Montejaque, Líbardalen och Cueva de la Pileta

 

De tre ovannämnda pärlorna ligger alla i naturparken Grazalema, och här fås verkligen utdelning på var enda cent: en vacker och autentisk by, en av Andalusiens finaste dalar samt en spännande grotta med ”graffiti” från tidig stenålder. Naturparken Grazalema är en av de finaste i Spanien och den består av ett bergsmassiv präglat av speciella karstformationer. Naturparken är 534 km2 stor och är Spaniens regnigaste naturpark. Det kommer av att vinden från Atlanten pressas upp över bergsmassivet där den sedan släpper sin fuktighet. Montejaque är den vackraste byn i Grazalema och där både äter och bor man bra. Denna by ligger precis på kanten av den fina dalen Líbar och lite söder om byn ligger grottan La Cueva de la Pileta.

Montejaque ligger vackert längst två bergssidor – byn är byggd i en liten sadel mellan två toppar. Den grundades av araberna och namnet betyder ”det förlorade berget”. Idag har by Montejaque vuxit sig nedåt, mot slätten, men dess läge mellan bergen är fortfarande helt unikt, och den känns oerhört orörd och autentisk. I Montejaque bor det bara 1 000 personer, men det finns över 300 sovplatser till förbipasserande. Att det finns behov av så många bäddar beror på att långvandringsleden GR 7 går igenom byn och för med sig vandrare från hela världen, året runt. Så ja, denna by lever helt enkelt av vandringsturism och naturparksbesökare.
I Montejaque finns det ett mycket spännande grottforskningsmuseum, om man är intresserad av grottor, och det finns ju gott om grottor i Spanien. Att det har upprättats ett museum i Montejaque beror nog på att den fantastiska grottan ”La Pileta” ligger så nära.
När man är i byn ska man inte missa att ta sig en liten tur längst de smala gatorna och det är ett ”måste” att gå upp till El Mirador del Castillo. Därifrån kan man titta ned över hela byn och dess omnejd. Se: www.montejaque.es.

 

 

Vi bodde det mysiga hotellet ”La Posade del Fresno”, precis mitt i Montejaque, och det kan vi varmt rekommendera. Detta hotell har bara fem rum och ägarna, Romi och Angel, sköter allting själva. Vi möttes av stor och äkta vänlighet och de 60 euro som vi betalade för ett fint dubbelrum inklusive frukost var väl spenderade. Se: www.laposadadelfresno.com eller ring: 952 167 544 för att reservera. På kvällen åt vi på den trevliga restaurangen ”Casitas” som ligger lite längre ned i byn. När man kommer till Casitas från La Posada blir man extra bra bemött, för Ramis dotter är delägare på Casitas. Hon är nämligen gift med Casitas italienska kock, och han kan laga mat, skulle jag hälsa. Vi var i alla fall mycket tillfreds med både övernattningen och maten.

Ännu mer nöjda var vi när vi morgonen efter begav oss ut på vår vandring till El Llano de Líbar. Líbarslätten är en av de vackraste i Andalusien och den ligger så otillgängligt att den (nästan) bara kan besökas till fots. Det ligger visserligen ett par gårdar inne i dalen och dit går det en bilväg, men den är så ojämn och dålig att människor med vanliga bilar bör undvika den. Det skulle också vara synd och skam att missa den vackra vandringen in till slätten. Turen börjar på torget i Montejaque och man börjar gå längst Calle Nueva och sedan Calle Santa Cruz, som leder ut ur byn i västlig riktning (en karta kan man få på La Posada). Gatan flankeras av roliga, små hus som ser ut att rymma byns alla hönshus. Det är mycket pittoreskt.
I slutet av gatan börjar grusvägen mot Líbarslätten och här ser vi även en GR 7-skylt. Det är längst GR 7 som många vandrare kommer gående och Montejaque ligger en bra dagsmarsch (ca 20 km) från det sista övernattningsstället i Cortes de la Frontera.
Så snart man kommer förbi hönshusen svänger vägen till vänster och man kommer in i den fina dalen mellan Sierra de Juan Diego och Sierra de Montalate. Vägen går jämt uppåt ett par kilometer och leder till ett pass varifrån man kan se ned över Líbarslätten. Uppe i passet finns det en stor skylt som förklarar lite om det karstfenomen som är så karaktäristiskt för stora delar av Grazalema.

