Precis bakom Costa Blanca, i och omkring staden Elche, ligger Europas största palmlund. Den är så speciellt och högt värderad att den år 2000 blev upptagen på Unescos Världsarvslista. Detta är nämligen den enda platsen på den europeiska kontinenten där det finns en så stor palmlund, den har över 200 000 palmer. Dessa palmer planterades av araberna för att ge lä för andra odlingar, och på dessa torra jordar var det nödvändigt att konstbevattna – någonting som araberna var mästare på att konstruera. Bevattningskanalerna ligger fortfarande där än i dag och de fungerar. Alla palmerna är dadelpalmer så denna lund producerar en hel del av denna söta frukt. När vi är upp till öronen mätta av denna frukt ger vi oss iväg för att bränna kalorierna, och det gör vi på en vandring i Helvetesklyftan, som ligger i Alicanteprovinsens norra del. Tillslut ska vi provsmaka ett av Spaniens bästa viner – ja, det vin som faktiskt serverades vid kung Felipes bröllop med Leticia.
Det är inte många turister som besöker Elche. Kanske för att detta är en stad som ligger en bit ifrån kusten och har en stämpel av att vara en modern storstad. Här bor det 240 000 invånare, staden har sitt eget universitet och ekonomin i den baseras på skotillverkning – i Elche finns över 1 000 skofabriker. Panama Jack är nog det mest kända märket, men det finns hundratals. När man går runt på Elches gator kan man inte låta bli att lägga märke till att staden osar av välstånd och goda tider.
Denna stad bjuder på massvis av sevärdheter. Den har nämligen en lång historia, en mysig stadskärna, fantastiska restauranger och naturligtvis palmlunden med de tillhörande kanalerna. Elche grundades av grekerna varefter kartagerna kom samt romarna. När romarna försvann hamnade staden i iberernas händer och det är från denna tid som stadens största arkeologiska fynd har hittats: La Dama de Elche. Denna vackra kvinnobyst, som är 56 cm hög och 65 kg tung, hittades 1897 av några jordbrukare när de var ute för att arbeta deras mark med hackor. Plötsligt slog de hackorna i någonting hårt och de blev minst sagt överraskade när de grävde upp statyn. Man tror att hon härstammar från ibererna och är från det femte århundradet e.Kr. Fyndplatsen är i dag en arkeologisk utgrävningsplats där man även funnit många andra saker som härstammar från samma period. Originalet av La Dama de Elche finns på Museo Arqueológico Nacional de España, i Madrid, men det står en fin kopia av den i palmlunden, som vi nu ska besöka.
El Palmeral de Elche består av en liten inhägnad lund som tillåter besökare och utöver det finns det palmskog runtom samt inne i staden, där den utgör en offentlig park. Gå in på: www.visitelche.com och klicka in under El Palmeral. Man betalar inträde för att komma in i den inhägnade delen av El Parmeral men pengarna är väl spenderade för här kan man vandra runt i en mycket vacker grön park med porlande vatten överallt, allting omgivet av palmer och kaktusar. Här finns även kopian av den vackra ”Dama de Elche” bredvid en fint anlagd bassäng, där hon med sitt blida leende skådar ut över lunden. Här kan man också se ”La Palmera Imperial” – den kejserliga palmen, som har sju förgreningar. Jag har aldrig sett någonting liknande för de sju ”armarna” som alla utgår från samma stam, måste stöttas upp med järnstavar för att inte brytas av. I parken går vackra påfåglar och ser nöjda ut. Allting osar lugn, harmoni och skönhet.
Snart efter att man kommer in i parken kommer man till en man som säljer dadlar och där bör man fylla på sitt dadelförråd, för bättre dadlar finns inte. Jag kan speciellt rekommendera de honungsdoppade dadlarna. De är söta, mjuka och smakar himmelskt – jag har aldrig smakat något liknande. Dadelmannen tillhör en av de tio familjer som äger den privata delen av palmlunden. Dessa familjer ”sitter på” rätten att sälja och distribuera dadlarna, som förövrigt säljs lokalt. De 200 000 palmerna ger en syndaflod av dadlar och då inte alla kan säljas till konsumenter går faktiskt de flesta till djurfoder till grisar och getter. Det är en av orsakerna bakom att grisarna från Elche är så glada, feta och välsmakande. För övrigt innebar överflödet av dadlar att ingen i Elche svalt under inbördeskriget. Det fanns tillräckligt med dadlar till alla.
Det har också anlagts 1,2 km promenadstig runt om i den lilla delen av palmlunden, den kallas ”La Ruta del Palmeral”. Denna kan man ta en promenad längs om man bor på Hotel Milenio som ligger mitt emot palmlunden. Från hotellet är det bara att korsa vägen för att komma ut på promenadstigen. Hotellet har en egen vacker palmträdgård och ett rum där kostar omkring 70 euro per natt, vilket är rimligt för ett fyrstjärnigt hotell. Se: www.hotelmilenio.com.
Om man vill ha mer lyx kan stadens lyxigaste hotell rekommenderas: Hotel Huerto del Cura. Där kostar ett dubbelrum omkring 100 euro inklusive frukost och det är det nog ännu mer värt för maken till skönhet mitt i en oas måste man leta länge efter. Rummen ligger i små hus som ligger utspridda i en vacker palmträdgård bakom en vacker damm. Så det är värt varenda cent. Se: www.hotelhuertodelcura.
