Antik keramik och en lugn liten by i La Alpujarra - Lars Prangers hemvist

Han kommer ursprungligen fån Kristianstad, men flyttade som ung till Stockholm där han utbildade sig till civilekonom. Men ekonomen i honom fick tidigt ge med sig, och ge vika för hans konstnärliga ådra. Med färg och pensel började han skapa, det hade alltid lockat honom, och konsten tog honom till Paris. I den stora staden fick han gehör för sina målningar och började ställa ut på gallerier, och som för alla så var det smickrande att hans konst uppskattades. Men efter en tid övergick det lugna målandet till ett hektiskt konstnärsliv och ett jäktat tvång. En fullbokad kalender och möten med konstmänniskor från olika gallerier gjorde att livet och det höga tempot i Paris tappade charmen. När så en dag ett galleri inte ville betala honom för hans arbete så rann glaset över, Paris var inte för honom.

Efter Paris styrde han kosan mot Spanien, efter många resor till Medelhavsländerna i tonåren visste han att han ville ned till kusten för att måla och slog sig ned i Torremolinos. Tiden där beskriver han som underbar, livet var lugnt, människor jäktade inte och han möttes alltid med leenden, en helt annan mentalitet gemfört med Paris.

Han rörde sig på kusten och träffade människor, vänner och bekanta och trivdes väldigt bra, och så en dag, för 37 år sedan träffade han Linda, som han levt sida vid sida med sedan dess.

Sommaren 1974 sökte de sig upp till La Alpujarra för några veckor under sommaren och blev överväldigade av lugnet, de gröna frodiga dalarna och de höga bergstopparna som mestadels av året är vita av snö. Sommaren efter reste de tillbaka, och den tredje sommaren fick de veta att huset de hade hyrt var till salu, så de beslutade sig för att köpa det. Där spenderade de varje ledig stund och 1984 gav de upp livet vid kusten och flytta upp i bergsbyn permanent.

Där fann de sitt lugn och inspirationen att utöva sina yrken, Lars som konstnär och Linda som författare. Lars började samla på antik keramik och sakteligen under 1980-talet gav han upp måleriet och hängav sig helt åt keramiken, inspirerad av antiken.

Och så lever de fortfarande idag, kvar i den lilla byn, i det lilla huset som ingen vet hur gammalt det är. Gränderna är branta och smala. Huset skiljer sin inte från de andra i byn, med halv meter tjocka väggar, grovt murade och vitmålade, små fönster för att hålla sommarhettan och vinterkylan ute, och med tak av flata stenar tätade med lera. Här har deras barn vuxit upp och sprungit mellan husen.

Lars och Linda forsätter att utöva sina respektive yrken, hon med skrivandet vid datorn och också omväxlande med penslar och färg. Han en trappa ned i sin ateljé med lera, drejskiva och ugn. Barnen är vuxna och utflugna, dottern Emelie bor i Berlin och studerar tyska och målar, och sonen Carlos bor i Málaga och arbetar som översättare, och har själv en liten dotter.

Gammal stil i Mecina-Fondales
Det syns på Lars att han trivs i byn när jag träffar honom, och han hans lugn smittar av sig och jag börjar drömma om att någon dag själv flytta ifrån kusten till den lilla byn. Han och hans fru är just i tagen att renovera huset och han poängterar att de är väldigt noga med att kvarhålla den ursprungliga stilen. Under alla år som han bott i byn har han sett människor komma och gå och han grämer sig över att en del renoverar i en modernare stil, att de t.ex. rappar de vita väggarna jämna och byter ut stentaken mot modernare plåttak. Han önskar att alla skulle ha respekt för, och vilja ta vara på den gamla bybilden. Men han kan också förstå varför det moderniseras, att många spanjorer förknippar det gamla med fattigdom och hårt jobb, och tillägger att det oftast är utlänningar som ser den gamla stilen som pittoresk, vacker och gemytlig, och vill bevara den.

Det är en av anledningarna till att han intresserar sig för antik keramik, för att kvarhålla det gamla. Med sin antika spanska keramiksamling och genom böcker om spansk antik konst, tar han fram former och motiv för sina keramikfat, skålar och tillbringare, som han säljer till genomresande och turister i La Alpujarra. Och han har också gjort alla gatunamnsskyltar i Mecina-Fondales och de sju grannbyarna, då det när han flyttade dit bara fanns en enda gatunamnsskylt, som kan ses utanför hans ateljéfönster.

Från mjuk lera till färdigt krus
Lars köper sin lera i stora block. Innan han kan börja forma den måste han arbeta och knåda den för att få ut alla små luftbubblor som annars kan få leran att spricka när den bränns. När leran är knådad är det dags att dreja, med lagom med vatten och en fast mjuk hand formar han så leran till den önskade formen. När han har nått önskat resultat är det dags för leran att torka. När leran är helt torrt måste den brännas, obränd lera är enormt skör och härdas genom upphettning till 980 grader.

Efter första bränningen har leran fått en fin klang och en hårdhet och nu är det dags att måla. Lars doppar föremålet i glasyr och så målar han det med olika oxider, såsom kobolt för att få en blå färg och koppar för en grön färg. För att härda glasyr och färg måste föremålet brännas en gång till i 980 grader och sedan är föremålet färdigt att användas.