Mellan bergstoppar i Andorra

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Fakta

Storlek:
468 km2.

Gränser:
Omkrets 120,3 km.

Invånare:
84 000.

Huvudstad:
Andorra de la Vella (ca 20 000).

Höjd:
Inte en enda plats ligger under 900 m över havsytan.

Högsta punkt:
Coma Pedrosa med 2 942 m.

Valuta:
Euro, trots att landet ännu inte är fullvärdig medlem i EU.

Historiskt furstendöme delat mellan Spanien och Frankrike
Andorra är ett furstendöme och har faktiskt inte bara en furste, utan två.
Karl den Store och hans son Ludvig den I erövrade Andorra år 803 och inte långt därefter gav det landet till biskopen av den spanska staden Urgel, det skedde år 819. Dock bestreds biskopens myndighet av de franska grevarna av Foix, som ärvde rättigheterna efter Ludvig I, och genom ett avtal som slöts 1278 delades suveräniteten mellan den franska presidenten och biskopen av Urgell.
Den nuvarande författningen skrevs under 1993 och regeringen är demokratiskt vald och leds för tillfället av Demòcrater per Andorra.
Men det är alltså den nuvarande biskopen i Urgel, Joan Vives i Sicília, och den franska presidenten, François Hollande, som är furstar av Andorra. Tillsammans har de två länderna också ansvar för Andorras försvar och representationer i utlandet.
Vi kommer till Andorra från det andra hållet, alltså från Frankrike. Det är sommar men snön ligger fortfarande vit på bergstopparna, som kommer närmare och närmare allteftersom vi kör längst de slingrande bergsvägarna. Runt omkring oss ser vi floder och smältvattenbäckar som vilt och ohämmat brusar förbi i motsatt riktning. Ljudet håller samma ton som de många vattenfallen och påminner om en konstant och nära bullrande åska. Detta är Pyrenéerna från sin bästa sida, mycket vackert och fascinerande rått.
Bebyggelsen blir allt glesare för att tillslut ebba ut helt. Efter en stund når vi fram till bergspasset Pas de la Casa, 2 408 meter över havsytan. Vintertid är detta ofta stängt på grund av att det helt enkelt är för mycket snö. Vi lämnar Frankrike och kör in i Andorra på några av Europas högst belägna vägar och för en som lider av höjdskräck är det en nervkittlande upplevelse. Området är en skidort men den här tiden på året är backarna tomma och dessa varma månader fungerar staden som en gränspost dit fransmännen reser för att handla taxfree. Och ja, det ser ut som det låter. Staden är mycket liten och snart kör vi ut ur den igen. Utsikten härefter bjuder på bergskullar med betande getter och hästar, fler serpentinvägar och en vykortsvacker utsikt över Andorra omgivet av bergstoppar som sträcker sig nästan 3 000 meter upp.

 

Halvägs en borda och ett kungarike

Efter Frankrike känns det nästan som att vara tillbaka i Spanien, ungefär halvvägs. I alla fall är det officiella språket katalanska, förövrigt det enda landet i hela världen som har det. Den lilla staten har omkring 84 000 invånare varav endast ca 30 000 är egentliga andorraner, de andra är tillflyttade och många kommer från Spanien eller Frankrike. För ett halvt sekel sedan bodde det bara ca 5 000 människor i dessa trakter.
Nu är det dags för vårt första besök i den lilla staten så vi bestämmer oss för att leta reda på några andorraner som vi kan tala med, och så vill vi även prova några av de lokala specialiteterna. Halvvägs hittar vi en väg till en borda, en av ca 25 restauranger som med hjälp av regeringsstöd har inrättats i en gammal lada eller ett stall. Många av dessa är byggda i granit och har av två våningar där undervåningen förr användes som stall till kor, grisar och hästar medan övervåningen var en lada för grödor som hö och tobak, vilket för övrigt utgör en av landets traditionella inkomstkällor.
”Arbetslöshet?” säger Fernando, ägaren av bordan, undrande. ”Det har vi inte. I alla fall inte officiellt då det inte först någon statistik. Och hur det än är går det inte att få arbetslöshetsbidrag. Så kan man inte klara sig själv får man åka hem”, säger den hitflyttade katalanen. Han tillägger att de andorranska familjerna inte har de triviala bekymmer som speciellt grannlandet i söder, som de också tillhör, lider av.
När vi senare undersökter saken närmare kommer vi fram till att det dock finns en arbetslöshet på tre procent, men det är nog oviktigt.
”En gång i tiden hade vi en kung”, säger han istället.
Det hade vi inte hört någonting om så vi ber honom om att berätta mer.
”Jo, det var på 1930-talet. Då kom en rysk äventyrare kom hit, han hette Boris Skossyreff och eklaterade sig själv som kung av Andorra. Kung Boris I av Andorra. Även greve av Orange. Han försökte att upprätta ett avtal mellan både Spanien och Frankrike. Dock slutade det med att han bara några dagar senare hämtades av spansk polis varefter han utvisades ur Spanien.”

