Nytt val i gamla kläder

Efter sex månaders politiskt käbbel ska spanjorerna till valurnorna – igen! För första gången i Spaniens politiska historia har det inte lyckats bilda regering efter ett val. De fyra stora partierna i spansk politik har inte visat – eller haft – varken vilja eller förmåga till att knyta ihop trådarna. Därför kommer nu de 35 miljoner röstberättigade spanjorerna kallas till valurnorna ännu en gång, den 26 juni. Detta val blir oerhört viktigt med tanke på de stora politiska, ekonomiska och sociala problem som Spanien måste möta.

Förväntningarna var höga inför parlamentsvalet den 20 december 2015. Efter flera årtionden med ett stelt tvåpartisystem kom nya partier att träda in på den spanska politiska arenan, och de kom till och med att få avgörande inflytande. Det var många spanjorer som såg fram emot en ny och mer modern demokrati vari alla partier skulle visa flexibilitet och förmåga att förhandla och kompromissa. Men de hoppfula väljarna skulle komma att bli besvikna. Det som kunde ha blivit bra och konstruktiva debatter har slutat som långa innehållslösa diskussioner.

Fyra brickor som inte faller på plats
Det blåser nya vindar inom den spanska politiken men de folkvalda politikerna har inte lyckats hantera situationen. Därför finns det nu ingen annan utväg än att gå till nyval. Besvikelsen är sto på speciellt de stora partierna, någonting som nästan alla politiska experter och kommentatorer är överens om. Det konservativa Partido Popular, socialistpartiet PSOE, det nya mittpartiet Ciudadanos och det nu nya vänsterpartiet Podemos, har haft hela sex månaderna på sig att få alla bitar på plats. Men utan resultat. Tre av de fyra partierna behöver gå ihop för att få majoritet, och ett femte parti som vikt i vågskålen finns inte. Och av dessa fyra stora partier är det bara PSOE och Ciudadanos som lyckats presentera ett konkret förslag till en koalition. Men det är långt ifrån tillräckligt. Denna gång behövs det tre till att dansa tango. Dock vill PSOE inte dansa med Partido Popular och varken Ciudadaons eller Podemos bjuder upp varandra. Harmonin är så dålig att varken Partido Popular eller Podemos röstade blankt när PSOE och Ciudadanos presenterade sig som minoritetsregering. I stället röstade de emot direkt.
Agerandet säger mer än tusen ord om klimatet i den spanska politiken.

Det politiska spelet
Bland de fyra tunga aktörerna är det bara Ciudadanos som har uttryckt bekymmer kring ett nyval. Partiets ledare, Albert Riviera, menar att ett nyval är en symbol för partiets misslyckande. Dessutom, att återigen kalla de röstberättigande till ett nytt parlamentsval säger han vara likt en fars, som antagligen inte kommer att förändra maktbalansen. De övriga partierna har å andra sidan inte visat ens minsta gnutta fruktan för ett nyval och menar – i alla fall på ytan – att de kommer att stå starka efter den 26 juni, samt att det kommer att vara positivt för landet.

Lika säkra är partierna på sina val av toppkandidater. Således har varken Mariano Rajoy, Pedro Sánchez, Pablo Iglesias eller Albert Rivera haft några hot mot sina spetskandidaturer. Kanske skulle några byten på dessa poster förändrat situationen en aning, men så blir det alltså inte, och vi kan med rätta tala om ett nyval i gamla kläder.

Mariano Rajoys hopp är att återvinna många av de 63 mandat som Partido Popular förlorade vid det senaste valet. Många av Partido Populars förlorade röster gick till Ciudadanos, som kanske har gjort många av dem som röstade på dem besvikna genom att dansa så nära socialisterna. Pedro Sánchez misslyckade försök till att bilda regering kan också stärka Mariano Rajoy. Partido Populars hopp ä nu att bli större än PSOE och därmed ”tvinga” PSOE att ingå i den nationella pakt som Partido Popular hela tiden har arbetat för. Denna breda pakt skulle även få stöd av Ciudadanos. Omvänt hoppas Pedro Sánchez på att medborgarna ska se honom som mannen som verkligen har försökt att bilda en bred regering utan Partido Popular, samt som mannen som i framtiden kan förmå Ciudadanos och Podemos att närma varandra. I alla fall nära nog att bilda en minoritetsregering med en av parterna som stödparti.

