Den lilla regeringen med de stora utmaningarna

 

En del drar en suck av lättnad. Andra jämrar sig. Det handlar om temperament. Saken är den att Mariano Rajoy och Partido Popular återigen intar ministerstolarna. Någonting som de kan göra tack vare ett PSOE i kris, som tillslut tvingats kasta in handuken och acceptera Rajoy och hans kompanjoner. Dock accepterade de inte signalen om nya tider med överenskommelser över gränserna i den spanska politiken. Det fanns ingen annan lösning om ytterligare ett nyval skulle undvikas, ett nyval som troligtvis hade slutat med ytterligare ett nederlag.

Trots svåra utsikter inom den spanska politiken har optimismen medvind på Partido Populars huvudkontor i centrala Madrid. Naturligtvis är de glada för den nya regeringen men förhoppningarna på ett förbättrat samarbete med PSOE är nu större än någonsin, trots att socialistpartiet utåt sett inte vill stötta regeringen.
”Jag hoppas att det faktum att socialistpartiet accepterade mig som statsminister också blir ett accepterande av ett bättre och bredare samarbete mellan partierna, precis som vi ser i andra europeiska länder där ett parti inte kan få majoritet”, sa Rajoy strax efter att han utnämndes till statsminister.

Visserligen är PSOE:s toppskikt minst sagt bräckligt för stunden men sanningen är dem att attityden är betydligt mer samarbetsvänlig än när Pedro Sánchez stod vid rodret. Sanningen är också den att partiet var med och utarbetade majoriteten av de 150 punkter som i dag utgör grunden i samarbetet mellan PP och Ciudadanos, någonting som PSOE inte bara kan vända ryggen åt. Och häri ligger den nya regeringens hopp för att få igenom de reformer och åtgärder som behövs.

De 150 åtgärder kan delas in i fyra kategorier: ekonomiska reformer, socialpolitik, administrativa reformer samt en nationell pakt.
Det mest anmärkningsvärda bland de ekonomiska reformerna är regeringens löfte om att minska inkomstskatten med två procentenheter för alla direkt när det offentliga budgetunderskottet når under de tre procent som Spanien ska ligga under enligt EU-avtalet. Via skatteverket ska regeringen även undersöka situationen gällande skatt hos alla de medborgare som tog emot regeringens erbjudande om skattemässig amnesti år 2012. Denna punkt är en av Ciudadanos toppfrågor. Gällande det socialpolitiska ska regeringen avsätta 1 300 miljoner euro årligen för lönesäkring till den del av arbetsstyrkan som arbetar med minimilön samt 1 000 miljoner euro för att bekämpa barnfattigdom. Under administrativa reformer ska det skäras ned 1 000 miljoner euro till landets regionalråd samt senaten i strävan efter att minska utgifterna till den offentliga administrationen. Man har även enats om en antikorruptionspakt som innebär att man inte kan ha ett arbete inom den offentliga sektorn så länge man anklagas för korruption eller andra oegentligheter. Punkterna under den nationella pakten bekräftar bara att regeringen ska göra allt för att hålla ihop Spanien samt ta till alla lagliga medel mot den katalanska regionalregeringens strävan efter ett självständighetsval.

Totalt finns exakt 150 punkter. Dessa ska utgöra ramen för de kommande fyra årens regeringssamarbete. Både Mariano Rajoy och Albert Rivera från Ciudadanos vet att det kommer att kosta både blod, svett och tårar att få igenom lagarna och reformerna. Men de är inte de enda som kommer att tvingas arbeta hårt. Även inom PSOE kommer blodet, svetten och tårarna att flyta.

2017 blir början på en ny start för det spanska socialistpartiet. Så uttrycker partiet det själva. Andra frågar sig om detta inte blir början på det sista kapitlet som stormakt inom den spanska politiken.

Under de tre senaste tre parlamentsvalen har partiet slagit rekord i ”historiens sämsta val” genom att störtdyka från 169 mandat år 2008 till dagens 85 parlamentsmedlemmar. Det är en halvering på bara åtta år!

