanbul.
”Gürüsürüs”, säger vi. Vi ses, och nästa gång är det fler smakprover.

Istanbuls historia
Här följer ett urplock av några milstolpar ur Istanbuls mycket omtumlande historia. Flera av årtalen må ses som ungefärliga.
660 f.Kr. Grekerna grundar en här stad som de kallar för Byzantium. På svenska Bysans.
357 f.Kr. Staden är medlem av Det Andra Attiksa Sjöförbundet.
200 f.Kr. – 195 e.Kr. Den lyder under Makedonien.
195 e.Kr. Staden ödeläggs av den romerska kejsaren Septimus Severus efter att invånarna stöttar en motkejsare.
330: Konstantin den Store gör staden till Romarrikets nya huvudstad, Nova Roma, som dock snabbt ersätts av Konstantinopel, alltså Konstantins stad.
330-1453: Den är med vissa undantag huvudstad i det Bysantinska Riket eller det Östromerska Kejsardömet.
430: Staden växer, omringat av en stor mur som delvis fortfarande finns.
800: Försvaret på sjösidan förstärkts med murar vid Det Gyllene Hornet, och en kedja leder över till den muromgärdade förorten Pera på andra sidan.
900-tallet: Även vikingarna nådde hit och de kallade staden Miklagård.
1204: Konstantinopel erövras av en katolsk korsfararhär vilket den aldrig helt kommer över.
1923: Det osmaniska riket dukar under. Atatürk är med och grundar republiken Turkiet, vars huvudstad blir Ankara.
1930: Konstantinopel blir officiellt omdöpt till Istanbul.
1453: Osmanerna, ledda av sultan Mehmet II, intar staden och göra den till sin huvudstad. De kallar den Istanbul.
1923: Det osmanska imperiet går under. Atatürk är en av grundarna av den turkiska republiken, vars huvudstad blir Ankara.
1930: Konstantinopel får officiellt ett nytt namn: Istanbul.