Små initiativ i Murcia

Är spanjorerna apatiska mot krisen? Hjälper man varandra? Eller handlar det om att svinner? För att få svar på dessa frågor tog jag med mig dem ut på gatorna i Murcia, där jag bor och studerar.

Arbetslösheten är ett hett ämne på tapeten här i det krisdrabbade Spanien och den rådande situationen på den spanska arbetsmarknaden kan i stor utsträckning följas ända tillbaka till det frankistiska styret och dess arbetsmarknadspolitik. Regimen förbjöd både partier och fackföreningar och det upprättades en statligt styrd fascistisk syndikaliststruktur för att styra arbetsmarknaden. Staten gjorde det svårt och mycket kostsamt för arbetsgivare att avskeda anställda, vilket var en kompensation till arbetstagarna för bristen av frihet på arbetsmarknaden. Resultaten blev en oerhört stel arbetsmarknad, som man efter demokratiseringen av landet försökte göra mer dynamisk och liberal. Stort motstånd från fackföreningar har emellertid omöjliggjort väsentliga reformer på området och varken tidsbegränsade kontrakt eller möjlighet till deltidsarbete har varit tillräckligt för att mjuka upp den stela arbetsmarknaden.
En del av problemet är även att demografin i landet förändrats. Kvinnorna, som förr gick hemma, har gett sig ut på arbetsmarknaden, ungdomsskarorna har varit stora, immigrationen har ökat och spanjorer som återvänder efter att ha arbetat i utlandet möter en ökad konkurras om arbetsplatserna.
Hos invånarna här i Murcia är den allmänna åsikten att man får kämpa för sig själv, för det finns så lite hjälp att få och tilliten till regeringen är så liten.
Jag träffar en grupp väninnor som har bestämt sig för att hjälpa till i det lokala samhället. Marí José Martínez berättar:
”Vi bestämde oss för att hjälpa till aktivt när en av mina väninnor och hennes make förlorade sin bostad efter att båda blivit arbetslösa och maken blev sjuk och var i behov av sjukvård. Nu bor de hos kvinnans dotter dennes man. Sedan fick vi kontakt med några ofrivilligt hemlösa och var och en av oss tagit en av dem till oss. Vi sörjer för att de får lite kläder, att de får lunch varje dag samt hjälper dem lite pengar och med att söka jobb. Vi är alltså fem kvinnor som sörjer för fem hemlösa. Det finns många fler därute som är i behov av hjälp, men vi har själva varken råd eller tid till att hjälpa fler och vi får inte hjälp någon annanstans ifrån heller. Om fler gjorde som oss kunde vi kanske hjälpa varandra att resa oss upp igen”.
Antonio García var först anställd som advokat, men så blev han sjuk och förlorade sitt jobb. När hans sparade pengar tog slut kunde han inte längre betala sina räkningar utan började stjäla och leta i containrar efter föremål som han kunde sälja för att få råd till boende. Efter sex månader blev han vräkt.
”Det är enormt förödmjukande. Jag gick från att ha ett bra liv till att befinna mig i ett helvete. Mina barn kan inte längre komma och hälsa på mig. Den första månaden sov jag på soffan hos min son, men han studerar och delar lägenhet med andra studenter”, säger García och fortsätter:
”Jag betalade för min sons studier innan jag kastades ut på gatan, men det kan jag inte göra längre så han tvingas nu söka stipendier för att kunna fortsätta på universitetet. Att jag förlorade jobbet har alltså även satt sina spår i min sons framtid”.
Jag frågar vad han anser om ”spansk apati”?
”Jo, det kan det väl handla om i en del fall, men vi alla kämpar för att inte hamna på gatan. Spanjorerna har ett rykte om sig att vara långsamma, men vi gör saker och ting på vårt sätt, och vi är inte lata när det handlar om att bevara vårt liv och vår stolthet”.
Krisen talar sitt tydliga språk i Murcia – många familjer har förlorat sina hem och många butiker har slagit igen. På dagarna hänger folk på caféer för att fördriva tiden. Runtomkring i staden ser man olika kreativa jobbansökningar – allt från städning, hjälp till pensionärer, privata kockar, inköpshjälp och lämning och hämtning av barn till och från skolan. Idéerna är många och initiativen bra, men för ögonblicket står det still i Murcia. Människor tar vara på det som de redan har. Men det är inte tal om ”spansk apati” – inte i Murcia. Här kämpar alla sin tysta kamp.