Kära läsare september 2012

Som ni vet är det inte direkt Sporty Spice som för pennan på denna sida. Så om inte ”löpband i fuktig källare” är en (missad) olympisk gren har jag ingen anledning till att rusa in i OS-skrivandet. Men trots det, för även om min upplevelse av olympiaderna begränsat sig till öppnings- och stängningsceremonierna, så har OS inneburit att jag har läst kilometervis med extra tidningsmaterial och spenderat massor av extra tid tittandes på TV både före och under; jag har med sjutumsspik fått slå fast att vår värld har förändrats drastiskt sedan den gången då de elva israeliska atleterna dödades i München. Det ägde rum när ett örlogsfartyg placerades i Themsen och jord-till-luft-missiler placerades kring OS-staden. Lyckligtvis hände ingenting denna gång, vilket inte direkt var tack vara G4S. Förövrigt, vilken fadäs! Jag har också fått slå fast att britterna är härliga människor. Effektiva och avslappnade på en gång. Och vilken fest de hade. Snyggt!

Låt det bli sagt på en gång: grattis till medaljerna, Spanien och Sverige – det faktum att ni inte fick så många gör ju inte era segrar mindre värda. Spansk hemmafotboll är känd över hela världen, men fram tills för några år sedan var fotbollen också nästan den enda internationella spanska sporten. Gång på gång har den spanska sportvärlden haft inställningen att deras idrottsmän inte fungerar i internationella turneringar. Det har de gångna årens stora segrar emellertid förändrat, i stor skala, och det spanska OS-laget tog sig således från en 21:a plats. Gnället: ”Vi gör alltid dåligt ifrån oss i internationella turneringar” har bytts ut mot motivation och kämparanda. Och det ger resultat. Däremot var det knappt tal om något svensk medaljregn i London. Och med den demokratiska svenska sportslogan ”Det handlar om att vara med” – hur skulle det kunna gå på något annat sätt? Speglar OS-insatsen den mysiga, svenska lagomkulturen? Meningen med att vara med är inte att tävla, utan att ha det bra tillsammans…
Struntprat! Om man inte kan se sig själv stå överst på prispallen bör man stanna hemma. Om man är ambivalent kring hur seriöst det är, kring vad som verkligen gäller, det som förutsätter disciplin och kunskap, som kräver, att man tar en risk, och om mysighet och anti-elit Team Sverige (vari alla ska känna sig som vinnare) är en utgångspunkt, ja, då kan jag gott och väl förstå att det är långt till guldet.
Det är bara bra att det tävlas – även i skolorna, för annars förlorar barnen känslan av att behöva anstränga sig extra, vilket resulterar i att de som vuxna betraktar företagsgolf och att ta cykeln till jobbet som sport. Jag tycker om att se mina spanska grannars ungar tävla om att få bästa betyget i skolan och om att nå de bästa resultaten på Årets Sportdag – det gör dem inte bara till potentiella elitatleter, utan även till potentiella succéer i arbetslivet, var det handlar om samma sak: laganda, ansvar, ambitioner, måluppfyllelse och konkurrens – tävling. En annan och mycket inflytelserik faktor i spelet om barnens uppfostran kring fokus och prestation är tidens stora idrottsidoler – och det kan ju vara lite svårt för Manolito och Lille Magnus att se upp till en flock primadonnor med kropparna fyllda av steroider.

Många hälsningar
Helle Espensen