När tåget nästan kör av rälsen

 

Kataloniens ledare, Artur Mas, insisterade oavtröttat på att genomföra ett självständighetsval den 9 november, trots att centralregeringen och domstolarna hade förklarat valet som olagligt. Bara få veckor innan katalanerna skulle till valurnorna avlystes valet och det politiska lugnet infann sig på nytt. Men det var mycket nära att allting gick helt fel, och politiskt är en lösning på striden långt ifrån nådd.

 

”Det är ganska naturligt att inte alla spanjorer känner sig enade.” Så formulerar sig den spanska författaren och historikern Lucas Ruiz när han i september, i en intervju för En Sueoc, fick frågan om den splittrade spanska nationsidentiteten. Han hänvisade till historien, som talar sitt tydliga språk. För 500 år sedan bestod Spanien av flera små kungariken och ända fram till början av Francos diktatur 1939 hade landet av flera små nationer och regioner med stor kulturell och språklig mångfalt, som inte försvann bara för att landet sattes ihop till ett. Baskien och Kataloniens önskan om självständighet har funnits länge, och har nu alltså nått nya, hittills oanade höjder i Katalonien.

 

Politik när den är som värst
För att förstå den kritiska situationen mellan Katalonien och Madrid måste vi ta en snabb titt på den politiska situationen i Katalonien, som har förändrats markant under de två sista valen år 2010 och 2012.
Fram till dess var socialistpartiet PSOE det näst största partiet i Katalonien. Partiet skapar ett fint par tillsammans med storebrodern, det borgerliga katalanska nationalistpartiet CiU, som alltid har fört en moderat ton mot centralregeringen i Madrid. Därifrån var det långt ned till de övriga partier, bland annat det vänsterorienterade och mycket radikala nationalistpartiet ERC och Partido Popular, som aldrig har haft något större stöd i Katalonien. Under 2011 fick ERC dock en ny ledare, Oriol Janqueras, som presenterade en mycket aggressiv linje för partiet. Han lovade väljarna att han var villig att gå den långa vägen för att Katalonien skulle bli självständigt. Det gav partiet så kraftig medvind att ERC snart började nosa CiU i nacken i opinionsundersökningarna innan regionvalet 2012. Samtidigt förlorade CiU terräng då partiet inte hade varit i stånd till att få Katalonien ur den ekonomiska krisen, som hela Spanien befann sig i.
Allting tyder på att CiU:s ledare, Artur Mas, därför ändrade sin annars moderata kurs och också gick till val med det tydliga löftet om att utlysa självständighetsval under den kommande regeringsperioden. Precis som ERC.
Till historien hör att PSOE vid ett tillfälle hade stora problem. Väljarna flydde direkt från partiet med orsak i den djupa krisen som dåvarande statsminister Zapatero och hans regering i Madrid hade skickat ut hela landet i. Det var en uppenbar strid om de besvikna PSOE-väljarnas röster. Resultatet blev att PSOE förlorade nästan en tredjedel av sina mandat i det katalanska parlamentet och därmed sitt avgörande inflytande. Mandaten gick primärt till ERC och många nya, mindre partier. ERC blev Kataloniens näst största parti, efter CiU. Tillsammans hade de två partierna en tydlig majoritet i det katalanska parlamentet. Med samma nyckelfråga och trots tillhörighet i varsin politisk riktning ingick de en regeringspakt – med CiU:s ledare, Artur Mas, som president för Katalonien. På pappret var han också den mest lämpade, för under de tidigare regeringarna hade han med framgångar i Madrid fått i hamn fler katalanska nyckelfrågor under förhandlingar. Det accepterade ERC, bara han lovade att hålla sitt stora vallöfte om att utlysa självständighetsval.

 

Madrid säger nej
Efter detta gick det tre år innan självständighetsvalet utlystes. I Madrid var man lika tydliga som i Katalonien; man varken kunde eller ville acceptera ett självständighetsval, för det stred direkt mot den spanska grundlagen. ”Ska Spanien delas ska alla spanjorer tillfrågas. Allt annat är odemokratiskt och omänskligt”, sade statsminister Mariano Rajoy upprepade gånger. Även EU avvisade en eventuell omröstning. Ställningstagandet var, och är fortfarande; tiden är inne för att stå samlade – inte för att splittras. På samma sätt var beskedet tydligt då det förra året dök upp katalanska lobbyister i Bryssel. De var inte välkomna. Sedan hamnade saken i dödläge. Centralregeringen stod fast och domstolen ”Tribunal Constitucional” (riksrätten) dömde katalanernas självständighetsval som olovligt och ogiltigt, två gånger.

