På andra sidan: Blir det bostäder till alla?

Bostadspriserna fortsätter oförtröttat att stiga. Detta gäller på både köp- och hyresmarknaden, och det osedvanliga är att det inte har något att göra med efterfrågan. I stället är det utbudet som är knappt. Det görs utvärderingar och analyser av situationen, och det pratas fram och tillbaka, men den spanska centralbanken har rätt när deras uppskattningar visar att det i Málagaprovinsen finns en eftersläpning på mellan 40 000 och 50 000 bostäder. Denna siffra står i skarp kontrast till de 4 000 till 5 000 nya bostäderna som varje år faktiskt byggs i provinsen, och som det också har beviljats bygglov för både år 2025 och 2026.

Bostadsmarknaden är helt ur balans och det är många som drabbas av det, i olika grad. Allt fler levnadsglada människor utifrån tvingas se sina bostadsdrömmar i södra Spanien rinna ut i sanden, och allt fler fastighetsmäklare tvingas kämpa hårt för att få in objekt som de kan sälja – för att överleva. Ännu värre är det dock för de tiotusentals invånare i provinsen som desperat kämpar för att hitta en permanent bostad och för att kunna betala hyran. De 20 000–30 000 demonstranter som vid tre olika tillfällen har gett sig ut på Málagas gator för att protestera mot bostadssituationen är inte personer som inte har något annat att göra med sin tid. De stora protesterna som har setts i provinsen har i stället präglats av unga par, kärnfamiljer och äldre med ett gemensamt problem: deras bostäder – eller bristen på bostäder.

Det har blivit ett stort socialt problem att kärnfamiljer tvingas byta skola för barnen och säga adjö till sitt bekanta vardagsliv, och anledningen är att de tvingas flytta ut till de yttre förorterna för att överhuvudtaget hitta en bostad som de kan betala för. Tittar vi på unga vuxna är det också sorgligt att se dem tvingas flytta tillbaka till sina föräldrar liksom att äldre tvingas flytta in hos sina barn, och anledningen är att de inte längre klarar av att betala de konstant stigande, redan höga, hyrorna.

Ha nu i åtanke att hyreslagen i Spanien inte är upprättad som den svenska. Alla hyresavtal i Spanien är tidsbegränsade – ofta till elva månader. När kontraktet löper ut, löper det ut – här betyder det att hyresgästen åker ut. Det sistnämnda har hänt för två av mina bekanta. Bägge är singlar i 40-årsåldern, de har bra och säkra jobb, och dessutom bra betalt. Den ena har nu ansökt om att förflyttas internt inom företaget för att få komma till en annan stad, där det antingen är mer överkomliga bostadspriser eller lättare att hitta en bostad att hyra på lång sikt. Den andra har köpt sig en husbil som denne nu bor i, efter som han de senaste tre åren inte har lyckats hitta en bostad att hyra för mer än sex eller nio månader om året.

Som vi alla vet vill nästan alla bostadsägare nu för tiden bara hyra ut sina bostäder till turister under sommaren, och då på dag- eller veckobasis.

Mina två bekanta här är två bra – ruskigt bra – exempel på hur det ser ut på Costa del Sol i dag. Här handlar det alltså om två invånare, i sina bästa år, med bra jobb, bra löner och dessutom besparingar, som antingen måste lämna provinsen eller välja att bo i en husbil. Och de är inte ensamma, tiotusentals personer sitter i samma situation. Detta är ett riktigt stort fiasko för samhället.

Varför det har gått så fel har jag bara en förklaring på. Både myndigheter, banker och byggherrar fick nämligen livets hårdaste läxa hösten 2008. I kölvattnet av finanskrisen har alla tre uppenbart varit försiktiga med att utfärda bygglov, erbjuda finansiering och kasta sig in i stora byggprojekt. Det låter ju klokt, å ena sidan. Å andra sidan går det inte att förstå att vi knappt lyckades ta oss ur covid-19-pandemin innan köplusten på Costa del Sols bostadsmarknad nästan exploderade. Pandemin vände upp och ner på hela världen, även ekonomiskt. Staterna pumpade in lånade pengar i systemen, företagen led stora förluster, många löntagare tvingades gå ner i lön och många egenföretagare fakturerade knappt 1 euro under ett helt år. Det hade varit helt naturligt och vi hade fått en ny finanskris, men i stället hände det exakt motsatta. Det kunde varken myndigheter, banker eller byggherrar ha förutsett. De hade helt enkelt inte de stora grävskoporna redo. Så långt kan vi förlåta dem, men inte längre. För även tre år efter att man började se de första tydliga tecknen på bostadsbrist har de fortfarande inte börjat jobba med att utställa fler bygglov. Trots att både invånare, banker och byggherrar ligger på. Men myndigheterna sitter fortfarande och bläddrar bland pappren. Det är inte okej.

Under tiden har bostadsbristen hunnit bli ett riktigt stort socialt problem, och nya krafter som skulle leda till mer tillväxt stoppas på grund av myndigheternas oförmåga att få något gjort. Sticker man in huvudet i den offentliga byråkratin får man en känsla av att det riskerar att ta inte mindre än sju till åtta år innan vi kommer att kunna se någon kompensation för den eftersläpning som i dag ses på bostadsmarknaden. Innan dess kommer det helt enkelt inte att finnas tillräckligt med bostäder till alla. Dock är det bara ett fåtal som vågar säga som det är.