Än värre är den djupa interna splittringen och bristen på toppfrågor. Det finns säkert många orsaker och skyldiga personer till den djupa krisen inom PSOE, men våren 2010 hände någonting drastiskt, som till och med de rödaste väljarna sent kommer att glömma. Händelsen inträffade när den dåvarande premiärministern José Luis Zapatero åkte till ett blixtinkallat möte i Bryssel. Den spanska arbetslösheten och statsunderskottet hade löpt amok och Bryssel krävde reformer och sparplaner. Nickedockan Zapatero glömde då bort allt om röda fanor och knutna nävar och accepterade rakt av EU:s högerorienterade krav. Detta blev en dyr affär för både Zapatero och hans parti. Riktigt dyrt. Och man kan med rätta säga att partiet själva har sått frö till den Podemos-grodd som de i dag kämpar hårt mot om att bli landets näststörsta parti. Nog är det så att flera av de mest framträdande Podemos-politikerna inte är de mest välklädda och skönaste att se på men sticker man ned näsan i deras valprogram ser man att flera av deras toppfrågor är stulna från socialistpartiet. Det gäller t ex frågor som höjd minimilön, kortare arbetsvecka för äldre, högre bidrag till vidareutbildning samt ökning av toppskatten för privatpersoner och företag. Detta medan PSOE bara står och tittar på. Under de två valen 2015 och 2016 har partiet bara velat tvärtemot allting som Partido Popular sagt. Tidens gång har visat att det spanska temperamentet inte längre bara är struntprat.

Nästa år får partiet ny ledare men man kan fråga sig själv om någonting kommer att förändras, för det finns bara två kandidater till partiledarposten: Pedro Sánchez och Susana Díaz. Den förstnämnda stod bakom de två senaste katastrofvalen och har visat att han varken klarar av att samla partiet eller utarbeta ett läsvärt partiprogram.
Andalusiska Susana Díaz står däremot för det som många som hoppas på PSOE vill se. Och blir hon partiets nya spetskandidat är det för att hon utstrålar hopp, det blir inte på vad hon har presterat.

Visst är det svårt att få mirakel att hända i dagens Spanien men under de tre år som Susana Díaz har stått i spetsen för Junta de Andalucía har det inte skett någonting märkbart. Andalusien ligger nämligen fortfarande i botten i den tredje divisionen när samtalsämnet kommer in på spansk arbetslöshet, produktion och skulder.
Det prestigefyllda PSOE står på knä. Och de knäar så djupt att de bara kan knäppa händerna, blicka mot himlen och hoppas på hjälp från ovan.

Hjälp från ovan är någonting som Mariono Rajoy å sin sida har fått. Den kom från ett helt oväntat håll – men kanske det bäst tänkbara. För efter nio års förberedelser pågår nu rättsfallet kring den stora korruptionshärvan Gürtel för fullt. Kortfattat handlar fallet om mutor och olagliga kommissioner vid många outsourcade arbeten. Den huvudanklagade är affärsmannen Francisco Correa Sánchez, som drivit flera företag i nära relation till Partido Popular sedan slutet av 1980-talet. Bland dessa företag hittas ett evenemangsföretag som arrangerade för många av partiets konferenser, valmöten m.m. Relationerna blev så nära att Correa näst intill sågs som en fast inventarie på PP:s huvudkontor i Madrid, för han visade sig också vara en bra förmedlare mellan näringslivet och partiet när det skulle ”förhandlas” kontrakt och samarbetsavtal. Samarbetet omfattade inte bara Madrid utan även andra PP-styrda kommuner samt regioner i landet. Francisco Correa har delvis erkänt sig skyldig och hans förklaring på hur partiet fick de gyllene tre procenten i kommissioner på kommunala arbeten som var outsourcade skapar inte längre förvirring då det med tiden har framkommit att det nästintill varit allmän praxis i hela landet. Men hans förklaring på hur han år 2004 flyttade sitt kontor samt sina aktiviteter från PP-huvudkontoret i Madrid till Valencia är däremot uppseendeväckande.
”När Mariano Rajoy blev partiledare 2004 städade han tillsammans med Cospedal rent huvudkontoret från svarta pengar, tvivelaktiga samarbetsavtal och samarbetspartners. Det var anledningen till att jag tvingades flytta till Valencia för att få arbetsro.”
(Cospedal är en av Rajoys närmaste kollegor och PP satt stadigt på makten i Valencia, både i kommunen och regionen, fram tills för ett år sedan.)

Correas uttalande faller som vatten på en torr växt för Rajoy, som under de senaste åren konstant stått i korselden på grund av partiets många korruptionsfall. Uttalandet betyder dock inte att Mariano Rajoy nu är guds bästa barn och det utesluter inte heller att han i sina yngre dagar kan ha haft sin egen hand nedstucken i kakburken lite för länge, precis som många av sina gamla kollegor. Men uttalandet skapar hopp om att Spanien har en statsminister som gör det han kan för att komma åt korruptionen. Kanske ger uttalandena även Rajoy lite lugn och ro. För nu ska det jobbas. Efter ett års stiltje finns det mer än nog att ta tag i.