 

 

Karstfenomenet är uppkallat efter en plats i Centraleuropa, där det först blev beskrivet. Ett karstlandskap uppstår när delar av ”mjuka” klippor löses upp av en kemisk förbindelse mellan regnvatten och klippan. På så sätt uppstår det mycket speciella former i klipporna, vilket ser helt spektakulärt ut. Men regnvattnet löser även upp den lösa jorden under en del klippor så att vattnet bara ”försvinner” ned i klippan. Ett stort klipparti kan på så sätt verka som en svamp som bara suger och suger vatten. Tillslut rinner vattnet förstås ut men det kan det göra många kilometer bort från den plats där det föll. Detta problem är känt i just Grazalemaparken där byn Grazalema inte kan lagra något vatten just för att det försvinner ned i jorden och löper ut vid Montajaque, som i sin tur får ta emot stora mängder vatten som faller i naturparken. På så vis har Grazalema permanent vattenbrist under sommaren medan Montejaque aldrig har det.

Uppe i passet tittar vi ned över den fina Líbardalen/slätten och nu gäller det bara att ta sig dit ned. Vägen går försiktigt nedåt, så vi vandrar glatt dit. Grusvägen fortsätter ned över hela slätten så man kan gå så långt man har lust. Vi gick nog sju kilometer ut och sju tillbaka, medan vi beundrade de omkringliggande bergskedjorna, de många fina klippformationerna, den vackra slätten med betande djur och ett överväldigande överflöd av blommor. Det finns inte ord nog till att beskriva vilket vackert landskap man vandrar igenom här och jag kan bara uppmana till att man upplever det själv. Som sagt, det finns inte många platser i världen som är vackrare.

Om man kör ett par kilometer norrut från Montejaque, längst MA 505, kommer man till en liten parkeringsplats på vänster sida. Därifrån kan man se ned över Montejaques gamla och nu helt torra vattenreservoar. När man byggde den till reservoaren tillhörande dammen 1924 var man inte medveten om utbredningen av karstfenomenet och man byggde reservoaren ovanpå ett så kallat ”sink hole” – ett hål som inte kan stoppas. Därför är vattenreservoaren för det mesta helt torr – det är omöjligt att få den att hålla kvar något vatten. Förargligt, men det är fint, och den gamla dammen är mycket imponerande.

 

 

Vi ska också ned och se La Cueva de la Pileta, som ligger fem kilometer söder om Montejaque. Man kommer till grottans ingång genom att ta MA 506 till Benaoján och sedan 501 till grottan. Grottan upptäcktes 1905 av José Bullón som hade uppmärksammat att en stor mängd fladdermöss flög ut och in i ett hål i ena bergssidan. Han var intresserad av att samla ihop djurens gödning för att använda det i sitt jordbruk, och det var alltså så han upptäckte denna enastående grotta. Grottan tillhör fortfarande Bullónfamiljen och det är de som arrangerar besöken till den samt står för underhållet. Grottan är öppen varje dag mellan kl. 10-13 och kl. 16-18. Inträdet kostar 8 euro och man släpps in i små grupper som guidas igenom den 500 meter långa grottvandringen. Man går upp och ned längs en slags trappa och på en del platser är det mycket smalt, så det är ingenting för stiletter eller för dem som har svårt att gå. Grottan har ingen elektrisk belysning så det delas ut lampor till alla besökande. Upplevelsen att gå därinne i jordens kyla (15 grader) är mycket speciell, det är mörkt och fuktigt, och jag måste säga att det finns några oerhört intressanta väggmålningar. I grottan kan man bland annat se målningar av olika djur, varav en höggravid häst och en fisk som ser ut som om den målades igår. Och detta trots att det målades i tidig stenålder, vi ska nog tillbaka ca 30 000 år i tiden. Grottan har med rätta förklarats som ”monument nacional prehistórico” och är man i närheten bör man inte missa ett besök i denna, det är en enastående sevärdhet. Det är absolut förbjudet att fotografera i grottan då blixten förstör väggmålningarna, så man måste in själv för att se det. Se: www.cuevadelapileta.org för att för en försmak inför besöket.

Besök även: www.elsebyskov.com för inspiration till fler vandringar.