Meny med rötter i historien
Utanför bordan går det lösa hästar. En del har kobjällror kring halsen och hos de boende råder inga tveksamheter kring vem djuren tillhör. På olika platser i landet finns det möjlighet till ridturer, men det finns också möjlighet att äta hästkött, för det gör man här. Dock står det inte med på Fernandos meny, kanske på grund av att det inte alltid inte uppskattas i den kulinariska världen.
Dofterna letar sig ut från köket och menyn bjuder på maträtter med rötter i landets historia. Det är escudella – en stuvning med kikärtor, rotfrukter och fläskkött i flera olika former, och trinxat de muntanya, som är en slags potatis- och kålanrättning med skinka eller blodkorv. Relationen till grannländerna visar sig i fransk löksoppa och foie samt i helstekt spädgris som i Segovia, mammas kroketter och grisfötter som i Katalonien. Vinet är lokalt.
”Här finns det två vingårdar men det finns också många som själva odlar druvor vilka de sedan gör vin av till egen förbrukning”, berättar Fernando, som också förklarar att höjden och de korta somrarna gör att druvorna inte skördas förrän i oktober eller november.
Det verkar kanske långsökt att Michelinguiden skulle skicka hit någon av sina representanter men de får gärna hålla sig borta för här behövs inga stjärnmarkörer när det kommer till stämningen i det reinkarnerade stallet och den meningsfulla maten.

Ingen skidåkning men snö trots allt
”Det är förbjudet att ta med skidor och snowboard upp på rummet”, står det på en lapp i hissen. Visserligen är snömängderna begränsade för tillfället men det gör ingenting för vi är ju mer intresserade av staden Encamp. I denna stad bor det 8 500 personer och under lågsäsong är det mycket fridfullt att promenera igenom den. Vi ser en fin gammal stenkyrka, Sant Miguel de la Mosquera, och besöker en mysig liten kaffebar.
Hotellrummet har en liten balkong varifrån jag kan titta ned på en strid smältvattenbäck som har samma effekt och ljud som en stor luftkonditioneringsanläggning. Det är tydligt att sommaren kommer sent till Andorra.
Nästkommande dag gör vi en utflykt till byn Ordino, som borda-mannen har rekommenderat. I det klara morgonljuset ser vi avstannade byggprojekt längst vägen som vittnar om drömmar om nya hotell, resorter och liknande, men vem kan förhindra utvecklingen, utöver den ekonomiska situationen i de länder därifrån gästerna, främst skidåkare och vandrare, ska komma.
Ordino är som många andra småbyar i denna rena, nästan stillastående idyll.
Vi fortsätter upp längst bergen tills vi inte kan komma längre och ja, så är det samma väg tillbaka igen. Cykeltävlingarna Vuelta a España och Tour de France har dragit förbi här och det är inte svårt att förstå varför.

Gamla Andorra och kor i flaggan
Trafikköer. Banker. Taxfreebutiker. Nu handlar det om landets huvudstad Andorra de la Vellas rykte. Vid första anblicken lever staden upp till sitt elaka rykte men vi försöker att låta oss lockas med taxfreevaror. Det är dock inte så mycket att spara i jämförelse med andra länder, men det är kanske för att sparande mäts bäst i procent.
Lyckas man se bakom alla fasader går det att hitta det riktigt gamla Andorra, som huvudstadens namn kan översättas till, men den gamla stadsdelens namn ger en ännu äldre beskrivning, Barri Antic, alltså den antika stadsdelen, och den är verkligen charmig. Gatorna är stenbelagda, gränderna smala och under den gamla regeringsbyggnaden från 1500-talet ligger den gamla rättssalen, som tydligen även använts som fängelsehåla. En gång i tiden kunde denna endast öppnas om en representant från var och en av de sju församlingarna möttes upp med en nyckel. Det sägs att många tobakssmugglare fått uppleva detta genom åren.
Det är lätt att hitta ut ur staden och ut ur landet. Det finns en skylt mot Frankrike och en annan mot Spanien. Vid gränsen vinkar vi hej då till den andorranska flaggan och jag funderar inte så mycket över att Spaniens och Franskrikes färger ingår i flaggan utan mer över vad de två korna symboliserar.

Av Jette Christiansen

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Kanske gillar du även

Sök på En Sueco