Nu strömmar invandrarna till Costa del Sol

 

Tittar vi närmare på geografin så ligger Spaniens fastland, med vår kust här i Andalusien, bara 13 km från Marocko, mätt vid den smalaste punkten över sundet vid Gibraltar, om man kommer sjövägen. Alltså en sträcka som man till och med kan ta sig över med vattenskoter. Dessutom har Spanien de två enklaverna Ceuta och Melilla i Marocko, samt Kanarieöarna utanför Marockos kust, så det finns många alternativ för invandrare att välja mellan för att ta sig in i Spanien. Resan över Gibraltarsund är en av de populäraste men så sent som i slutet i juli stormade över 800 afrikanska invandrare stängslet som omringar Ceuta. Detta slutade med att över 600 personer lyckades ta sig in i Spanien. Dock skadades många under försöket.

 

Traditionellt har Spanien inte varit speciellt konservativt gentemot invandrarna, snarare tvärtom. Landet har faktiskt varit ganska liberalt och det har tidigare getts amnesti och uppehållstillstånd till tusentals olagliga invandrare. När Pedro Sánchez nyligen tillträdde statsministerposten i landet var han också snabb ut med att skaffa sig några internationella bonuspoäng genom att ge klartecken till att ett flyktingfartyg fick lov att lägga till i Spanien, efter att Italien hade avvisat fartyget. Den invandringspositiva linjen som han uppvisade uppmärksammades snabbt av både människosmugglare samt invandrare och inom loppet av sommaren fortsatte det att strömma in stora antal invandrare till Spanien via sjövägen.

 

Efter Mariano Rajoys avgång som partiledare för det stora partiet Partido Popular har partiet fått en ny ledare i form av Pablo Casado, och mycket tyder på att han vill lägga sig på en mer invandrarkritisk linje, än vad hans föregångare gjort. Han tillhör den yttersta högerflanken inom partiet och vill profilera sig med en strängare invandringspolitik, i stark opposition mot den nuvarande socialistiska regeringen, som alltså leds av Pedro Sánchez. Pablo Casado skrev för inte så länge sedan på twitter att: ”Det är inte möjligt för en välfärdsstat att släppa in miljontals afrikaner som vill till Europa”. Och det är ett verkligt problem. Arbetslösheten i Spanien är skyhög och förr eller senare måste åtgärder vidtas för att säkra framtida pensionsutbetalningar. Turismen har under den senaste tiden sjunkit med nästan 5 procent och förväntas nu minska ytterligare i takt med att Turkiet, Egypten och Tunisien återfår sina positioner som turistfavoriter – inte bara för att de återigen ses som trygga resmål utan även för att dessa länder har längre prisnivåer än Spanien.

 

Tar man en närmare titt på vilka invandrare det är som kommer till Spanien, och speciellt till Costa del Sol, så visar statistiken att majoriteten utgörs av unga, ensamma män från Marocko och andra länder i Västafrika. Detta är länder där det i de flesta fall inte är krig, varför det alltså handlar om ekonomiska flyktingar – människor som söker ett bättre liv än vad de hade i sitt hemland. För någon som lever här i Europa kan detta vara lätt att kritisera men innan vi gör det bör vi, med ett stycke självkritik, fråga oss: vad hade vi gjort om vi var i deras situation? Vad hade vi gjort om vi varje dag tvingades kämpa för att täcka de mest grundläggande behoven som mat, vatten och tak över huvudet – om vi såg våra barn gå hungriga, om situationen såg hopplös ut, om vi inte såg någon framtid? Till dem som påstår att de aldrig skulle slås av tanken om att söka ett bättre liv i Europa vill jag rekommendera en resa till något av de fattiga länderna i Afrika. Till och med den mest inbitna invandrarmotståndaren brukar tvingas tänka över sitt ställningstagande och kanske byta åsikt efter en sådan resa.

 

Medlidande och förståelse, eller inte; att Spanien tog emot ca 20 000 nya invandrare under årets första sex månader (källa: Internationella Organisationen för Immigration (IMO)) är och förblir ett problem. Samtidigt har 37 000 spanjorer förlorat jobbet under juli och augusti, då turismen sjönk med 4,9 procent. Med den nya ökningen av invandrare i Spanien kan siffran vid årets slut tänkas krypa upp mot 50 000 – 60 000 nya invandrare, och denna problematik sprider sig över hela Europa. I Italien har den nya regeringen lagt sig på en hård linje för att minska invandringen och några av de länder med strängast invandrarlagar i Europa är de länder som själva fått mest hjälp av EU till att stärka sin ekonomi, som t ex Polen, Ungern och Tjeckien. I andra delar av världen kan man titta på Australiens lösning, eller kanske försök till lösning, som går ut på att frakta tillbaka flyktingar till Asien med båtar. Alternativet för dem som lyckas ta sig i land är att de garanterat inte får uppehållstillstånd i Australien. Det fungerar. Men är det humant?

 

Statistiken som visas här representerar bara antalet registrerade invandrare som kommer till Spanien. Det gäller invandrare som frivilligt låter sig registreras när de kommer in i landet och som tar emot hjälp från organisationer som Röda Korset. Och så registreras även invandrare som ”fångats” när de försöker komma in i Spanien. Dock är mörkertalet stort. Det kommer ju onekligen in många i landet med båt som a) inte anmäler sig frivilligt och b) inte ”fångas”. Dessa olagliga invandrare ”försvinner” och kommer aldrig in i systemet. De flesta befinner sig i Andalusien samt Katalonien och många är barn samt minderåriga. Och dessa, utan någon som helst form av hjälp samt utan någonstans att bo, hamnar ofta på gatan där de lever under ganska tuffa förhållanden. En del av dem arbetar svart, ofta till löner långt under nivån för minimilönen, andra håller sig vid liv genom kriminell verksamhet, och samhällsproblemet ökar ännu mer.

Enligt IMO har antalet invandrare som kommer till Spanien tredubblats sedan 2017, sett till första halvåret 2018. Invandringen till det tidigare stora mottagarlandet Italien har å andra sidan minskat med hela 80 procent, medan Grekland, liksom Spanien, också sett en ökning. Skulle vi gå mot en ny ekonomisk kris i världen, som många tror kommer att hända inom bara några år, så kommer Spanien utan tvivel att drabbas hårdare än tidigare, med en befolkningsökning till följd av invandringen, vilken kostar mycket pengar för samhället men vars bidrag till det samma är litet. Det kan bli tufft.