De små röda
Letar man efter någonting helt nytt inför julivalet ska man titta på vänsterkanten i parlamentssalen, där ”El Coleta” (mannen med hästsvansen) återigen får stor uppmärksamhet. Pablo Iglesias är inte rädd för att leka med elden och hittills har han klarat sig utan brännskador. Hans senaste drag var att få in det lilla vänsterpartiet Izquierda Unida (IU) under Podemos vingar. IU är av en underlig storlek. Med endast två mandat i parlamentet gör de inte mycket oväsen ifrån sig. I senaste valet fick IU 923 000 röster och partiet lider under det spanska valsystemet vari rösterna räknas och mandaten fördelas per region. Det skapar en hög spärrgräns och många röster till IU förloras. Läggs de 923 000 röstena däremot ihop med Podemos 5 189 000 röste från förra valet kan de förlorade rösterna däremot förvandlas till mandat. Det är naturligtvis någonting som Pablo Iglesias har räknat ut. Men han leker dock med elden igen för genom att gå ihop med IU förklarar han sitt parti som starkt vänsterorienterat. Hittills har han varit noga med att kalla Podemos för ett alternativt parti.

Ny chans – en sista chans
Hur väljarna gör får vi svar på i slutet av månaden. Innan dess väntar en valkampanj som just startat. En del väntar spänt på om det äntligen blir annat ljud i skällan men majoriteten av de spanska väljarna tar situationen med ro eller har fullständigt förlorat förtroendet och intresset för den politiska cirkusen. Enligt alla opinionsundersökningar kommer valdeltagandet att minska med i alla fall ett par procentenheter jämfört med det senaste valet, då det uppgick till 73 procent. Dessutom visar opinionsundersökningarna att åtta av tio kommer att rösta på samma parti som förra gången. Om det stämmer är vi tillbaka där vi startade. Och så får politikerna ytterligare en chans att visa sig politiskt mogna till att bilda en stadig regering.
Spanien har inte förtjänat – och har inte heller råd – att vänta länge.

Mandatfördelning
Det behövs 175 mandat för majoritet. Åtta av tio spanjorer kommer rösta som de gjorde i förra valet. De sista två kommer att ge sin röst till ett annat parti eller helt enkelt strunta i att rösta. Det kan hända att det flyttar maktbalansen lite men mycket tyder på att bollen återigen kommer att ligga hos politikerna efter den 26 juni. Det blir de som ska visa politisk vilja och förmåga till att samla en ny, varaktig regering.

Felipe González
Felipe González har inte kunnat låta bli att lägga sig i den politiska situationen. Som statsminister mellan 1982-1996 hade han sina med- och motgångar, och trots att det snart är två årtionden sedan han lämnade politiken lyssnar folk fortfarande på honom.
”Klarar inte ditt parti av att bilda regering bör du erkänna det och inte förhindra andra att få chansen”, har han sagt flera gånger under våren. Med detta kastar han en känga efter både Partido Popular och sitt eget socialistparti, som under de senaste sex månaderna inte har gett varandra en enda chans till att bilda regering. Det han säger grundar, på både gott och ont, till eftertanke. Många håller med honom, men lika många minns hur Felipe González för exakt 20 år sedan förlorade valet med stor marginal till Partido Popular varefter han gjorde allt för att hindra José María Aznar från att inta premiärministerposten. Partido Popular tvingades tillslut hämta det nödvändiga stödet hos de små nationalistpartierna i Baskien och Katalonien.

De skeva opinionsundersökningarna
Opinionsundersökningar ska alltid tas med en nypa salt – och speciellt i Spanien. Går man in lite på djupet av mätningarna ser man att mängden intervjuer varierar kraftigt. En del opinionsundersökningar baseras på bara 500 intervjuer i ett snävt geografiskt område vilket sällan ger en rättvis bild av landets totalt 36 miljoner väljare.
Sedan tillkommer att flera medier fortfarande är starkt politiskt orienterade. Resultaten av opinionsundersökningarna manipuleras naturligtvis inte men text och diagram utformas ofta så att det parti som mediet sympatiserar med framstår som positivt. Detta gäller långt i från alla medier men det är lätt att se att tidningarna El País och SUR spelar på PSOE:s kant medan tidningarna El Mundo och ABC är konservativa/liberala Partido Popular-tidningar.

Italien 2
Visst råder det tydliga skillnad i uppbyggnaderna i de politiska systemen i Spanien och Italien men flera politiska experter påpekar att situationen i Spanien börjar påminna allt mer om situationen i Italien. Sedan andra världskriget har Italien haft nästan 60 olika regeringar och sedan 1975 har statsministen bytts ut inte färre än 20 gånger.
Under flera perioder har landet haft en ”objektiv” eller opolitisk statsledare utan ett direkt tillhörande till något parti. Det har varit resultatet av den stora politiska splittringen i landet.
Det politiska kaoset har självklart också gjort det svårt att genomföra lagar och reformer men – också uppseendeväckande – den italienska ekonomin har lyckats anpassa sig själv på ett flertal punkter. Det offentliga budgetunderskottet ligger under de tre procent som är avtalat mellan EU-länderna och arbetslösheten ligger på tolv procent, jämfört med Spaniens 20 procent.