Nigüelas är en liten by vid foten av Sierra Nevadas västra delar, med andra ord bergskedjans västra ”kjolar”. Byn i sig är en lite pärla med mysiga gator och torg, och den särskilt intressant tack vare sitt läge vid en imponerande ravin, därifrån det finns en rolig stig i bästa El Caminito del Rey-stil. På grund av detta har vi döpt denna till El Caminito del Principe = Prinsens lilla stig. Denna stig är anlagd vid kanten av ett bergsmassiv med stup till höger ned mot en dal. Stigen i sig är en upplevelse att gå men det mest imponerande är den ravin som den leder till samt de imponerande bergsformationer som man går förbi när man ger sig ut på vår 11,5 km vandring i ”las faldas” (kjolarna) de Sierra Nevada. Dessutom är Nigüelas känd för sina ”fallas” (fel) som enligt geologerna är alldeles exemplariska. Följ med oss till denna lilla okända by och den imponerande omgivningen.
Nigüelas ligger ca 30 km söder om Granada och byns motto är ”atalaya de la alegría” (glädjens utkikstorn). Den grundades av araberna och här bor i dag ca 1 200 invånare. Till byn kommer man genom att köra mot Granada längs den nya motorvägen A7/A44 och så tar man avfarten 157 mot Nigüelas. Från Málaga är det 122 km. När man är i utkanten av byn ser man en stor parkeringsplats till vänster och där ska man parkera. Nu är det bara att fatta vandringsstavarna och snöra på sig kängorna för nu ska vi ut i den vilda naturen. Vi går upp igenom byn och tittar beundrande på de små gatorna och de söta husen. Det hela är lite likt Frigilian men utan turister. När vi promenerar längs de söta gatorna tittar vi in i en fin romantisk trädgård som anlagts precis bredvid kommunhuset. Längs vägen går vi sedan förbi byns fina kyrka, men vi går inte in utan fortsätter rakt fram och uppåt. Vid en tidpunkt kommer vi till en fin ”fuente” (källa) med två kranar. Här ska vi svänga av till höger varefter vi fortsätter förbi en gammal byggnad med runt tak och ett kors på toppen.
Kort härefter börjar stigen som vi kallar El Caminito del Principe. Detta namn på stigen går inte att hitta någonstans för vi har nämligen själva hittat på det. Dess riktiga namn är Paseo de la Pavilla. Denna stig slingrar sig vackert fram på kanten av det imponerande bergsmassivet och vi är glada att det finns ett räcke ned mot avgrunden. På en del platser leder stigen över vattenkanaler som i tidernas begynnelse byggdes av araberna. Det är en rolig och imponerande stig att gå och på ett ställe är den också inhuggen mellan två berg. På en del platser har man en fantastisk vy tillbaka mot byn och det är nog på grund av detta som Nigüelas har fått sitt motto. På ett ställe går man förbi resterna till en kvarn, för en gång i tiden var byn känd för sina vattenkvarnar. I byn finns även ett kvarnmuseum som heter Molino de las Laerillas.
Kort efter att man gått förbi kvarnen börjar stigen att slutta och nu ska man gå över en bäck, som brusar fram inifrån bergen, och som förser ett litet elkraftverk längre in med vatten.
Nu fortsätter vi inåt och vi imponeras av den bergvägg som ligger till vänster. Längs med denna bergvägg, längst ned, finns det en liten stig. På höger sida ser vi en imponerande byggnad och vi funderar på vad det kan vara. Det visar sig att det är ett jättefint hotell som heter Juan Valiente, se: www.juanvaliente.com. Det ser verkligen lyxigt ut, så vi tänker att vi måste komma tillbaka och övernatta där en dag. Vill man se fler övernattningsalternativ kan man gå in på: www.nigüelas.org
Naturen här är så imponerande att vi inte kan låta bli att följa vattendraget fram till elkraftverket. Där bakom slutar stigen vid en bergvägg och ned längs dess sidor forsar vattnet fram. Här måste vi vända om för vi ska ju gå en rundvandring, in och upp i bergen. Därför väljer vi nu den stig som svänger av till vänster snart efter att vi igen går förbi Juan Valiente. Stigen slingrar sig uppåt och till och från ser vi folk på mountainbikes cykla förbi oss. Dessa trakter är nämligen mycket populära bland cyklister. Landskapet är verkligen enastående och vi känner sig helt uppslukade av bergen.
Snart närmar vi oss en imponerade, spetsig klippa. Vi kommer ganska nära och kan beundra den från tre håll. Denna koloss, som bara står där och sträcker sig upp mot himlen, gör oss helt mållösa. Wow! Framför oss dyker det nu upp ett par hus och man kan ju onekligen säga att de ligger mitt ute i ingenstans. Men vacker är det där de ligger och blickar ut över dalen mot väster.
Vår vandring leder oss dit vi ska utan problem för vi behöver bara följa den tills vi kommer fram till en skylt där texten fallit av. Här ska vi svänga tvärt till höger och sedan bara fortsätta uppåt. Vår vandring är som sagt en rundvandring och vid ett tillfälle kommer vi, efter en stigning på ca 500 höjdmeter, upp till vandringens topp. Härifrån har vi en fantastisk utsikt ned över Nigüelas och landskapet mot väster. Nu går det raskt nedåt för här är vandringen lätt, även om den sista biten är ganska brant. Efter korta 4 timmar och 11,5 km är vi tillbaka i byn.
Se vandringen som jag kallar Nigüelas på: www.elsebyskov.com, under Hikes och Maps and routes.
Och nu ska vi iväg och se på felen = las fallas. När vi kommer in i byn igen går vi upp till höger och följer skyltarna mot Monumento Natural las Fallas. Vid en tidpunkt ska man upp till höger och vi frågar oss själva om vi klarar av fler höjdmeter, men vi ska ju se felen. Allt annat skulle ju vara fel. Tillslut står vi inför dem och en fin plansch berättar om detta fenomen. Vi står där och blir överens om att man nog bör vara geolog för att fascineras av detta. Det man ser är en bergvägg i en viss vinkel. Visst är det ganska käckt och utan tvivel el fin bergvägg men det krävs kanske en viss fantasi för att se mer. Men visst är den fin i alla fall.
Dock kan vi glatt konstatera att Nigüelas har mer att erbjuda. Från vår rundvandring har vi nämligen sett en sicksack-stig som gick längre in i Sierra Nevadas nedre delar och som tydligen är en rundvandring på 28 km. Det heter La Rinconada och finns beskriven på en skylt som vi går förbi på vägen tillbaka till byn snart efter att vi går över floden på en betongbro. Visst är 28 km långt, kanske måste vi skaffa oss varsin mountainbike. Eller så är det bara att snöra om kängorna och ge oss ut på ett nytt äventyr.
Av Else Byskov Foto: Erik Gadegaard och Else Byskov
