Kanske är det någon som kommer ihåg en scen från James Bond filmen ”Levande måltavla” när han åker skidor igenom ett klipphål i Val d’Isère. Klipphålet heter Aiguille Percé och det ser bara så häftigt ut när Bond kommer susande igenom det. Nu har vi hittat ett liknande klipphål i Granadaprovinsen som vi ska upp och se, och så ska vi vandra i området också, för i dessa trakter finns det fantastiska vandringsleder. Klipphålet heter Piedra Ventala – alltså stenfönstret. Det är verkligen en upplevelse att sitta där uppe och titta igenom det, ned mot slätten vid Padul eller La Vega de Granada, långt där nere. Jo, jo… hålet ligger väster om Padul, lite söder om Granada och Sierra Nevadas västra bergskjolar. Vi har hittat en relativt lätt väg upp, så låt oss komma iväg!
Man tar motorvägen A 44 mot Granada och så svänger man av vid avfarten 157 mot Dúrcal. Vi hittar här den gamla huvudvägen N 323 A, som förr var vägen från Motril till Granada, och vi kör mot Padul. I byn Marchena, som ligger mellan km. 155 och 156, ser vi en skylt som visar att det finns en paintballbana till höger. Det är strax efter några sopcontainrar och mitt emot en Seat-butik. På husfasaden kan man läsa att vägen heter Colada de Blas de Haro. Här svänger man in till höger och nollställer sin trippmätare. Vi ska köra 5,7 km på denna väg innan vi kommer upp till platsen där vandringen börjar. I en väggaffel ska man hålla till vänster och vid en stång med två röda cirklar samt en pil ska man svänga skarpt till vänster. Vägen leder nu uppför och vi får en fin utsikt över slätten och Padul nedanför. Det går inte att köra fel, för man ska bara följa vägen och när trippmätaren visar 5,7 km är vi framme vid vandringens början. Det finns en liten bit där berget går inåt, där kan man parkera.
Precis bakom oss ser vi ett halvstort röse samt en stig. Det är den stigen som vi ska gå och nu leder det uppåt i 2 km – hela vandringen är 6,22 km: alltså 2 km uppåt, 3 km plant och så 2 km nedåt. Uppförsbacken är inte brant men ta med dig stavar för då och då är stigen lite ojämn. Medan man går uppåt bör man passa på att beundra det fantastiska landskapet man går igenom, för till höger ligger Sierra Nevada med sina snöklädda toppar. Det är förtrollande vackert. Efter 2 km når vi upp till en platå, där vi möter en annan stig som kommer från höger. Vi är nu uppe på 1 470 m höjd. Här, där stigarna möts, ska vi svänga till vänster och nu har vi 3 km härlig, plan stig framför oss. Stigen som vi nu ska följa är verkligen fin, och vi tycker faktiskt att vi redan kan se klipphålet. Just nu liknar det mest ett hål inramat av träd, men vi tar sikte på det.
Nu är stigen härligt jämn i 1 km och i fjärran kan vi se en vacker bergskedja där mitt favoritberg Lucero (1 774 m ö.h.) tornar upp sig i mitten. Det är riktigt fint att se. Men så svänger stigen 90 grader och vi följer med runt och fortsätter bara rakt fram ytterligare 1 km. Precis efter en sväng står vi plötsligt precis under klipphålet; Wow, det är häftigt! Stigen fortsätter runt nedanför klipphålet, och det sluttar rätt brant, långt ned bakom oss. Efter en stund av beundran försöker vi att klättra upp genom klipphålet, men det är lite för brant för oss. James Bond skulle utan tvivel ha gjort det, men vi är inte lika våghalsiga. Vi går lite tillbaka längs stigen som vi kom på och snart ser vi en liten stig som leder upp på andra sidan av klipphålet. Nu står vi ovanför klipphålet och det är häftigt. Däruppe är det lite darrigt, för det är brant åt alla håll. Vi sätter oss ned på några stenar för att återvinna fattningen. Man skulle nog kunna glida på stjärten ned genom klipphålet, men det vågar vi inte. Vi har nog med att bara hålla fattningen, för vi är inte helt immuna mot höjdrädsla. Vi klarar precis av att bevara lugnet och vi fotar en hel del genom klipphålet och ned mot La Vega de Granada. Vi njuter av lugnet medan vi beundrar utsikten.
Efter ett tag går vi ned igen och ser nu att det vi på avstånd trodde var ett klipphål i själva verket bara var ett hål mellan träden. Därmed vinner jag ett vad, men äran är allt jag får ut av det.
På tillbakavägen, precis före 90 graders-svängen, ser vi en markering och en stig till vänster. Denna stig leder upp över åsen La Silleta, uppe över vår stig. Jesper kan inte hålla sig från att ta denna väg tillbaka – den sammanstrålar nämligen med vår stig 2 km längre fram. Några av oss lider fortfarande av sviterna efter influensan, så vi stannar nere på vår ursprungliga stig men Jesper har mycket energi och väljer att gå tillbaka över La Silleta. Genom att han gör det blir hans vandring 7,15 km, alltså ca 1 km längre än vår. Vi sätter oss ned och njuter av vår matsäck på platsen där Jespers stig möter vår. Det är härligt! Uppe på toppen av La Silleta har man en sagolik utsikt åt alla håll, så nästa gång… Det är nämligen inte sista gången som vi tar James Bond-rutten, för det är så fint här uppe och så finns det många fler stigar som vi vill utforska. Det tar ju som tur är aldrig slut.
Men nu fortsätter vi ned samma väg som vi kom upp. Som tur är kommer vi på tillbakavägen ihåg att vi kan köra förbi hotellet och bodegan Señorío de Nevada, som ligger vid A 44, vid avfarten mot Cónchar. Så dit kör vi och får en fika med gott kaffe och äppelkaka.
Bägge GPS-spåren går att ladda ned från elsebyskov.com under Hikes / Maps and Routes / La Danesa, där kan man även se våra rutter.
Av Else Byskov. Foto: Jesper Gram-Hansen och Else Byskov
