Det närmar sig jul, då traditionen säger att vi ska samlas med familj och vänner, äta och dricka gott, mysa med glögg som vi importerar från Sverige, sakna snö och minusgrader m.m. Själv myser jag gärna med glögg, familj och vänner, men minusgraderna saknar jag inte. I stället hoppas jag att jag får njuta av en lååång solig promenad längs Medelhavets strand på juldagsmorgon för att bara några timmar senare njuta av frisk luft och snövita skogsvandringar högt upp i Alpujarras berg. Visst är vi privilegierade att kunna bo så som vi gör! Dock är mina tankar långt ifrån julledighet just nu. Först är det mycket som ska göras ju! Dotterns julkalender ska förberedas. Hon får en paketjulkalender men i stället för leksaker och godis får hon lappar med pyssel och utflykter som vi gör tillsammans. Sedan ska det ordnas med kostymer för julavslutningar på både förskola och eftermiddagsaktiviteter. Så ska det planeras och förberedas för den traditionella glöggkvällen i vänners goda lag, som varje år hålls hemma hos mig. Och sist och inte minst ska de sista julklapparna paketeras in och julafton förberedas, och även i år firas den med familj hemma hos mig. God planering, många ordning-och-reda-lappar så går allt som en dans på is!
När jag skriver detta är det dock en hel månad kvar, så det är gott om tid. Så gott om tid så mina tankar fylls med helt andra saker. Här om dagen blev jag nämligen riktigt upprörd, och tankarna går hand i hand med det tema som jag skrev om förra månaden, men den här gången är det jag som har surfat ut på facebook för att testa vad som får mest uppmärksamhet. Först la jag upp ett filmklipp på mina två katter som busade runt i vardagsrummet. Helt utan något budskap över huvud taget. Denna uppdatering fick en hel mängd gilla-markeringar. Dagen efter, samma tid, delade jag en video som jag hittat på nätet om en kille som blir mobbad inne på en hamburgerrestaurang. Detta filmklipp är arrangerat på så sätt att den mobbade och mobbarna är skådespelare medan restaurangens gäster inte vet att det är arrangerat. Till saken hör att restaurangpersonalen är med i arrangemanget och mosar var och varannan hamburgare som de serverar. I klippet ses ingen av de vuxna gripa in när pojkarna mobbar en i gruppen, men de som fått en mosad hamburgare tvekar inte att gå upp till kassan och klaga över sin mosade mat. Alltså: ingen stod upp för den mobbade pojken men de ville visst ha en fin hamburgare att äta. Och på min facebook var det bara två personer som reagerade på klippet.
I Sverige har #MeToo fått massiva dimensioner, och nu har både manliga och kvinnliga kända namn sagt upp sig/sagts upp på grund av att de anmälts för sexuella trakasserier. Om det är ett så gigantiskt problem i Sverige är det garanterat samma var än man börjar gräva. Men oavsett om det handlar mobbing, sexuella trakasserier eller vad än det är för orätt tror jag inte att det hjälper det att skrika högt och få folk straffade om ingen ingriper och gör någonting åt det direkt man ser någonting.
Är folk verkligen så fega att de inte ingriper? Ja, tydligen. Ingriper du om du ser en okänd råka illa ut eller vänder du ryggen till?
Skulle du ingripa om någon ur din familj eller nära vän skulle bli mobbad? Skulle du säga ifrån?
Ni som läste min artikel förra månaden redan vet vad jag gör. Läste ni den inte? Gå då in på www.ensueco.com och läs den.
Stå upp för varandra!
Njut av december!
Sara Laine
Av Sara Laine, sara@norrbom.com