 

Här slutade leken i början av 2000-talet, då det var den baskiska regionalregeringen som hotade med ett självständighetsval. Men det var inte fallet denna gång. Den katalanska regionalregeringen ville ha deras val, precis som skottarna fick sitt, och Artur Mas och hans partikamrater utmanade centralregeringen på finast sätt genom att börja valkampanjen och fastslå det valråd som skulle säkra att valet följde reglerna.
”Det är svårt att säga vad som hade hänt om inte Artur Mas och hans regionalregering hade avlyst självständighatsvalet. Personligen tror jag att han var nära att anhållas och ställas inför riksrätt. Det går inte att säga hur hårt straff han hade fått för det finns inga tidigare fall att jämföra med. Men han hade ju åtskilliga gånger blivit påmind om att hans val var olagligt, så hans straff hade knappast blivit milt.” Orden kommer från en spansk domare som bor och arbetar i Barcelona. Som domare och ämbetsman får han inte uttala sig i politiska frågor och aktuella rättsfall, varför vi citerar honom som domaren.
Han fortsätter att förklara att det var riksrätten och centralregeringens plikt att självständighetsvalet inte hölls. Det var och kommer även i framtiden vara en komplicerad uppgift för det är Kataloniens regionala polis, Mozos de Escuadra, som ska gripa in. Frågan är dock om de gör det, för den katalanska polisstyrkan är sannolikt splittrad när det kommer till frågan om Kataloniens tillhörighet.
”Katalonien har mycket fria tyglar, bland annat inom polisen. Här är det Mozos de Escuadra som styr. Nationalpolisen och Guardia Civil är överhuvudtaget inte representerade i Katalonien på samma sätt som i övriga Spanien och skulle knappast kunna ta sig an uppgiften. Den spanska regeringen och rättsväsendet har egentligen bara en säker spelare, som genom fysisk makt skulle kunna förhindra ett olagligt självständighetsval. Och det är militären. Det är en skrämmande och för mig utopisk tanke. Men det hade kunnat gå så långt. Tanken fanns där hos flera av mina kollegor”, avslutar domaren från Barcelona.

 

Kan Katalonien stå på egna ben?
Det katalanska självständighetsvalet har avlysts. Det samma gäller valkampanjen, som aldrig riktigt kom igång och som överhuvudtaget inte lyckades skapa någon form av debatt. De sista veckorna och månaderna har präglats av politiska och juridiska gräl som ingen riktigt har fått ut någonting av. En bra debatt och analys av en hypotetisk situation med Katalonien som en självständig stat skulle kanske ha ryckt de kraftigt nationalistiska katalanerna lite närmare de övriga spanjorerna – och tvärtom.

 

Å den ena sidan kan man föreställa sig en ny nation med sju miljoner katalaner. Det nya landet kunde bygga upp en ny, lätt och smidig administration som kunde agera snabbt utan att först behöva konsultera Madrid. Katalonien kunde även bli en rikare nation än det övriga Spanien. Det finns ingen officiell siffra men det är allmänt känt att den katalanska BNP:n är högre än för övriga Spanien. Dessutom har de en lägre arbetslöshet på 20,2 procent, vilket är tre-fyra procentenheter lägre än Spaniens totala arbetslöshet.
Men å andra sidan, och mycket mer bekymrande, Katalonien är, likt Spanien, kraftigt belånat. Hur skulle det nya lilla landet klara sig utan en hjälpande hand från EU och den europeiska centralbanken? De tre stora branschorganisationerna i Katalonien har redan från början rekommenderat deras medlemmar att ge upp alla tankar på självständighet med det tydliga beskedet att man inte kan överleve genom att hugga handen av sin hemmamarknad. Branschorganisationerna har tydligt kunna dokumentera att över hälften av den katalanska ”exporten” går till andra delar av Spanien och att det därför inte gagnar någon att ställa sig själv i dålig dager.
José Manuel Lara, som är chef för Grupo Planeta, en av Spaniens största mediegrupper håller med. Till Grupo Planeta hör bland annat tv-kanalerna Antena 3 och La Sexta, radiostationen Onda Cero och tidningen La Razón.
”Vi kan inte driva spansk nyhetsförmedling från utlandet. Det säger sig själv. Vi flyttar ju heller inte vårt huvudsäte till Frankrike eller Portugal”, var han svar när han under en konferens fick frågan om vad han skulle göra om Katalonien blev självständigt. Grupo Planeta har idag skapat nästan 5 000 arbetstillfällen i Katalonien. Arbetsplatser som troligtvis kommer att stänga för ”det nya landet”. Och så skulle man väl kunna sluta. Till och med den katalanska fotbollsstoltheten FC Barcelona har gått med på att glänta på dörren och uttala sig i mycket mjuka värden kring självständighetsvalet. En ny katalansk fotbollsliga, vari FC Barcelona för närvarande ska möta det katalanska laget som är på uppgång, som idag spelar i andra divisionen och andra divisionen B, och som knappast kommer att ha något större intresse för varken publik, tv-bolag eller de rika sponsorerna.

 

Artur Mas förlorar allt
Det är svårt att hitta en vinnare i den politiska kampen om det katalanska själständighetsvalet. I gengäld är det mycket lätt att hitta en förlorare. Artur Mas lovade sina väljare och sitt samarbetsparti ERC ett självständighetsval. Det har han inte lyckats infria vilket han nu kommer att få betala dyrt för. Så dyrt att Artur Mas framtid som politiker är tveksam. Hans parti är splittrat och har varit det sedan hans högerhand Josep Antoni Duran i Lleida lämnade sina förtroendeposter i CiU för några månader sidan på grund av oenighet kring självständighetsvalet. Och sist, men inte minst, är hans parti en stor förlorare i opinionsmätningarna. De hårda smällarna kommer primärt från det nu före detta samarbetspartiet ERC, som idag väntas bli Kataloniens största parti. ERC har inte tvekat med att peka ut Artur Mas som orsaken till de sönderslagna illusionerna. Och nu utnyttjar de situationen till deras fördel.
Sådant är livet – inte minst inom politiken. Och det gäller både Katalonien, Spanien och övriga Europa.