Historiens berömda personligheter: María Zambrano

Historiens berömda personligheter: María Zambrano

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email
maria-zambrano
Modern kvinna med starka åsikter
Málagas centralstation Málaga-Mária Zambrano är mer än bara en knytpunkt för resande från hela världen. Namnet berättar nämligen historien om en av historiens stora spanska personligheter och meningsbildare María Zambrano. Vid bara 26 års ålder gav hon ut sitt första skriftliga verk vari hon ifrågasatte den kapitalistiska ideologin mot den samlade demokratin. Hon dog 1991 men hann ge ut inte färre än 17 verk och lyckades som första kvinna att vinna det prestigefulla Cervantespriset för viktigaste spanska författare.
 
María Zambrano föddes en aprildag 1904 i Vélez-Málaga. Föräldrarna Blas José Zambrano och Araceli Alarcón var båda lärare och socialister, och både María Zambrano och hennes syster Nace Aracelo kom att redan från tidig ålder stifta bekantskap med den politiska världen. När María Zambrano bara var fyra år flyttade familjen till den spanska huvudstaden där fadern hade fått ett nytt jobb. Efter bara några år i Madrid flyttade de vidare till Segovia. Där kom hon att tillbringa sina tonår innan hon som 17-åring återvände till storstaden för att studera filosofi på Universidad Central de Madrid.
 
Ungdomsåren och begynnelsen av författarlivet
I Madrid blev María Zambrano snabbt en del av den socialistiska intellektuella miljön och deltog i flera studentuppror. Hon var en kvinna med åsikter om världen och kritiska ögon på kapitalismen som, enligt henne, skulle leda till en radikal politisk styrform samt leda till en modern form av slaveri av massorna. María Zambrano kämpade för en styrform vari det skulle skapas balans i samhället samt en rättvis fördelning både ekonomiskt och kulturellt. Sitt första verk Horizonte del liberalismo (Liberalismens horisont) gav hon ut 1930, då var hon bara 26 år gammal, och så manifesterade hon sig tidigt som en av Spaniens ledande kvinnliga filosofer och humanister. I sina böcker beskrev hon hur liberalismen skulle leda till kris i Europa och dess slutgiltiga nederlag och hon drömde om en tredje revolution. Generellt ägnade María Zambrano mycket tid åt samhället och medborgerliga rättigheter men med stigande ålder blev hon mer filosofisk i sina texter. I ett av sina verk, El hombre y lo divino, berörs ämnen som liv och död samt det gudomliga i människan och i världen.
 
María Zambrano har bland annat sagt:
”Människans hjärta har behov av att tro på någonting och det tror på lögner när det inte kan hitta sanningar att tro på.”
Samt:
”Medan religion och etik kan styras mot den isolerade individen och kan existera i en människa oberoende av andra, så har politik behov av ett samhälle för att existera.”
Hon var en kvinna med makt över orden men hennes starka åsikter kom tillslut att tvinga henne långt utanför Spaniens gränser, då hon under Francos regim tvingades resa i exil. Regimen accepterade ju inte alternativa åsikter eller konstnärer som riskerade att utmana generalens maktposition.
 
Tiden i exil och livet i Spanien efter Franco
I september 1936 gifte sig María Zambrano med Alfonso Rodríguez Aldave, historiker och sekreterare för den spanska ambassaden i Chile, och de reste till oktober samma år. Efter åtta månader i Latinamerika återvände de till Spanien och landade mitt i det Spanska inbördeskriget. Alfonso Rodríguez Aldave inkallades till armen och María Zambrano flyttade med sina föräldrar och syster till Barcelona 1937. Där blev hon en del av rebellerna som stred för en spansk republik. Hennes far dog i oktober samma år och i början av 1938 tvingades hon ge upp upproret och tillsammans med sin mor och flera andra familjemedlemmar fly till Frankrike i exil, och där återförenades hon med sin man. Tillsammans reste de till Mexiko och bjöds in av Casa de España, som i dag är mer känt som universitetet El Colegio de México, A.C.
 
Under åren som följde bodde de bland annat på on Puerto Rico och på Kuba, där María Zambrano höll i flera konferenser och undervisade i filosofi. 1947 skildes hon och hennes man och hon valde att flytta tillbaka till Mexiko, där hennes syster nu bodde. Men Kuba låg fortfarande nära hennes hjärta och i början av 1950-talet flyttade hon tillbaka till den karibiska ön, där hon fortsätta med undervisning och konferenser.
1953 återvände hon till Europa, närmare bestämt till Rom i Italien, där hon och systern bodde i flera år, tills systern dog 1971. Även María Zambrano själv började känna av sin ålder och 1977 var hennes syn så dålig att hon hade problem att läsa och skriva. Men det skulle dröja ytterligare sju år innan hon valde att återvända till Spanien, där hon tros sina svårigheter med att skriva oförtröttat fortsatte med att ge ut artiklar, varav den sista gavs ut bara två månader innan hennes död 1991.
 
I slutet av 1980-talet skrevs hennes namn på allvar in i de spanska historieböckerna. Här stiftades t ex Fundación María Zambrano (María Zambrano Fonden) med säte i byggnaden El Palacio Marqués de Beniel i Vélez Málaga, och i dag inrymmer denna plats en hel värld av bilder och ord som beskriver historien om den spanska världskvinnan. Bara fyra år innan sin död, alltså 1988, fick hon som första kvinna ta emot det prestigefulla Cervantespriset som viktigaste författare i Spanien.
 
María Zambrano Fonden delar bland annat ut stipendier till studerande som har behov av ekonomiskt stöd för att ta sig igenom t e x gymnasiet, så även om María Zambrano är död lever arvet av henne kvar. Med sina ord och tankar berörde hon människor i många delar av världen och mycket passande är den hektiska buss- och tågstationen i Málaga med till att leda ut María Zambrano på en evig resa.
Av Christine Petersen

Dela

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Kanske gillar du även

Sök på En Sueco