Från båda hotell är det en behaglig promenad in till centrum, ca 2-3 km, och på vägen korsar man en fin bro över floden Vinalopó, som löper i en liten kanal. Man går förbi det fina torget med rådhuset och kommer vid en tidpunkt fram till en offentlig park ”parque municipal” och också är en del av El Palmeral. Här kan man se Spaniens högsta palm, som är 53 meter hög, en mängd andra vackra palmer, de gamla bevattningskanalerna och ett par fina nyare monument. Under en ljum afton är det gott om liv och rörelse i parken som då är full av ”good vibes”.
När man nu har nått in till centrum och börjar bli lite hungrig finns det bara en sak att göra och det är besöka stadens absolut bästa restaurang: ”El Granaino” på Calle José Maria Buck 40. Här har jag ätit många gånger och det är nog den bästa restaurangen jag ätit på i hela Spanien. Maten är enkelt sublim, äkta och mycket god. Ett besök här är ett måste och stället är inte överpompöst trots den höga kvaliteten. Se: www.mesongranaino.com. Det är nog en bra idé att boka bord innan besöket, gör det på tel. 96 666 40 80. När man sedan ätit färdigt är man glad att man bara har 3 km att gå tillbaka till hotellet, så att man får gå av sig lite av kalorierna.
Men det ska vandras mycket för att göra sig av med Elche-kalorierna, så vad kan vara mer passande än att ta sig till Helvetesklyftan ca 100 km norrut och vandra en häftig tur på 14,4 km? Denna vandring börjar vid den lilla byn Fleix som man hittar genom att ta avfart 62 (Ondara) från motorvägen AP7. Vid CV729 stiger man upp genom dalen Call de Laguar genom Benidoleig, Orba och La Plana tills GPS:en har hittat Fleix. Här parkerar man vid där man kör in och beundrar den stora fina skylten som står där och visar rutten PRV-147, som är den som vi ska gå, även känd som Barranco del Infierno (Helvetesklyftan) eller vandrarens katedral. Det med katedralen ska förstås på det sätt att vandringen är så fantastisk att den förtjänar samma vördnad och ära som man skulle ge en katedral. Och låt det sägas med detsamma: vandringen är inte för tunnhudade. Den är tuff och vild, det går upp och ned (det är 700 höjdmeter upp och ca det samma ned), men den är speciell och ett måste för varje ”hard core”-vandrare.
Först leder leden förbi dalens gamla tvättplats och kort därefter dyker stigen ned mot en ravin långt där nere. Stigen är anlagd för åsnor så stegavsatserna är låga och långa, så åsnorna kunde få fotfäste. Därför är det lätt att gå och snart går vi igenom ett roligt hål i en klippa för att komma ut och se ett storslaget landskap breda ut sig framför våra fötter. Stigen följer en kurva i berget och går nedåt mot flodbädden för floden Girona. Därnere blir det plötsligt kallt och det orsakas av en stor mängd vatten som har lagrats under våra fötter och kylan från det stiger upp mellan småsten som täcker flodbädden.
Vi vilar lite och nu går det uppåt igen längs en fin serpentinstig till Juvees d´Enmig, som toppen heter. Härifrån går det nedåt igen, förbi en fin källa med dricksvatten, tills vi kommer till själva Helvetesklyftan. Nedstigningen är svår och brant, så kom ihåg stavar. Nere i botten flyter floden Ebo och härifrån kan vi titta in i den omtalade ravinen: lodräta klippväggar omger en smal ravin som man bara kan komma nära om man ger sig ut på ”canyoning” – alltså stiger ned genom ravinen med rep (www.tururac.com arrangerar dessa utflykter). Nu går det uppåt igen ca 200 höjdmeter, och vi tar det lugnt, för landskapet är mycket vackert så vi ska ha lite tid att insupa det hela. På toppen vilar vi och äter vår matsäck som vi mot en liten peng fick lov att ta med oss från morgonbuffén på hotellet. Ytterligare en nedstigning på lite över 100 m väntar oss och därefter den sista stigningen på 200 m. Nu är våra ben möra och vi tänker att fan (han bor ju precis i närheten) kunde ta och gå alla dessa upp- och nedstigningar. Men humöret är högt i alla fall då vi går förbi det rekreativa området vid Font dels Olbis. Därifrån går det jämt nedåt mot Benimaurell och till slut till Fleix, där bilen väntar. Hurra för en härlig vandring!
Nästa morgon har vi osedvanlig tur fått log att besöka en av Spaniens topp fem vinproducenter, som bor precis i närheten av den lilla staden Parcent, lite längre ned mot kusten. I Parcent har vi svårt att hitta bodegan dit det inte finns skyltar, och vi tycker nog att det ser lite tråkigt ut utifrån. Men annat är det när vi kommer in. Det är ett äldre nobelt par som möter och visar oss runt i en liten exklusiv vinproduktion.
Jorden kring Parcent är ihålig som en schweizerost och alla hus har en ihålighet under marken – en bodega. Här lagras viner på ekfat och vi får lov att smaka. Jag var speciellt begeistrad över ett lätt sött rödvin ”Recóndita Armonía”, tinto dulce. Den ska serveras kall till t ex en bit getost som aperitif – det är gott och annorlunda. Dessutom fick vi lov att smaka det dessertvin som serverades vid bröllopet 2004 mellan prins Felipe och Leticia. Det finns bara tre fat kvar så det är verkligen en ära att få lov att provsmaka det. Det vinet var ganska enkelt sublimt och det råder inga tvivel kring om att ägaren Felipe Gutierrez de la Vega är en stor oenolog. Bodegan levererar viner till exklusiva restauranger som bland annat Noma i Köpenhamn. Man kan gå in på www.bodegasgutierrezdelavega.es och köpa online och även boka ett besök.
Costa blanca har mycket att bjuda på och det är inte sista gången som vi besöker den vackra Levanten. Se: www.infocostablanca.com.
Av Else Byskov
