GR 242 – en vandring från Pariana till Maro

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

GR 242 är namnet på en ny långdistansvandring som har anlagts i de södra delarna av Sierra de Tejada och Sierra de Almijara. Turen är ca 80 km lång och går från Periana till Maro, via Alqaucín, Canillas de Aceituno, Sedella, Salares, Canillas de Albaida, Cómpeta och Frigiliana.
Vi befinner oss allstå i La Axarquía, norr och öster om Vélez Málaga. Man får rosa detta turistinitiativ som kan vandras på fem dagar och som fötts ur många välmenande krafter som gått samman och upprättat en enastående vandringsrutt. Naturligtvist kan hela turen vandras i ett streck med övernattningar längst vägen, men vi valde att beta av den lite om lite. I denna första del beskriver vi sträckan från Periana till Salares – de första ca 40 km.
GR är en förkortning av ”gran recorrido” – den spanska beteckningen för långdistansvandringsleder. Det finns många sådana leder här i landet men 242 är relativt ny och en helt fantastisk, vacker och förtjusande vandring. Den slingrar sig fram genom det dramatiska landskapet vid foten av det enorma berget Maroma, berget som med sina 2 065 meter över havet dominerar landskapet nordost om Vélez.
GR 242 börjar i byn Periana som ligger norr om sjön Viñuela. Man kör in längst huvudvägen och vid en korsning ser man skyltar på båda sidor av vägen vilka visar vägen till GR 242. Till vänster finns en stor tavla som visar hela vandringen och till höger en skylt med en pil och Alcaucín 10,6 km. Det är här vid korsningen som vi väljer att parkera vår bil. Vi går först fram till den stora tavlan till vänster så att vi kan ta en närmare titt på vandringen och hur den är märkt. Det sista är viktigt för vi ska ju veta vilka vandringsledsmärken vi ska följa. Därefter ger vi oss av mot Alcaucín och då det är 10,6 km dit är vi trygga med tanken att vi har en bil som väntar i utkanten av staden.
Leden tar oss igenom böljande marker, olivlundar och buskig vegetation, strax norr om sjön Viñuela. Ibland är stigen lerig men det har nyligen regnat så vi tar det med ro i sinnet. Utsikten mot Maromas höjder i öster är mycket vacker – vi är fortfarande långt bort från denna majestät, men han ligger där tålmodigt och väntar. Till höger kan vi se Viñuelasjön som nu är fylld till bredden av allt regn som fallit, och någon direkt vattenbrist rådet det alltså inte. Här är vandringen mycket jämn och det går faktiskt lite utför för det mesta så vi njuter verkligen. Vid en tidspunkt korsar vi huvudleden A 402 från Vélez till Alhama och efter det går det brant nedåt, ända tills vi kommer till floden Río Vélez, som börjar uppe vid Ventas de Zafarraya och rinner förbi staden Vélez. Här är floden så strid att vi inte hittar någonstans att vada över men som tur är finns det en skylt som visar vägen till en liten fin bro. Väl över på andra sidan är det så dags för den branta stigningen upp till Alcaucín.
När vi kommer fram till bilen känns det dock som om vi har gått mer än 10,6 km och på webbsidan http://gr242.wordpress.com går det att läsa att det är 15,5 km mellan Periana och Alcaucín. Det är en sida som beskriver hela vandringen på ett mycket fint sätt, dock är den på spanska. Gällande avståndet vet vi inte vad vi ska tro men vi håller nog mer på det sista alternativet om vi ska döma efter våra ben som är rätt så ömma. Men det har varit en härlig vandring och om ett par dagar kommer vi att fortsätta.
Om man vill övernatta i Alcaucín kan man göra det på Cortijo de Salia för omkring 50 euro för två personer, inklusive frukost. Om man väljer detta alternativ ska man svänga av mot hotellet innan man korsar A 402, på hotellets hemsida, www.cortijodesalia.com, finns det en karta.
Det är ca 10 km från Alcaucín till Canillas de Aceituno och vår vandring går längst den gamla grusvägen mellan de två byarna. Vi går igenom Alcaucín med den fina springbrunnen på huvudgatan och ned till det runda torget Plaza de Zalia – uppkallat efter den gamla borgen som ligger på andra sidan ravinen.
Sägnen säger att denna borg är Spaniens äldsta byggnad uppförd av fenicierna någon gång i tidernas begynnelse.
När vi passerar Alcaucín kan vi inte låta bli att tänka över om byn har lyckats städa upp efter den skandalomsusade borgmästaren som delade ut bygglov till höger och vänster för byggen inne i naturparken, och som när han arresterades för sitt brott blev tagen på sängen med 300 000 € i kalla kontanter gömda i madrassen. Hela hans familj och hans vänner var involverade i skandalen vars effekt hade varit ett ekonomiskt lyft för byn under flera år. Men det blev å andra sidan en dyr affär när baksmällan kom. Har jag inte fel sitter han fortfarande bakom lås och bom.
Hur det än är går vi upp till byns nybyggda Casa de Cultura, upp mot flera moderna hus och längst en trappa som leder till en grusväg. Det är denna grusväg som går mellan Alcaucín och Canillas de Aceituno, och det är denna som vi ska följa hela vägen så det är ingen risk att gå fel. Först passerar vi en kyrkogård och efter ett par hundra meter går vi förbi ett jättestort stenbrott som har ätit sig in i Maromas västflank. Vägen är jämn och går lite uppför och vårt delmål är två telefonmaster som står uppe på kammen. Längst vägen beundrar vi den alldeles fantastiska utsikten ned över ravinen och upp mot passagen vid Ventas de Zafarraya.
