På den andra sidan: Har vi verkligen behov av Junta de Andalucía?

Tanken var god – och klockren. De stora besluten skulle fattas snabbare och närmare folket. 45 år senare visar det sig dessvärre att resultatet har blivit det helt motsatta. De viktiga besluten för kommunerna på Costa del Sol har vävts in i ett spindelnät som hänger i Sevilla, som det tar flera år att trassla sig ur. Junta de Andalucías spindelnät är bara ett av de 17 spindelnät som vävdes när en stor majoritet i det spanska parlamentet år 1981 fattade beslut om att etablera landets 17 regioner som politiska, ekonomiska och kulturella enheter. I samband med detta breddades regionernas befogenheter betydligt och de fick även stort ansvar för att bland annat hela driften av regionens sjuk- och hälsovård, skolväsen, stadsplanering och vägnät. Innan dess hade Spanien ”bara” sina kommuner och ett stort centralt styre i Madrid. Kommunerna hade mycket fria händer – naturligtvis inom kommungränserna. Var det behov av en motorväg mellan Sevilla och Córdoba så skulle detta beslutas och finansieras av centralregeringen i Madrid. Behövdes det ett nytt sjukhus i Málaga skulle även det gå via Madrid, då de enskilda kommunerna inte hade tillräcklig ekonomi till så stora projekt. På den tiden var det mycket som skulle gå via Madrid, och i stället för att allt skulle behöva gå via beslutsfattare i huvudstaden skulle det onekligen vara en aning enklare att ta frågan till Sevilla. Och i Sevilla hade man naturligtvis en bättre inblick och överblick över de lokala och regionala behoven, vilket man inte hade i Madrid. Således fanns det mycket som rättfärdigade grundandet av Junta de Andalucía och de andra 16 regionalregeringarna i Spanien i början av 1980-talet. Många hade till och med mycket bråttom med att komma ut från centralregeringens skugga, som Franco hade hållit hårt i in i det sista (han dog 1975) för att hålla ”ihop” landet, som det kallades.

Glädjen över nya tider och mer ”fria” regioner varade dessvärre inte särskilt länge. För flera kommuner blev det nämligen som att hamna i fängelse. Så blev det särskilt för kommunerna på Costa del Sol. Tidigare hade dessa nämligen kunnat bygga, renovera och utveckla som de ville. Nu skulle alla projekt presenteras i Sevilla för att garantera att de stämde överens med Junta de Andalucías allmänna planer och stadsplan för den enskilda kommunen. Det är förklaringen bakom varför det i dag många gånger tar flera år innan ett bygglov erhålls. Ett projekt ska nämligen godkännas i kommunen – och i Sevilla. Säger Sevilla ”no go” måste projektet revideras, lämnas tillbaka till kommunen – och sedan till Sevilla igen. Så ser det ut i hela Spanien. Detta är förklaringen till varför byggprojekt inte kan startas trots att det råder akut brist på 600 000 bostäder fördelade över hela landet. Det är också därför som Málaga ännu inte har fått det nya sjukhuset som det har talats om/arbetats på sedan 2004. Det är även därför som Fuengirola fortfarande inte har fått en ordentlig busstation, för att hålla det så lokalt som möjligt.

Junta de Andalucía, och landets andra regionalregeringar, har blivit stoppklossar i utvecklingen och för snabbt agerande. Konsekvenserna är sorgliga och gör direkt ont när man tar ett steg ner under det skimrande dammet som sprids över Solkusten. Vi tar en titt på ett exempel:

Min sambo är socialrådgivare i Málaga kommun. I denna tjänst ingår utvärdering och tilldelning av hemhjälp till äldre. Just hemhjälpen har alltid varit en del som ligger under hälsoväsendet – alltså Junta de Andalucías kompetensområde. Då var och en kan se att Juntan i Sevilla inte kan skicka ut sitt folk på timslånga dagliga körturer för att utvärdera ansökningar om hemhjälp i hundratals kommuner i hela Andalusien, låter man kommunernas socialrådgivare göra detta. Det fungerar bra. De lokala socialrådgivarna besöker de äldre i deras hem och utvärderar deras situation utifrån hälsa, hjälp från familjen, ekonomi och så tilldelas hemhjälp i tre kategorier.

Ansökningen måste därefter godkännas på huvudkontoret i Sevilla. Är det något här som man inte förstår eller något som behöver förtydligas, skickas ansöka tillbaka till socialrådgivarna i Málaga. Och så behöver jag inte säga mer om det… Just nu är situationen så att den genomsnittliga väntetiden för att få hemhjälp i Málaga, och övriga Andalusien, i dag uppgår till mellan två och tre år. Därför är det i dag mer regel än undantag att våra äldsta och svagaste får den mycket behövda hemhjälpen, eller reviderad sådan, först när de har dött. Det är svårt att tro att det är sant, men det är det dessvärre. Junta de Andalucía har blivit en belastning för samhället, och det får stora både mänskliga och ekonomiska konsekvenser. Detta vet Junta de Andalucías president, Juanma Moreno, gott och väl. Han har spenderat stora resurser på att ändra arbetsförfarandet och göra det mer flexibelt, men utan framgång. Det är inte heller hans fel, för faktum är att pelarna för systemet sattes fel i jorden redan 1981. Det finns bara en sak att göra: riv upp dem. Detta kommer så klart inte att ske, för det i sin tur måste upp till parlamentet i Madrid, och ingen av dagens partier och deras ledare är tillräckligt modiga för att göra sådana omstruktureringar. Vi har behov av en Javier Milei eller José García Urbano. Förstnämnda har skickat i väg Argentinas ekonomi på en spännande resa, som vi får se resultatet av nu 2026. Den andre tvekade inte överhuvudtaget när han sa upp en tredjedel av de kommunanställda i Estepona för att förbättra ekonomin och administrationen i kommunen – samt för att skapa utrymme för nya investeringar. Resultatet blev inte bara bra, det blev bättre än förväntat.

En del kan, om vi ger dem lov. Det är uppenbart att Junta de Andalucía och landets övriga 16 regionalregeringar har spelat ut sin roll. De etablerades i bästa välmening. I liknande välmening bör de nu tas bort, för det är uppenbart att Spanien har behov av mer markanta strukturella omorganiseringar.

Behörigheterna och budgetarna bör läggas tillbaka på kommunernas och provinsstyrelsernas (på spanska: Diputación) bord. Det skulle ge kommunerna möjlighet att agera snabbt och till och med genomföra mycket mer. Man skulle komma lång med bara de medel som i dag kastas till förvaltningen i Sevilla. Provinsstyrelsen skulle få uppgiften att koordinera större anläggningsprojekt med Madrid, precis som de gjorde innan regionalregeringarna skapades.

Det skulle handla om en megastor omorganisation, men en nödvändig sådan om vi på allvar ska bli kvitt den byråkrati och stora offentliga förvaltningen som under flera årtionden dränerat Spanien och spanjorerna på deras energi. Det är ett stort steg – ett steg som ingen vågar ta.