Ständigt uppkopplade. Tv-apparaterna konstant påslagna fast ingen tittar, musiken spelar i bakgrunden fastänt ingen lyssnar, mobilerna ligger synliga på borden och fingras på varannan minut. Surfplattan är en självklarhet. En mobil ringer. En uppdaterar statusen på Facebook och en annan twittrar.
Jag sitter i baren på en tapasbar och har beställt in en ensalada pulpo och något kött i senapsmajonnäs, sitter och bläddrar i något sportmagasin som ligger framme utan att egentligen läsa – det intresserar mig inte riktigt. Jag är mer intresserad av att få lite mat i magen och samtidigt i smyg iaktta den grupp människor som är så upptagna med sina mobiler och surfplattor runt bordet bara någon meter ifrån mig. På min barstol har jag en första-parkett-biljett till detta skådespel av imaginärt umgänge, där varje deltagare egentligen är mer upptagen med sig själv, sina mobilsamtal och sociala medier än med de andra personerna runt bordet.
Jag har själv alltid med mig mobilen, jag har ingenting emot mobiler, och i och med den är jag ständigt uppkopplad på sociala medier m.m. Men när jag umgås med familj, vänner och bekanta är jag med dem för att umgås – prata, diskutera, skratta, gråta och vad allt det kan innebära. Jag själv tycker att det är oerhört otrevligt om mitt sällskap lägger mobilen på bordet om vi går ut för en lunch och min direkta fråga är om mitt sällskap är ute med mig eller sin mobil.
Jag funderar över var detta konstanta uppkopplade, uppdaterade, nästan tvångsmässiga beteendet kommer ifrån. Är vi rädda för att missa någonting att vi måste vara med i exakt allt som sker hela tiden och vad förlorar vi på om vi missar någonting? Blir vi mindre värda som människor om vi inte kan visa upp för omvärlden hur oerhört ”busy” vi är? Är vi misslyckade om det går fem minuter utan att någonting händer?
Hur många gånger har jag inte hört mina väninnor säga att de inte orkar gå hemma en hel dag? Och jag säger själv samma sak titt som tätt; kan vi inte hitta på någonting, jag vill inte bara gå här och släpa fötterna efter mig. Det är som en drog att hela tiden ha någonting att göra, att det hela tiden måste hända någonting. Och som med alla droger ebbar effekten ut och det måste till mer och starkare preparat för att ge en tillfredsställande effekt.
Det är ett ekorrhjul som bara spinner fortare och fortare.
Min far var nyligen på besök och med sig hade han foton från sitt senaste besök hos sina föräldrar. Vilka ljuvliga minnen som väcktes till liv när jag såg farfar och farmor. Härliga barndomsminnen av besök i de finska lappländska skogstrakterna, där farfar låg i soffan och läste dagstidningen medan farmor bökade i köket. Själv stojade jag runt mellan dem. Fick mig en finsk rågmacka med gravlax och massa dill i köket eller låg på farfars mage och bara njöt av att höra hans hjärta slå och känna doften från den öppna spisen. När laxmackan var slut och tidningen läst gick vi ut i trädgården och tittade till växthuset och potatisodlingen. Allting i stilla mak. Lugn och ro. Inga ringande eller surfande telefoner (det fanns ju inte). Inga tv-apparater påslagna. Bara jag, farfar och farmor. Underbara tid.
Idag skulle nog många ungar, även vuxna också för del delen, ha tråkigt om dagarna gick ut på att ligga på farfars mage och sedan påta i trädgårdslandet. Skollovet eller semestern skulle vara absolut misslyckat då det inte är yolo hela tiden.
Men jag tror att det är fel. Jag tror att de flesta skulle älska sådana dagars stilla lunk under lediga tider. Vi måste bara vara modigare, vi måste våga göra ingenting. Ingenting är inte ett misslyckande – det är en lyxprodukt! Jag tror att ingenting kan föra oss till att tala med varandra och umgås och inte bara kommentera lol när bordsgranen uppdaterat sin status med någonting humoristiskt. Men för dens skull måste man inte stänga av, bara lyxa till det och koppla bort ibland.
Jag kan tillägga att jag inte lyckats med min sista utmaning till mig själv, den om att läsa en bok innan sommaren kom. Boken ligger fortfarande orörd på nattduksbordet. Jag har istället övat på att emellanåt slänga upp fötterna på soffan och läst svenska månadsmagasin och skvallertidningar som hittat vägen hem till mig under vinterhalvåret. När jag inte vurmat för mina tomater i trädgården vill säga.
Av Sara Laine