När vi kommer upp till kammen ser vi havet längst borta i söder. Här uppe ligger det ett hus som passande kallas ”La Loma” (ryggen). Här finns det två stigar och vi väljer den nedersta, som går nedanför huset mot vänster. Vägen går nu upp och ned och in och ut, men så länge vi håller oss till stigen kan vi inte gå fel. Efter ett tag, och några kringelkrokar, får vi en fantastisk utsikt över majestäten.
Ett tag leder vägen ned mot floden Bermuza, vars sidor är täckta med apelsinträd, som när vi går här bär halvmogen frukt.
Efter floden går vi på betongunderlag och nu går det brant uppåt hela vägen till Canillas de Aceituno, där vi som tidigare sagts har en bil som väntar.
Vill man övernatta i Canillas de Aceituno kan man göra det på B&B ”Pura Vida”. Deras hemsida: www.puurjezelf.net är på holländska, men om man vill ha mer information kan man ringa till: 6344 92 398 – alla holländare pratar engelska.
I Canillas de Aceituno ska man över till den andra sidan byn för att hitta en GR 242 markering som visar vägen till Sedella och härifrån följer vi bara markeringarna och en skylt visar att det är 7,5 km till Sedella. Efter ett par hundra meter på en asfaltsväg ser vi en stor GR 242 skylt på höger sida och här börjar det gå brant utför ned mot Río Almachares. Vi rekommenderar att man stannar på asfaltsvägen den första biten mot Sedella för när vi försökte korsa floden som flyter fram 200 meter längre ned kunde vi inte komma över utan fick istället kämpa oss upp till asfaltsvägen igen.
Vi gör en liten snabb avstickare in till det lilla picknick-stället La Rahige som ligger vackert i en liten ravin intill asfaltsvägen och ca 4 km längre fram ser vi en skylt på vänster sida varpå det står: Camino del Camping de Sedella. Det är hit upp vi ska och vi nu ser vi våra märken igen. Vägen slingrar sig upp till campingplatsen men vi fortsätter upp förbi en staty föreställande en grip och svänger sedan av till höger. Stigen är fin och leder oss ned till Sedella, där vår bil väntar. Om man inte har bil så är goda råd dyra för härifrån är den närmaste övernattningsmöjligheten i Canillas de Albaida, vilket ligger ca 18 km längre fram. Om man gör denna vandring i ett svep är dagsmarschen från Canillas de Aceituno till Canillas de Albaida ca 25 km. Det är ju inte omöjligt.
I Sedella bör man inte missa ett besök i det fina, nya ”Centro de visitantes”, som ligger precis vid byns ingång i väster. Detta center har delvis finansierats med EU-bidrag och är mycket trevligt, bl.a. så visar det var alla Andalusiens naturparker ligger och så berättar det om den naturpark som GR 242 delvis passerar: ”Parque natural Sierras de Tejeda, Almijara y Alhama”. På centret arbetar kunnig personal från Junta de Andalucía och här finns det många intressanta broschyrer och böcker som man kan köpa som handlar om olika vandringsturer. Centret är verkligen ett upplivande inslag.
Precis bakom centret ligger Sedellas kyrka och det är den som vi nu ska besöka. Vi beundrar det gamla kyrktornet som en gång i tiden, när byn stod under morernas makt, var en minaret. När vi vänder ryggen åt kyrkan ser vi till vänster ett fint hus med ett torn i mudejarstil. Med kyrkan i ryggen går vi sedan rakt fram tills vi kommer till Calle Andalucía på högersidan och där svänger vi in och fortsätter gatan fram tills vi ser en skylt bakom oss på vänster sida med ”Puente romano 806 m”. Vi följer skylten till den fina, gamla romerska bro som reser sig över ett brusande vattendrag. Här ser vi också en liten skylt varpå det står GR 242.
Vi följer stigen tills vi når fram till en plats med en mängd stora, jämna stenar. Här ska vi upp till vänster och det finns faktiskt ett par vita märken som anger var stigen går, som leder upp över stenarna och sedan i kringelkrokar, så vi får verkligen hålla ögonen öppna efter de vita markeringarna. Efter ett tag passerar vi en dal på höger sida och från och med nu är leden tydligare. Efter några hundra meter ser vi en stor ruin lite högre upp och dit ska vi. Ruinen är resterna efter en gård som hette Cortijo Herreriza.
Sedan fortsätter leden bakom ruinen och återigen följer vi de vita markeringarna, men först måste vi till höger bakom ruinen för att hitta en liten fåra som leder oss upp till vänster. Det dröjer inte länge innan vi kommer fram till en plats där det finns en intressant ås som går i västlig riktning. Denna ås slutar helt plötsligt brant i en sluttning ned mot Río de la Fuentes dal. Framför oss har vi det vackra landskapet som sträcker sig upp mot Maroma. När vi tittar mot öster ser vi här en stolpe som markerar vår väg och återigen följer vi bara markeringarna. Det går lite uppåt och lite nedåt, och lite uppåt igen, och så småningom följer vi en liten kam som ligger mellan Sedella och Salares. Efter kammen leder stigen nedåt mot en bevattningskanal, som vi nu ska följa. Vi tycker mycket om att gå i bevattningskanaler så begeistringen är stor. Efter några hundra meter lämnar stigen kanalen och sedan kommer vi till en bred grusväg. Grusvägen gör ett par svängar och därnere kan vi så se Salares och vi ökar takten och har tillslut avklarat de ca 7 km mellan Sedella och Salares på bara ett par timmar.
På väg ned mot bilen beundrar vi den fina, gamla byn Salares och ser redan fram emot de nästa 40 km av GR 242.

Av Else Byskov / foto Kristian Dam och Else Byskov

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Kanske gillar du även

Sök på En Sueco